Sitt-ligger framför tv:n. Är helt slut. Den där kvinnliga personalen kom och lade sina armar om mig och kramade mig hårt. Det hjälpte - mycket. Så jag stannade. Kärringen till chef kom och pratade med mig - pga att jag skickat ett mail till henne och talat om hur det var och vad som skulle hända. Annars hade hon aldrig kommit och pratat.

Hon satt teamet står fast vid att ingen någonsin får förlängt. Jag dog. Grät ännu mer. Personalen kom och försökte trösta.

När nattpersonalen kom så berättade jag vad som hänt, och hon blev helt galen. Sa att jag ljög och "missuppfattat" - trots att jag har vittnen. Enligt henne har det aldrig varit tal om förlängning, men då frågade jag varför HON satt där inne och pratade med resten av teamet och DISKUTERADE det. Då visste hon inte vad hon skulle säga. Hon påstod också att chefen kom och pratade med mig direkt - vilket ju inte heller var sant. När hon sedan fortsatte med att tala om att hon visste bäst - att personal från måltidsprogrammet ringt min vän som lämnade ÄS samtidigt som jag men som inte kom tillbaka - så exploderade jag totalt. Skrek åt henne att hennes kp för i helvete inte tillhör det teamet, och att jag fått höra både från chefen och tjejen själv att ingen hört efter med henne hur hon mår.

Börjar förstå mer och mer att allt bara tystas ner och göms. Alla tror att allt är "bra" nu. Men det är allt annat än bra.

Har haft samtal idag. Var ganska avstängd. Orkade inte "ha känslorna på" eftersom det är fredag. Och nästa vecka börjar min utslussning. Ingen annan behöver utslussning under halva tiden, men tydligen behöver jag det...

Skit samma. Jag har beslutat mig för att bara vara där när det är bra eller hyfsad personal som jobbar. Det kommer spara mig massor av pengar - och ork. Puckot som är en av de som har hand om programmet frågade mig om jag kommer på mötet på måndag. Jag sa nej. Han sa att det vore bra om jag kom, "det är viktigt". Men det skiter jag fullständigt i. Han var med under pajkastningsmötet, så jag har inget till övers för honom. Inte ett skit. Aldrig i helvete att jag sitter där och rabblar vårdplan med den störda tjejen, hennes kp, och den där idioten som var med på pajkastningsmötet. Aldrig.

Pratade mer personalen vid lunch om det som hänt. Hon hade ingen aning, hade inte ens hört talas om det som hänt. Så man förstår verkligen att de försöker dölja sitt gigantiska misstag. Hon sa att hon förstod att det måste kännas horribelt att gå på ett sådant möte när man känner att alla är emot en och att ingen i personalen (förutom "de mina") vill ha en där.

Sa inte hejdå till min kp innan jag gick hem. Orkade inte det. Allt är för tungt. Hoppas bara att han förstår. Trodde att jag skulle hinna med bussen, men jag missade den precis. Så jag gick hem och kånkade på mina väskor istället. Hann lägga mig på sängen innan jag cyklade till stallet. Teori idag. Instruktören sa inget som jag redan inte visste, men det var trevligt ändå. Vi var några fler, och så blev det en hel del diskussion istället för "ren undervisning".

Har hetsätit glass med chokladsås. Mår skit.

Behöver min kp.

Fan.

Jag är helt förtvivlad över allting idag. Mötet som avgör hela min framtid har varit. Jag har gråtit som ett läckande såll. Min kp kom in på mitt rum och strök mig över ryggen där jag satt och grät. Sa att han var tvungen att gå, men att han kommer tillbaka senare. De hade redan börjat mötet - som han inte skulle vara med på - men jag tror att han gick dit ändå.

Den störda tjejen blev lämnad ensam, så naturligtvis kom hon in till mig och försökte "trösta"......... Jag proppade i mig stes och gick ut i tv-rummet. Satt där tills mötet var slut. Sen gick jag in på mitt rum och stängde dörren. Det knackade på flera ggr. Jag sa ingenting. Så kom cp-psykologen och sa att hon "blir arg" om jag inte kommer och äter tillsammans med henne och den störda tjejen. Då jävlar brast det för mig........ Hon bemöter min förtvivlan med ilska. Svarade att hon får väl vara arg om hon vill, det gör mig inget, för jag är så van. När hon fortfarande inte fattade utan stod där och sa att det jag känner är FEL så sa jag att hela vårdapparaten har varit så duktiga på att skälla och slänga ut mig, men att jag hoppades på att det här var annorlunda. Ögonen blixtrade på henne, men vem fan bryr sig. Hon sopade igen min dörr och smällde igen dörren till köket efter sig. Som en tonåring. Och hon ska ha "affektskola". Herregud. Tur att jag tackade nej. Det sista jag behöver är att bli än mer nedbruten än vad jag redan är. Jag mår mycket sämre nu och har mindre ork att kämpa än när jag kom hit.

Grattis ÄS. Ni har lyckats trasa sönder mig än mer - helt i linje med den övriga psykiatrin. Hota på bara - jag är så jävla van att bli behandlad och bemött som skit så det rör mig inte i ryggen. Ni kan inte skrämma mig. Det här är mina hem-marker. Ni har ingen aning om vad ni håller på med.

Stackars satar till patienter som ev kommer att komma till det här gudsförgätna stället. Det finns två bra personal. Resten är bara skit. Finns ingen "mitt emellan".

Självklart är min kp på utbildning nu. Så det finns ingen att "hålla sig fast i". Har mailat chefen och sagt att jag stannar till middagen. Då jobbar den enda kvinnliga personalen som bryr sig. Så min förhoppning är att hon ska säga något bra och komma med något konstruktivt - inte destruktivt som den här "andliga" psykologen med aggressionsproblem.

Min t bryr sig inte heller. Men det är väl för att vi snart ska börja avsluta vår kontakt. Så nu har jag bara min kp här. Och han är inte ens här nu.

Mår illa av ångest så jag är rädd att kräkas.

Hejdå livet.