fick inget svar eller bekräftelse på att de infört mina avvikande åsikter i journalen senast vid årsskiftet

hörde av mig till kliniken idag och kärringjävel till chef hälsade via sin sekreterare att det inte är färdigt än "men det är bara lite kvar"

störda idiotkärringen vägrade att ens lämna ett datum då det är klart - och de har ju inte ens meddelat om förseningen

och kärringen lovade att svara på mailet jag skrev till henne för 3 mån sedan, men det lär ju aldrig hända

på ett sätt är det väl bra att det blev såhär, för det var det jag trodde

vet precis vilken jävla läkare som vägrar föra in min avvikande åsikt i journalen

och jag förstod att chefen inte skulle klara av att förmå honom att göra det - för hon klarade ju inte ens av att se till så att han höll avslutande samtal med mig, trots att hon lovat mig det! men det är över ett år sedan nu, så jag har liksom gett upp

det bästa är att det här är ett LAGBROTT

ett regelrätt lagbrott som går att anmäla och både jag och kliniken har allt svart på vitt

har gett dem en vecka på sig att fixa det här - annars anmäler jag dem

då är det andra tidsfristen som jag är generös nog att ge dem

och jag tänker INTE vänta ett jävla år på att något ska hända - för uppenbarligen händer ju inget under ett års tid heller!

så nu är kärringjävelns kokta fläsk stekt!

*PUH*

har träffat terapeuten idag på fm för första gången sedan juluppehållet

hon kom fram till mig där jag satt och väntade och kramade mig hårt, hårt

pratade om allt möjligt

kändes som en enda karusell, mådde nästan illa till slut

ska träffa henne imorgon igen

känns skönt, för nu börjar jag komma in i min PMDD-period   

och så är det tusen saker på gång som jag måste hålla mig ihopsamlad för

kunde inte ens skruva eller spika ihop T's lilla koja som jag tagit med material till hemifrån mina föräldrar

det var omöjligt - förstörde en bits på skruven och när jag spikade så svarade det inte oavsett underlag utan studsade bara

blev hysterisk och genomsvett

pissförbannad så att jag själv tycker att jag påminner om min pappa, och då blir jag rädd

jag dör hellre än att bli som han

haft datakrångel idag också 

fick inte igång laptopen på morgonen

försökte sparka igång internet i en halvtimme och sedan gav jag upp

och den stationära är inte uppdaterad och har dessutom vista, så inga program eller ens skrivaren fungerar med den

har insett att fiskmamma platy har dött under tiden jag var borta, precis som jag var rädd för

hittar henne inte, så de snäckätande snäckorna har nog ätit upp henne *ryser*

har satt en annan fisk i "handikapp-bostad"

en hane som platymamman fick tillsammans med platyn göran innan han dog efter att ha blivit förlamad från stjärtfenan och framåt

nu har deras bebis, men som nu är vuxen, också börjat bli förlamad och kan inte röra stjärtfenan

ser hur han tappar färgen mer och mer, och det verkar som att det följer förlamningen

men han äter i alla fall, så därför har jag satt honom i ett yngelakvarium så att han ska slippa tävla om maten och ändå få ha de andra kompisarna runt sig

men jag vet inte om det är humant att han ska leva såhär - borde jag ta bort honom

jag vet; det är bara en fjuttig akvariefisk..... men ändå....

ska snart krypa ner i sängen och se på tv eller en film

har fått nog av den här dagen

det är väl ca 25 grader kallt och det är så vackert ute så jag vill bara gå ut

och jag lider inte av kylan - vem vet, jag kanske har eskimåblod långt, långt tillbaka....   

.........vill bara skrika rakt ut och skära mig............. men jag ska inte.............

.....det är bara den lilla flickan i mig som längtar efter sin mamma som är arg och vill skada sig för att hon hatar sig själv så mycket..... men... jag har min terapeut...... och hon sa idag att... min mamma verkar tycka om mig och göra så gott hon kan..... men.. hon förmår inte att ge mig det jag behövde....... varken då eller nu.................................. gör så ont................ så jävla ont............   

NU ÄNTLIGEN ÄR JAG HEMMA. Kände som att jag aldrig skulle komma hem pga tågresan som utvecklade sig till att bli en verklig mardröm. Det började ok - var ensam i djurkupén några timmar. Men sedan klev några på som skulle hem från Stockholm. De hade en valp, är inte säker men är ganska övertygad om att det var en pitbull. Trodde först att det skulle gå bra; jag med mina två kaniner och så ett ungt par med en valp. Men det visade sig att de sket fullständigt i var valpen var och vad han gjorde. Han hade så massiv noskvalster så jag trodde han inte fick luft. Sedan när han blev åksjuk och började spy så trodde jag att han skulle dö. Efter 4 timmar kunde varken sociala fobin eller "sköt dig själv och skit i andra"-citatet inte hålla mig tillbaka längre. Jag exploderade. Men på ett humant sätt. Sa helt lugnt till killen "Ursäkta, skulle ni kunna hålla lite bättre koll på er hund, för han skrämmer mina kaniner så att de håller på att bli ihjälstressade när han går runt och frustar in i deras burar och kräks i hela kupén". Antingen måste både han och hans tjej varit döva och sakna luktsinne, eller så var intelligensen så jävla låg att de inte fattade att deras hund spydde.

De torkade lite spya och sedan fick jag höra att en valp måste få röra sig fritt och kan inte kopplas eller på något sätt ha gränser för var den får vara. "Dessutom är han ju sjuk". Och när hon slängde till med att "Kaninerna sitter ju bara i de där", och syftade på transportburarna - som jag var tvungen att ha överdragen på och helt stängda för att de inte skulle riva valpstackaren på nosen eller bli ihjälstressade! - DÅ JÄVLAR BLEV JAG SÅ PISSFÖRBANNAD ATT JAG SKAKADE OCH DÅ JÄÄÄVLAR HADE JAG FÅTT NOG! Inte fan kan man låta en hundvalp eller annat djur springa fritt i en hel tågkupé och tugga och spy på allt och stressa ihjäl övriga djur. Till slut var jag så jävla förbannad att jag sa att jag skulle kontakta konduktören så att jag eller de fick byta platser, för det här fungerar inte. Killen sa då att det inte fanns några fler platser för djur. Jag svarade med att det kvittar, för i så fall får tågpersonalen komma och lösa situationen.

Hade en hel jävla föreläsning i skallen där jag informerade dem om husdjur i allmänhet, hundar och valpar, samt hur man reser med djur och hur viktigt det är att man tar hänsyn till de andra resenärerna och djuren. Tänk om det hade varit 4 andra hundar där, eller andra lösa djur! Ska alla få ränna runt som på någon jävla cirkus eller?!?! Skulle vilja veta hur de skulle reagera om tex någon annans hundvalp typ pinkade på deras väskor - är det ok eller var fan drar de gränsen?!?

Jag är inte rasist eller något liknande överhuvudtaget, men jag anser att det är jääääävligt oförskämt att man argumenterar med mig på PERFEKT svenska och sedan sätter sig och snackar skit på sitt hemspråk. Hade aldrig gissat att de inte var från sverige om de inte hade talat ett annat språk. Och jag har ju lite språkkunskaper så jag fattade så mycket att de satt och gnällde och slängde skit efter mig. Det är så jävla respektlöst, ohyfsat och omoget att jag kokar av ilska. Och som för att vara säkra på att jag skulle fatta hur besvärlig de tyckte att jag var så säger tjejen "never again" - för att på ett "diskret" sätt ge en pik om vad de sa till varandra.

Avslutningsvis tömde de ut en burk med cola så att jag nästan fick den över mig, men jag hann lyckligtvis krypa ihop i sätet så att jag slapp bli dränkt i cola. De såg burken falla, att det rann, men gjorde inte ett skit. Inte förrän dess att den började rulla tillsammans med innehållet i en sväng. De tyckte väl att jag skulle ta reda på deras skit - eller att det hade varit kul om jag fått cola över hela mig - vad vet jag. Men de betedde sig i alla fall som några bortskämda jävla fjortisar.

Just det, de hade INTE EN DROPPE VATTEN med sig till valpen. Jag hade säkert över en liter till mina kaniner trots att de inte dricker under resan, men man vet ju aldrig! Och när hunden hade kräkits i över 4 timmar så borde de fan ha gett honom vatten! Han måste ha varit helt uttorkad!

Skulle jag veta deras namn så skulle jag anmäla dem, för jag är säker på att valpen var en smuggelhund. Och dessutom ska DE ABSOLUT INTE HA NÅGOT DJUR, för det klarar de UPPENBARLIGEN inte av. Jävla djurplågare som inte ens kan behandla noskvalster på en stackars liten valp! Och gissa om hunden kommer ta kommandot, eftersom de inte ens försöker sätta några gränser! Men det säger jag; växer hunden upp och blir ett skräckexempel på "kamphund" så är det enbart, helt och hållet, DERAS FEL! Och då borde de fan beläggas med DJURFÖRBUD! Men jag förstod under resans gång att de skaffat den där hunden enbart pga "prestige" - som om det vore en jävla accessoar, "coolt att visa upp en kamphund".

Var så jävla arg när jag kom hem att jag inte kunde varva ner. Hade skjutit skallen av mig om jag haft ett vapen! Det var verkligen synd att vi gick av på samma ställe, för annars hade jag fan sagt att "Hoppas att ni tar hundstackaren till en veterinär det första ni gör så att han blir av med noskvalstret! Det smittar ju dessutom andra hundar!"

Det är vid dessa tillfällen som det är synd att man reser helt ensam, för jag vågade inte lämna mina älskade kaniner och värdesaker i kupén för att gå och hugga tag i någon tågpersonal. Vem vet vad de hade gjort då, och hade de skadat mina kaniner - mina älskade bebisar - då hade jag aldrig förlåtit mig själv.

JÄVLA IDIOTER.

nu kan de inte ens ordna så att jag kan skicka hem mina kläder med posten

trots att vi kommit överens om det

jag skickade ner min packning tills jag skulle fara, och så ska jag skicka hem den

men nu vill de inte ens göra det

ångrar att jag for hit

jag är bara en liten skit och helt jävla värdelös

*gråter*

skrev ju ett brev till mamma om att jag skurit mig

skrev det på nyårsafton, och idag tog jag 2 st stesolid och ställde det på köksbordet medan hon tog reda på tvätten

blev helt bestört av hennes reaktion bara när hon fick syn på kuvertet

"Nää! Vad är DET HÄR nu då!?!"

bev så ledsen så jag tänkte slita det ur händerna på henne och bränna skiten i spisen direkt

men jag gjorde inte det utan försökte förklara fastän att allt stod på kuvertet

höll på att kräkas så jag gick därifrån

mamma sa inget, men så kom hon in i det lilla datarummet

hon sa att det var ok

jag grät och kramade henne hårt

behövde att hon agerade som min mamma - för en enda gångs skull - och tröstade mig eftersom hon tyckte att det var "ok"

men nej

där stod jag och grät och kramade henne, men hon höll inte ens om mig utan klappade mig bara lite på ryggen

då insåg jag att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer få en mamma

vet inte om jag är glad att jag berättade eller om jag ångrar mig

hade förväntat mig någon slags reaktion, men det känns verkligen som att det är "locket på" som gäller som vanligt

det enda hon har sagt är att hon är glad att jag inte är med i någon "sekt", för det har de varit oroliga över (vad i helvete tror hon om mig, och vaddå sekt???)

jag har ingen mamma

och kommer aldrig få någon

är kanske inte så konstigt att jag aldrig berättat något för henne

jag har inget att hämta här - varken då, nu eller senare i livet

far ju hemåt på måndag kväll

har aldrig längtat hem såhär mycket

mår så jävla dåligt att jag vill ta livet av mig

hade förväntat mig en utskällning, skrik... eller tröst

men istället blev det INGENTING

så jävla värdelös är jag - min egen biologiska mamma känner INGET för mig

både min terapeut och personalen på avd har mer empati för mig och tycker om mig mer än vad hon gör

visst, hon (och pappa) tycker om mig på sitt eget sätt, det vet jag

men det är inget som har bestydelse

skrev längst ner, det sista jag skrev, att "vi brukar ju inte säga det till varandra, men jag älskar dig"

men jag fick inget tillbaka

inget