har ätit nästan en hel kycklingrulle

mådde illa redan innan jag gick och köpte den

skakar, har panikångest, kan imte andas

magen är så stor

fylld av äckel ohc äcklig mat

och eftersom jag knapåpt ätit under veckan så har magen vänt ut och in på sig

verkligen smart at gå från att inte äta til att äta snabbmat

det ärvä linte det allra värsta men tillräckligt för at röra upp hela magen

kan inte andas

dricker vatten för at inte kräkas

tagit både stesolid och atarax

ringt till mina sk föräldrar så nu behöver jag imte göra det något mer den hr veckan

jag kommer spy *gråter*

varit hos min terapeut.... vinglade till så jag nästan föll när jag skulle gå........ då sa hon att hon inte tänker fortsätta jobba med mig om jag inte äter..........

var hos terapeuten idag

grät hela tiden

skrek, eller ja, var högljudd från början

men så gick botten ur mig och jag bara grät

berättade återigen om hur jag känner, tänker och gör

jag vill inte dö, men jag kommer göra det om inget händer

jag har ingen och ingenting

terapeuten hade fått tag i kvinnokliniken igår

men läkaren forskar och undervisar, så inget händer före dec

ännu ett nederlag

jag bröt ihop totalt

terapeuten försökte trösta

hon förstår mig och tycker inte att jag är fel eller ologisk

jag är bara så trött

trött på att sitta fast i den här svarta geggan

försökt nå mitt personliga ombud, men hon hör inte av sig

men jag har just nu bara "struts-ärenden"

dvs hon flippar ur när jag tar upp vissa saker och börjar helt enkelt om med något annat

jag måste lära mig att hålla käften

allt bara flimrar framför ansiktet

dag nr 3 som jag knappt ätit

dag nr 3 utan cymbalta

terapeuten var orolig för hur jag skulle ta mig hem

vinglade som om jag vore berusad

mår så jävla dåligt

jag är så äcklig så jag kan inte ens skriva det här

kan inte ens skriva det i min dagbok

jag plågar mig

torterar mig

vet att det är "normalt"

men inte för mig pga anledningen till att jag gör det

det är bara destruktivt, ger flashbacks och gör att jag blir ännu äckligare

det är bara att inse att jag är en barnahora

är, har varit, och alltid kommer att vara

kan inte andas

bara gråter

och nu gör jag snart det också.

Hade skrivit ett långt inlägg så jag blev utkastad, och då försvann ALLT.

HELVETE!!!!

Jag hatar mig själv. Jag är äcklig. Ful, fet. Mår så jävla dåligt. Har varit dum. Är dum. Vet att jag inte ska vara dum mot mig själv såhär. Jag torterar mig. Det är precis det jag håller på med. För jag orkar inte mer.

Har verkligen bestämt mig för att skippa Cymbaltan nu. Och att "hårdbanta"; 268 kalorier har jag fått i mig idag, och då har jag cyklat fram och tillbaka till Willy's, det är väl ½ mil åt vardera håll. Sen har jag bara legat i soffan framför tvn och sett på film. Städat åt min lilla lillstrumpa också, men jag vet inte om hon direkt uppskattade det...

Fick ett mail från terapeuten runt lunch. Hon skrev att hon inte kunde svara på något mail för att hon hade utbildning på eftermiddagen. Mitt PO är på PO-träff för hela länet, så jag har ingen. Men jag måste ju börja inse att livet är såhär. Ensam, ensam, ensam. Såg en film på femman, "Systrar i jeans", och jag kan verkligen inte förstå hur människor törs öppna sig för varandra så. Jag grät och bytte kanal lite då och då. Vetskapen om hur mitt liv ser ut att bli, oavsett om mirakel inträffar, är en outhärdlig sorg. Bara det får mig att vilja ta mitt liv.

Det är bara i sagor som slutet är lyckligt, och mitt liv är ingen saga. Ingen familj, ingen chans att skapa en egen familj, inga vänner. Spelar ingen roll egentligen. Jag förstör allt och alla omkring mig. Det gör ingen skillnad att terapeuten, personalen på avd osv säger att det inte är mitt fel, utan att det det bara är "olyckligt" att allt ska drabba mig. Men ärligt talat, hur stor chans är det att just jag drabbas av all olycka. Hur mycket mer behövs för att "olycklig" ska bli "misslyckad".

Imorgon måste jag röja lite, men jag har ingen energi. Ingen vilja heller. Allt går på autopilot - tills reservbränslet tar slut.

NU, efter en vecka, fungerar det att koppla ihop dator och tv, och allt tack vare Toshibas support!!

Ska jag välja mellan olika tillverkare bland elektronikprylar så kommer jag välja Toshiba så mycket jag kan, för killen på supporten var helt suverän!

Men jag kommer aldrig mer köpa något från Dustin home eller Dustin, eftersom de inte ens tar något ansvar för att de har felaktig information om sina varor och sedan inte tar ansvar för det. Så tänk efter både en och två ggr om det är värt priset att handla därifrån.

Har beslutat mig för att ta paus från Cymbalta och sluta äta. Jag har konstaterat att jag har laxerat sönder mina tarmar, så de fungerar inte längre. Så inget spelar ju någon roll längre. Läkaren hör inte av sig heller, så jag kan inte göra något mer. Ska leva på lågkalori-yoghurt, vatten och gurka tills dess att jag gått ner till mina vanliga 50kg.

...försöker skriva symboler enligt teckenuppsättningen, men det verkar inte funka... 2665, Alt+x brukar ju ge ett hjärta... men det blir inget alls....... *blääääh*

Terapimåndag som vanligt. Men det som hände där var inte fullt så vanligt... 1½ års smärta av avsaknad av min läkare bokstavligen sprutade ur mig i form av ändlösa tårar. Jag har hållit mig samlad, svalt och svalt, bitit mig i läppen, nypit mig i armen - jag har gjort allt för att stänga in det. Min nya "garderob". Vilket min terapeut konstaterade ganska snabbt också - jag är rejält traumatiserad av det felaktiga som hänt mig inom vården. Hon kallade det "ett stort trauma för mig", och det var inte förrän idag som bubblan brast. Och förr, nu och då blandas ihop och blir en hopplös ohanterlig gröt. Terapeuten blev minst sagt bekymrad och hon säger att hon inte kan göra något för att hjälpa mig mer än att lyssna. Och jag menade inte att hon skulle göra något annat, och det var inte ens meningen att berätta det här för henne, och allra helst inte idag. Hon sa att hon var ledsen att hon inte räckt ich räcker till, men jag protesterade för vad skulle hon göra mer. Hon sa att hon önskar att hon vore läkare, för då hade hon kunnat hjälpa mig. Men hon kan ju inte klandra sig själv och säga att hon är otillräcklig bara för att hon är ssk och terapeut, och inte läkare.

Jag sa till henne som det är; får jag inte tillbaka min läkare så kommer jag ta mitt liv. Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva såhär. Och jag kommer aldrig komma över att en av de främsta experterna i Sverige inom mitt problemområde har sagt att hon inte kan hjälpa mig. Jag är alltså ohjälpbar. Om inte annat så har de flesta av mina upplevelser inom psyk sedan dess bekräftat att jag är helt fel och ett riktigt psykfall. Sättet som psykiatrin har behandlat mig på efter att jag förlorat en av mina två trygga punkter, har bara förstärkt och bevisat att jag är ett hopplöst psykfall. Terapeuten försökte säga att jag inte gjort fel, utan att det är läkarna och akutpsyiatrin som har gjort fel. Men varför skulle då just JAG alltid vara inblandad på ett eller annat sätt.

Har de dragit in hjälpen från plastikkirurgen när man slutat skära sig så kommer jag fara och köpa rakblad det första jag gör, för vad har jag då kämpat för. Och om inte Kvinnokliniken hjälper mig har jag inget liv att leva. Varför lida varje ögonblick när inget ändå kan bli bättre? Får jag inte tillbaka min läkare så kommer jag att ta livet av mig. Jag vill inte dö, men jag tänker inte leva såhär. Jag tänker inte leva i den här tortyren för ett enda misstag jag gjort. Det är bättre att jag tar mitt liv och ger min plats till någon som går att hjälpa.

Har gråtit hela dagen. Ser nästan inget pga svullnaden och ögonen värker. Mitt PO kom hit efter lunch och hon skulle hjälpa mig - hade jag tänkt. Men istället sticker hon huvudet i sanden som vanligt. När jag berättade för henne hur det känns så sa hon att hon skulle ringa sin väninna för att kolla om hon visste vilka platser som var bäst för julkonserten som jag vill att vi ska gå på. Jag bara satt där och gapade och tårarna rann. Till slut frågade jag henne rakt ut vad hon kan göra som mitt PO, eftersom de har till uppgift att bla hjälpa till med vården. Men hon svarade inte på det. Hon ville bara få ringa min terapeut och höra om hon kunde göra något som terapeuten inte kan. Men jag vet ju att det inte finns något. Dessutom kommer hon inte göra det, precis som med allt annat viktigt.

Läkaren har inte hört av sig till mig efter att jag mailat henne igår och gett henne sparken from årsskiftet. Men jag är inte förvånad. Hon skiter i mig och blir bara glad att slippa mig.

For ner på stan - helsminkad för att dölja att jag gråtit - och köpte en scartadapter för att försöka kunna se film på tvn från datorn. Toshibas support har bekräftat att Dustin Home har gett fel information om tvn jag köpte, så de kablar jag köpte till på deras rekommendation passar inte. Nu har jag fått över både ljud och bild - MEN bilden är svart/vit. Snart har jag hållit på i en vecka med den här skiten och det fungerar ändå inte. Önskar att jag hade råd att köpa en ny dator med HDMI-utgång, för då vore det hur lätt som helst.