Var på stan med I igår. Det är alltid samma sak, så det är liksom inget att vara besviken över. Hon har en "lista" som hon bockar av och när hon är klar med sitt så vill hon gå hem, och då är jag bara ivägen. Hon suckar, pustar och frustar, och visst, jag förstår att hon blir trött - jag är helt slut efter att ha sprungit runt i "hennes" affärer. Oftast så skiter jag i mina ärenden sen och så går vi bara hemåt, men igår hade jag bestämt mig för att få hem lite godis till kaninerna. Men det var också allt. Vill alltid säga till henne att "gå hem du, så fixar jag mina grejor själv". Men det känns som att gnälla och kritisera. Och hon är den enda jag har irl, och nästan allt för övrigt också, så jag kan inte säga det till henne. Jag får göra som jag alltid gör - tar en extra vända själv för att fixa mitt.

Fick höra av terapeuten i fredags att läkaren var "glad" att jag höjt Cymbaltan. Hon fattar alltså fortfarande inte, och tror fortfarande inte på att jag går upp i vikt som en jävla tvångsmatad gås! Jag höjde bara Cymbaltan i 3 dagar i brist på kapslar mindre dos, eftersom hon inte skrivit ut några 30mg! Och vad hände efter 3 dagar med 60mg istället för 30mg??? Jo, jag gick upp ett kilo! Får i mig mellan 200 och 500 kalorier per dag, och så går jag upp ett kilo. Vad fan behöver hon ha mer för bevis??? Jag blir så jävla ledsen och vill bara skära mig! Kärringen skrev dessutom att om jag bara svarade på några frågor hon hade om mina ärr så skulle hon få svar direkt av plastikkirurgen om jag får hjälp med ärren eller ej. Men har hon hört av sig? Nej. Det här fungerar inte. Det gör bara inte det. Det finns ingen kommunikation, ingen empati eller förståelse och inget förtroende. Så jag ska skicka mitt brev till verksamhetschefen och säga att jag inte vill ha någon läkare efter nyår när PAL-systemet försvinner. Det finns ju ingen annan läkare att få heller. Och får jag inte hjälp med ärren, så varför slänga en massa ork i sjön för att stå emot skärandet - jag skär ju på samma ställen och är redan förstörd. Och får jag inte hjälp av kvinnokliniken med mina besvär - ja, vad har jag då att leva för. Ingenting. Jag kommer aldrig kunna bli något eller göra något, och då är det bättre att jag dör. Och det är precis det jag tänker göra.

Vården är så jävla dålig, och en av sakerna som är sämst och så illa att man blir mörkrädd, är att vårdapparaten själv inte inser att de inte kan hjälpa alla människor på precis samma sätt. Oavsett om jag lever eller dör, så kommer jag att slåss för att öppna ögonen på folk både inom och utanför vården om vad fan det är för koloss. Det är meningen med mitt liv och min död - att kämpa för att andra som mår dåligt inte ska bli lika dåligt bemötta och behandlade som jag själv. Jag har dagboksanteckningar, citat, inspelade samtal, brev, mail, allt. Och den läkarjävel som låste in mig med LPT på äldrepsyk med skärpt extravak för att han ansåg att jag hade MS (multipel skleros) och var "konstig", blev inte bara anmäld av mig, utan även av min terapeut. Men inte fan har han ens blivit ålagd att be om ursäkt. Jag har 4 st vittnen på hur fan han betedde sig mot mig, men ändå ser alla jävla läkare på MIG som om JAG gjort fel.

Har mensvärk så det känns som om tarmarna och allt innehåll har lossnat och håller på att spränga nedre delen av magen. Som vanligt med andra ord. Men jag gnäller inte, för det har jag aldrig gjort. När jag var inlagd kom de och erbjöd extra smärtlindring, och jag fattade inte hur de visste. Men sen fick jag höra av dem att jag var likblek och nästan gick dubbelvikt. Och om det var sant så förstår jag ju.

Känns som att jag har ropat på hjälp i hela mitt liv, men ingen har hört mig. Och den enda som hör mig nu är min terapeut.

Mår piss. Har i alla fall börjat med Alli idag och hoppas att det ska ge resultat. Har redan gått upp 1kg efter att ha höjt dosen från 30 till 60mg i 3 dagar. Och ändå har jag ätit mellan 200 och 500 kalorier per dag, och cyklat en mil på motionscykeln. Men biverkningen går inte att påverka. Fungerar det inte med Alli så vet jag inte vad jag gör. Då dör jag. Och läkarjäveln har inte hört av sig heller, trots att hon skrev att hon skulle få svar direkt. Jag har inget förtroende för henne, hon är kall som en isbit och så trångsynt och fyrkantig att hon till och med gör sig själv illa på sina vassa hörn och kanter. Alla säger "byt läkare". Men det finns ingen som vill ha med mig att göra. Inte sedan min fd internetvän förstörde allt så att min läkare lämnade mig vind för våg. Hade jag haft henne kvar idag så hade jag studerat vid det här laget. Men nu går bara tiden och jag försöker och försöker, men det räcker inte.

Så jag har beslutat idag att om de har ändrat så att man inte får hjälp med sina ärr av plastikkirurgen efter att man varit skadefri ett år, så kommer jag fortsätta skära mig. För får jag inte hjälp med ärren så kommer jag aldrig kunna arbeta inom vården och jag kommer aldrig mer kunna bada och aldrig vara tillsammans med en kille.

Och får jag inte hjälp av kvinnokliniken så har jag inget värt att leva för, för man ska inte behöva leva med smärta i hela sitt liv och bli handikappad och inte kunna röra på sig.

Så nu är det inte långt kvar tills jag får reda på något. Försöker ta det lugnt och tänka förnuftigt, men det är inte så lätt. Jag har ingen ork kvar. Och jag är så ensam.

Var hos terapeuten på fm. Pratade om min sk familj. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta emellanåt. Kanske för att jag höjt Cymbalta från 30 till 60mg. 30mg-kapslarna har inte läkaren skrivit recept på nämligen... Bra läkare...

Efter lunch kom mitt PO och vi for till polisstationen med mitt id-kort som inte fungerar. Tanten som mötte oss var samma som gjorde id-kortet från början. Hon sa att det i alla fall såg ut som jag på kortet. Jaha, och?! Så hon skulle gå och prata med en jurist. Jag och mitt PO fick sätta oss ner och vänta på ett annat ställe. Och helt plötsligt kommer en stor uniformerad polisman fram och tar min hand och hälsar. Det var starten för min panikångest. När han sedan ställde frågor som jag redan lämnat svar på skriftligen, och fortsatte tjata om dem gång på gång så började jag till slut att gråta. Så jävla pinsamt. Sen skulle han gå och fundera, och mitt PO skickade med en broschyr om Personliga Ombud så att han skulle veta vem hon var och varför hon var med där. Jag kunde inte stanna där inne en minut till så jag sa bara till mitt PO att jag MÅSTE UT för jag får panikångest. Hon satt kvar och väntade på polismannen med mitt godkännande, och jag gick ut och höll på att falla ihop i en hög utanför entrén. Tog mig till ett cykelställ i alla fall och satte mig där och flåsade och skakade. Mitt PO kom efter en stund och då hade polismannen veknat och sagt att jag får göra ett nytt id-kort, men "det är inget prejudikat". Som om jag hade tänkt att sätta i system att få göra nya id-kort gång på gång. Jag vill ju bara ha ett som jag kan använda, det är allt jag begär. Och det är ingen dröm att få göra om skiten en gång till, utan snarare en mardröm.

På vägen hem hjälpte mitt PO mig att lämna över lite presenter till avdelningen där jag varit inlagd. De har just slagit igen och har/ska öppna på nytt, men bara som en avdelning för missbrukare. De fick en kasse med lösviktsgodis, massa kataloger med pyssel, inredning mm, några böcker, 2 kortlekar, pokermarker som jag målat själv och ett TP-spel som jag fått tag i billigt. Skrev också ett brev till dem och tackade dem för all hjälp och för att de räddat mitt liv. Och att jag saknar dem såklart. Kunde inte följa med in och överlämna sakerna, för då hade jag aldrig slutat gråta. Saknar dem så oerhört mycket. Och känner mig så ensam.

Varken läkaren eller gyn har hört av sig. Imorgon ska jag till terapeuten igen och sen ska vi följas till Apoteket. Jag ska köpa Alli som ett sista försök att kunna fortsätta med Cymbalta.

Är helt slut. Men vill bara skrika rakt ut. Känner mig bara tom. Allt är tomt, svart och ensamt.

J har börjat läsa in matte och engelska, och när hon gjort det så är hon utbildad uska. Om hon tar sig så långt. JAG skulle ju gå vidare före henne. Hon är ju fortfarande helt borta, och jag förstår inte hur hon ska kunna jobba. Men hon är väl en kameleont - kan spela sjuk när hon vill och frisk när det behövs.

Jag blir så jävla arg. Pratat med mamma i telefon och hon bara "försvarar" pappa. Dessutom säger människan att jag behöver bli bättre på att be om förlåtelse. Jag vill bara köra en gaffel i låret. Eller skära upp varenda jävla ärr jag har på hela kroppen. Bara för att DE har svårt att be om förlåtelse - eller snarare omöjligt att be om förlåtelse eller ursäkt - så innebär det inte att JAG har det. Jag har fan bett om ursäkt i hela mitt liv bara för att jag finns till!

Och så har hon nu "förklarat" för mig att det är mitt fel att det blev som det blev, och att pappa sårat mig. Det är alltså jag som är helt fel. Precis som pappa sa till mig i telefon.

Jag vill aldrig mer se dem.

jag orkar inte med det här

har försökt förklara för mamma i sms men hon förstår inte

hon ringde nyss och sa att hon inte förstår något och är bara "förtvivlad"

då är vi i alla fall två som är det

jag har försökt bära henne så länge nu

ringa och prata med henne varje dag eftersom hon sitter ensam i byn och inte ser en levande människa

den enda hon ser är pappa när han kommer hem från jobbet, och då bara skriker och skäller han

och hon säger själv att hon bara sitter på ett ställe och väntar på att dö

men jag kan inte göra mer för henne

jag kan inte bara tiga eller stryka medhårs - jag orkar inte ens med mig själv

jag måste få göra det som jag vill och som är bäst för mig

de har en egen familj

jag har aldrig någonsin varit utåt den jag alltid varit inåt, och jag kan inte regrediera pga dem

jag måste få känna att jag kan och FÅR använda mig av det jag lär mig i terapin

jag kan inte väga upp allt för min syster i hela mitt liv

jag kan inte alltid göra som mina föräldrar vill och tycker

jag är en egen individ för i helvete!

och passar det inte dem så kan de leva sitt liv utan kontakt med mig

för jag tänker inte ta någon mer skit från dem

och innebär det att jag får fira jul ensam så får det bli så - punkt

och innebär det att jag inte kommer ha fortsatt kontakt med dem så får det vara så - PUNKT!

jag ska inte fatta några slutgiltiga beslut nu i "stundens hetta"

utan nu avvaktar jag bara och ser vad som händer

hade jag en egen familj hade allt varit lättare

men det kommer jag aldrig att få

Den här dagen har börjat med en SMS-konversation med mamma som fortfarande inte kan lyssna. Hon målar ut sig som offer "vill och behöver du bryta med oss så gör du som du vill, men ni barn är det viktigaste för både pappa och mig".

Jag vet - jag borde känna "åh vilken hemsk människa jag är som utsätter mina föräldrar för den jag är". Men nej, jag är bara förbannad. En positiv sak, som jag visserligen väntade mig, är att mamma och pappa har enats. Det är alltid så - om jag inte "väljer sida" utan tar ett steg bort från DERAS problem och talar om det för dem, så enas de och är sååå sams och så blir det "de mot mig". Men jag bryr mig inte. Huvudsaken är väl att de mår bra av det de gör. Har i alla fall mailat mammas kurator och sagt att jag funderar på att bryta med min familj, och att jag är rädd att min mamma ska ta livet av sig. Både hon och pappa behöver HJÄLP, men de vägrar. Mamma säger att hon inte vill älta något - men ändå gör hon det varje gång jag försöker "prat-prata" med henne. Och hon berättar om den psykiska misshandel pappa utsätter henne för. Men jag får inte säga något om det för då försvarar hon honom.

Jag orkar fan inte med det här längre.

Pappa ringde efter allt ståhej som varit mellan mig och mamma idag. Han började småprata, men jag vet precis varför han ringde. Han skulle skälla på mig och tala om hur fel jag är, precis som han har gjort under hela min uppväxt. Så samtalet slutade med att jag sa att jag förmodligen inte hör av mig till dem mer. Pappas svar var "jaha, ha det så bra då" och jag svarade detsamma och så lade jag på. Och nu jävlar tänker jag inte ta mer skit, så nu har droppen fallit som får bägaren att rinna över.

De säger att de inte orkar med mig, mitt mående och det lilla jag försöker berätta för dem om hur jag fungerar. Det är fel att öppna käften och säga något och det är fel att tiga. Det är fel att tala om sin åsikt om den strider mot deras åsikt. De har alltid rätt och gör alltid allting rätt. Och är det något som skulle kunna peka på ett misstag så kommer skuldbeläggningen - "vi mår så dåligt när du är inlagd", "vi har gjort vårt bästa men tydligen har vi misslyckats (med undermeningen att jag självklart svarar nej, ni har lyckats)", osv.

Men idag har de gjort fullständigt klart för mig att jag är totalt fel; summa summarum är alltså att hela jag bara är fel. Och då finns ingen mening med att vara del av en familj som ser på en på det sättet.

Och jag orkar inte ta mer skit eller utskällningar. Är så jävla ledsen, men nu har jag fått nog. Mamma verkade kunna tänka sig att försöka reda ut saker och ting, men det var bara ett spel för kulisserna - hon "jämnade marken åt mig", som hon brukar säga, och både hon och pappa tycker att det är sååå jobbigt att de "måste" göra det. Behövde jag nämna att jag tappat räkningen på hur jävla många gånger jag har sagt åt dem att SLUTA MED DET.
Jag orkar inte höra att det är sååååååå synd om dem så ojojoj. Vad fan, ALLA har ju problem! Skillnaden är hur man handskas med dem! Men mamma gör sig ett enormt offer så det går inte att uttrycka i ord. Och så säger hon att jag har det bra, för jag kan åtminstone se en människa om jag tittar ut genom fönstret. JÄVLA KÄRRINGJÄVEL! Vad har hon att klaga på som har make, barn, hus, hundar, har jobb osv. Visst, hon har fått MS, men hon har i alla fall LEVT! Hon har varit ÄLSKAD. Men nu säger hon att hon bara är en börda och att hon skiter i allt, så hon mår sååå dåligt. Jag tvivlar inte på att hon mår pissdåligt, men man kan fan inte jämföra! Det är ingen jävla tävling!

Och så självömkan i form av "vi har gjort fel med dig och därför blev DU så fel". Det gör mig VANSINNIG!

Idag frågade jag mamma rakt ut om hon vill att terapeuten ska ringa upp henne och tala om att det inte är min sk familjs fel att jag mår som jag gör. Men nej, det vill hon ju inte.

Och hennes jävla "jag mår jättedåligt och orkar inte mer, men jag stänger in allt i mig själv". Jaha, det gör jag också! Gå i terapi för i helvete, istället för att lasta din enda kvarvarande dotter som om hon vore en terapeut! Tror hon att JAG vill höra om hur mormor slog henne och slet av henne håret??? Vad ska JAG göra åt hennes mående??

Jag säger inte att jag är någon "oskyldig ängel" som inte har gjort eller sagt något dumt eller fel alls, men jag är hellre föräldralös än att ha föräldrar som bara kritiserar allt jag gör, säger och är. Inget jag gjort eller åstadkommit i hela mitt liv har någonsin dugit åt dem, men det är väl inte så konstigt eftersom jag ska väga upp för min döda syster vars handikapp förhindrade henne från studier osv. Vad jag än gör så duger det inte! Jag ville läsa till uska gymnasiet, men pappa vägrade följa med mig på den gymnasieinformationen - han följde bara med på informationen för naturvetenskapligt program. Och pga brist på skjuts och min sociala fobi så gick jag inte dit ensam. Och så blev det natur, men jag tänkte att jag ändå kunde söka ssk-programmet sen. Men det var inte ok heller. Vet vilket jävla liv det var hemma när min bror skulle läsa Hotell & restaurang - det var ju ingen "fin" utbildning".

Jag har ALDRIG stått på mig förut i min kontakt med mina sk föräldrar, och då har allt varit frid och fröjd. Men nu när jag visar egen vilja, fattar egna beslut och står för mina åsikter - då är jag bara FEL. Andra föräldrar skulle se det som ett bevis för mognad och ökad självkänsla, men inte mina.
Så nu sätter jag punkt här. De kan leva sitt jävla miserabla liv och lämna mig ifred! Om de vill ränna omkring och gnälla och klaga som offer så be my guest! Men JAG tänker göra något åt MIN situation - på det sätt jag vill och kan! Och passar inte det någon så SKITER JAG FULLSTÄNDIGT I DET!!!

Det här är mer än vad jag klarar och orkar. Mitt jävla PO skiter i att någon varit inne på mitt konto - "vi kanske kan ses på torsdag em", "vad roligt att du stått ut ett år utan att skära trots allt som snurrar nu", och "hur är det med fiskbebisarna".

VEM FAN BRYR SIG???

Ett företag har varit inne på mitt konto och olovligen "lånat" pengar av mig i 8 dagar. Visst, jag har sett nu att de betalat tillbaka, MEN vad fan har de att göra på MITT KONTO??? Skulle jag olovligen "låna" pengar av ett företag eller en privatperson så skulle jag åka dit för STÖLD!

Min mamma sa att hon skulle hjälpa mig om inte mitt PO kunde - men det tänker hon inte göra. Istället skällde hon ut mig så jag slängde på luren. Vill aldrig mer prata med henne eller någon i min familj. Jag har alltid velat bryta med dem, och det här är väl ytterligare ett bevis för att jag kanske borde göra det. Jag kan inte alltid finnas där för dem och fixa allt, de är vuxna också och har ett eget liv. Jag kan inte bära både dem och mig själv. Dessutom hatar jag dem för sitt jävla tjat om att de "överbeskyddat mig". Det är det MINSTA de har gjort! Jag har stått ensam I HELA MITT JÄVLA LIV! Vill bara be dem att dra åt helvete.

Har redan tagit 2 st Stesolid - frukost och lunch.

jag vill dö