Kollade igenom mitt kontobesked för tredje kvartalet. Det visar sig att någon handlat med mitt visa-kort på något sätt. Köpt skor på Din Sko flera ggr. Fick panikångest som fan. har nu tagit 30mg Stesolid. Det som den jävla AT-läkaren på avd sa att "det är farligt, för du kommer få andningsuppehåll". Det får jag inte alls det! Jävla idiot.

Måste få tag på mitt PO så att hon kan hjälpa mig kontakta banken, förhoppningsvis innan de hinner länsa hela jävla kontot.

Känns som att alla hatar mig och undviker mig. Jag är så ensam.

Jag vill dö.

Tänker inte höra av mig till någon mer. Vill någon ha kontakt med mig så vet de var jag finns. Jag tänker inte ta första steget varje gång. Det orkar jag inte.

...men ändå känns det som igår. Har varit och tänt ljus för D. Klandrar fortfarande mig själv. Hade jag ringt på personal när jag vaknade så hade han kanske varit vid liv. Visst, jag kunde inte veta vad han hade gjort, men hade jag ringt på personalen så hade de kanske hört det som jag antagligen hörde. Då hade de kunnat stoppa honom. Då hade han levt idag. Jag förstår inte att jag fortfarande har minneslucka från det att jag vaknade till det att de hittade honom. Jag hörde P och A-S försöka återuppliva honom. Då satt jag på golvet i fostersällning. Hörde när akutpersonalen kom. När de chockade honom för att försöka starta hjärtat. Jag bara satt där och undrade vad fan som hände. Det omöjliga blev verkligt. Jag kommer aldrig komma över det här. Särskilt inte nu när Socialstyrelsen kritiserar den mest kompetenta nattpersonalen. De kan inte skriva en hel saga om varje patient en gång i timmen när de ligger och sover. På dagarna görs inte det, utan man har tillsyn, punkt. Om något hänt eller är speciellt så antecknas det. Man kan inte skriva ner allt, det är en omöjlighet.

Det som också gör mig så ledsen är att J verkar tro att det här är någon sorts tävling. Vem sörjer sin vän mest. Hon som sörjer sin vän, eller jag som sörjer min. Men det handlar ju inte om det. Jag förstår inte varför jag inte får göra som jag vill och göra det jag behöver, utan att hon ska försöka "överträffa" mig. Det känns faktiskt obehagligt, riktigt obehagligt. Och hon är så svart-vit i sina sms. Säger inte ens hej, frågar hur jag mår och vad som "sker". Och när jag svarar så bryr hon sig inte om svaret om jag inte "nappat" på det hon vill, utan då är det hon och hennes vilja. Hon svarar inte ens på frågor. Berättade i sms för henne att jag snart firar ett år utan rakblad, och frågade henne om inte hon också snart firar ett år som skadefri. Hon svarade inte på det. Antingen för att hon fortfarande vill få alla att tro att epileptiker letar reda på och sväljer saker när de får ett anfall, eller också för att jag genomskådar hennes bluff, eller för att hon fortfarande skadar sig genom att "ramla". Hur många med epilepsi kommer in till akuten och har svalt en nyckelknippa, ett batteri från fjärrkontrollen eller ett fiskedrag? Jag vet inte, men något säger mig att jag borde hålla mig ifrån henne. I alla fall innan jag själv fått någon rätsida på mitt liv.

Mamma fyller år idag. Måste ringa och gratta henne sen. Hon har fått ett handgjort halsband i glas, en akvarellmålning, och ett sms nu på morgonen. Måste ringa henne sen, men jag får inte gråta så jag måste samla ihop mig lite. Ta en Stesolid. Jag tänker inte tala om för henne att det är ett halvår sedan min rumsgranne på psyk hängde sig.

Jag hatar mig själv. Jag är så äcklig, och jag har passivt tagit livet av en människa.

Har varit hos terapeuten idag. Det var jobbigt, men bra. Vi har lagt in extratider för att jag ska hålla mig flytande mitt i allt kaos som råder. Imorgon far hon till Norge och vi ses inte förrän på tisdag. Har gått ner ½kg till efter att ha laxerat. Jag räknar alla kalorier och jag ligger på runt 500 per dag efter att jag drar bort det jag cyklar varje dag. har ingen aning om hur mycket man förbränner bara genom att vara vaken. Men jag hoppas att det är 500 + mer.

Skulle laga mat idag, men hade ingen köttfärs. For till en affär där de hade billigt erbjudande på köttfärs, men varken det eller något annat fanns. Och jag fick den reklamen idag. Dåligt.

Det blev rotmos istället. Det mättar och är inte så fullproppat med kalorier.

Kan inte släppa tanken på vad jag ska göra om Kvinnokliniken hjälper mig med mina besvär. Jag klarar inte att göra det själv. Terapeuten säger att hon eller mitt PO kan följa med, men det känns inte bra för mig. De är för "fina". Förra gången jag blev sövd så visste jag att AJ skulle "slå ner" narkosläkaren om hon var "dum mot mig". Men det skulle aldrig varken terapeut eller PO göra. De skulle bara stå lugnt vid min sida, och det blir jag inte lugn av. Och jag kan ju inte söka upp AJ som jobbar på avdelningen, som för övrigt slår igen på tisdag och omvandlas, och be henne hjälpa mig "privat". Jag har inga vänner här heller. Så även om jag skulle få hjälp med den här mardrömmen, så vet jag inte hur jag ska kunna ta emot den. Det är en sak att vara i trygghet, svälja medicin, ligga ner i sängen och bli körd dit och ha en AJ som håller ens hand hela tiden, och som finns där när man vaknar och kör tillbaka till trygga avdelningen. Men att "bara gå dit", det klarar jag aldrig. Jag skäms så jag skakar, men jag ska fråga min närmaste vän. Jag vet att det inte går och jag skäms över att fråga. Men... jag får ta det, jag får bära skammen. Jag kan inte släppa min dröm om att fortsätta gå på den här vägen som är rätt för mig, och komma ut på andra sidan - levande.

Igår kväll satt jag på motionscykeln och hade bara någon km kvar innan jag var klar och skulle gå och sätta mig framför datorn. Men så reagerade jag på att det jag trodde var spillt vatten av mig fortfarande inte hade torkat... Det visade sig att hela golvet var blött och att det RANN vatten sakta, sakta, ner via skåpet till parkettgolvet..!

Jag min idiot hade varit så uppjagad över att jag hittat yngel att jag fyllt på akvariet över sprickorna i glaset. Så där sipprade vatten ut hela tiden. Har en hel kabelhärva ligger där bakom med kablar och kontakter till bla tv, dvd, stereo, motionscykeln osv... Jag fick fullständig panik. Panikångesten var ett faktum. Jag kunde inte hålla mot. Tog både Atarax och Stesolid, och innan dess hade jag tagit min sömnmedicin, men den verkar inte på direkten. Var tvungen att ta en Stilnoct för att kunna somna överhuvudtaget. Bilden av att det KAN vara något annat fel och läcka pga något annat, hade tagit över helt och hållet. Det är fortfarande inte torrt, men det verkar ha slutat rinna nu i alla fall, så jag hoppas verkligen att det var jag som var dum igår och att akvariet fortfarande är helt... Har inte sett ett enda yngel än idag och det känns ju inte så kul...

Snart är det terapidags... och vi ska prata om jobbiga saker... Terapeuten sa det igår.. att om jag vill och orkar så tror hon att jag skulle må bra av att lätta på trycket... Har mailat henne flera ggr och berättat om minnesbilder som vi aldrig pratat om när vi träffats, för då har det bara varit en massa annat. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att hon har rätt. Men jag är så "extra sårbar" nu, utan medicinen. Jag är rädd...

Jag har fått fiskbebisar! Höll på att städa ur akvariet för första gången och fick se något litet komma simmandes. Jag har sett 2-3st yngel och det är korallplaty, så det inget som kommit med från djuraffären med växterna.

Undrar hur många jag har haft ihjäl idag........

Hoppas de andra överlever, men det vet man aldrig för det är en påfrestning att byta vatten och hälla i kranvatten.

Ska se om jag kan få någon bild på dem och lägga in här.

Ångestmolnen sveper in mig i en ogenomtränglig dimma. Terapeuten har fortfarande inte hört av sig. Antingen är hon extremt upptagen, förbannad eller sjuk.

Känner mig så jävla äcklig att jag inte orkar leva i nuet. Det finns inget nu. Känns som att simma i en slemmig gegga som suger ner mig som kvicksand. Har försökt att ha på mig en riktig bh idag, men jag får för ont i ryggen. Tillbaka till mina "hålla på plats så gott det går"-bh-topar..... Men jag borde ha förstått det, för det första som växer på mig när jag går upp i vikt är bysten. Så det lär väl vara det sista som minskar i omfång. Låren har fått nya bristningar så att det nästan ser ut som om jag hade klöst mig. Så jävla äckligt. Men huden klarar väl inte att hänga med när man går upp 20kg i vikt på bara några veckor. Jag kommer få "ärr" av det här för livet, men ändå fattar ingen vad jag menar. "Du är inte SÅ tjock, fortsätt med medicinen.". De tar mig inte på allvar. Men jag ska fan i mig visa dem allihopa!

Det blåser nästintill storm här idag, så jag kan ju ställa in min tänkta ica maxi-tur om det inte förändras.

Måste fixa spraylack också. Har gjort "pokermarker" av träformar som jag köpt på Panduro. Det var tillräckligt jobbigt att sitta och måla 100st små knappar för hand... Måste sätta upp kökshandduks-skyddet som jag målat också. Bara ett stort papper som jag målat ett träd på och som ska ta hand om ev spillda saker så att det inte hamnar på tapeten bakom.

...och så kommer det flashbacks..... mår illa......

jag blir så liten

och så tror jag att jag blir arg

kan nästan höra hur mammas och pappas röster ekar; "vi har överbeskyddat dig"

varje jävla gång de säger det så har jag lust att skrika att de har FEL för man är inte överbeskyddad om man som barn blir sönderknullad i år efter år!!1

jag orkar inte

Har fått svar från kliniken. Dels av den ssk jag mailade till, men hon hänvisade mig till en läkare, så han har svarat på.... mitt mail. Inte frågorna. Och så hasplar han ur sig att kosten är viktig - som om jag inte fattar det. Och att fettsugning inte är viktminskning i första hand - som att jag inte vet det också!!

Jävla idiot. Skrev till honom att han behöver sova och "godnatt", för så jävla otrevlig som han var så lär han inte ha sovit på en vecka - om han inte är full...

Jag är hungrig, men tänker inte äta mer idag.

Har fått i mig 736 KCal idag (frukost 76, lunch 330, middag 330) och inget annat än vatten och "Viktkontroll" i dryckesväg. Och så har jag cyklat bort 346... Det är väl inga säkra siffror, men i alla fall på ett ungefär.

Jag vet inte hur mycket man förbränner bara genom att vara vaken och springa runt i lägenheten, men jag hoppas att jag har bränt allt överskott och lite till...

Jag försöker. Det är det enda jag kan säga just nu. Jag försöker.

Jag är så uppvarvad för att trycka undan flashbacks så jag beter mig som en dement kärring. Glömmer allt, snubblar, vinglar och gör allting samtidigt så jag inte vet vad jag håller på med. Terapin gick helt åt helvete igår. Har fått en extra tid imorgon kl 15 - trots att jag bara skrek och grät igår. Men idag har inte terapeuten svarat på något mail. Däremot fick jag mail av läkaren - hör och häpna. Jag mailade tillbaka och frågade vilka dagar hon ska vara borta den här veckan, men det är väl tystnadsplikt hos paragrafryttaren om det också...

Har gått ner ett kilo till, tror jag. Jag cyklar på motionscykeln och ute på min vanliga cykel så jag nästan blöder "där nere" varje dag. Men nu vet jag varför jag får så ont i fötter och knän - jag kan inte sitta på sadeln. Har aldrig tänkt på det förut, men nu har jag verkligen tänkt efter HUR jag cyklar. Och det kommer aldrig gå med ridterapi om jag inte får hjälp, för jag kan inte stå i stigbyglarna som en jockey...

Medicin får jag bekosta själv, eftersom jag inte lät det gå 2kg till. Och det kostar mig 3500kr som jag inte har och det är inte ens säkert att det har någon verkan eller att man inte får biverkningar som gör att man måste sluta med det. Så vad finns då kvar för att jag ska kunna fortsätta med Cymbalta? Jo, plastikkirurgi. Jag har alltid velat fettsuga mig, men har förstått att jag aldrig skulle få det, eftersom jag inte motionerat och försökt på det sättet. Men nu har jag mailat och frågat hur en klinik ser på det som hjälp med biverkning. Hade jag inte haft en vän som varit hos plastikkirurgen så hade jag aldrig vågat skriva det här. Så jag är glad att hon berättade för mig, för då känner jag mig inte lika ensam och konstig.

Har börjat räkna kalorier. Jag vet att det här kommer sluta med att jag hamnar i ätstörningsfacket, men jag mår så jävla dåligt av att inte kunna ta medicinen och att vara såhär gigantisk. Jag har sagt till terpeuten ett flertal gånger att när jag väl hamnat i det facket så har jag haft alla diagnoser, så då är det ett bevis för att hela jag verkligen är totalt fel. Vården har själva gjort min situation värre, och de vill inte ta på sig sin del eller hjälpa mig.

Nu ska jag titta på Idol och ta en Stesolid, och försöka att inte ta livet av mig av ensamhet.