Var till posten på fm. Lämnade en sak till I i hennes brevlåda. Gick till biblioteket och lämnade tillbaka ljudboken jag lånat. Sen tog jag bussen till Myrorna och köpte lite mat innan jag for hem igen. När jag bytte buss nere på stan så såg jag en av de jag träffat på psykavd. Han verkade vara helt borta och satt och skrek över hela busstorget. Han kände inte igen mig. Jag sa inget för jag visste inte om han var berusad eller drogpåverkad, och jag vill inte bli nerslagen... Det högg i hjärtat att se honom så, för jag vet hur han egentligen är. Lite udda, men en fantastisk konstnär. Han hade i alla fall på sig rocken som skötaren på avd hjälpte honom att köpa, så den håller honom i alla fall någorlunda varm. Som om det är till någon tröst när samhället är helt åt helvete så att folk hamnar på gatan...

Sedan dess har jag slagits med ångesten. Tog en stesolid för att inte braka ihop totalt. Ätit en massa glass, men vem bryr sig. Jag är lika äcklig, fet och ful ändå. Imorgon är det terapi igen. Känns skönt, men jobbigt också. Jobbigt att sätta ord på det som dränker och klöser på insidan. Men jag vet att det känns lättare att andas sen. Och imorgon ska jag få höra om sjukgymnasten. Livrädd och nervös. På eftermiddagen ska jag fara och försöka fixa ett par täckbyxor med dragkedja längs hela benen så att de är jättelätta att ta av och på.

Fredag är det också terapi. Och efter lunch är det introduktion till ridterapin. Är skitnervös, men jag vet egentligen inte för vad. Kanske för att jag inte har någon aning om hur ridterapi går till. Pratar man om liknande saker som i psykoterapin, osv...

Känner mig tom inuti. Ett svart hål som suger ner allt i intet. Försöker andas utan att det ska bli till panikångest.

♥ .....tack fina vännen..... du vet vem du är.......... du betyder så otroligt mycket för mig..... ♥ 

 ....en dag.. ska jag tro på mig själv så mycket att jag kan lyfta luren.........

varför kan jag aldrig få vara glad?????

jag ÄR glad men mår skit!

när jag gick hem och hade fått den goda nyheten så var jag så glad att jag ville skära mig! för det är så jävla praktiskt att hantera alla känslor på det sättet!

jag fattar att det är fel, jag är inte SÅ dum i huvudet! men när ska allt det här bara sluta??? när ska alla uppdämda känslor vara utsläppta och vädrade så att de inte blir så jävla starka???? jag förstår ju varför det blir såhär, det behövs ingen einstein för det! men NÄR kommer det att vara över???

har smsat till tea - istället för att ringa.... men hon svarar inte.......

jag vet inte, kanske för att hon jobbar eller är upptagen på annat håll....

men ingen... ingen finns på msn eller icq!

ringde terapeuten vid halv fem och bara grät

sa till henne att jag var tvungen att prata med någon innan jag sprack sönder

för jag har ingen annan än hon att prata med

efter att vi lagt på så sjönk jag

tror jag insåg hur jävla ensam jag är

jag förstår att ingen orkar höra på hur dåligt jag mår

men nu är det ju något BRA

men ändå finns ingen

måste härifrån

orkar inte

bara gråter

.........jag hade "hela strumpbyxor" på mig idag...... jeans, top, ny kofta.... nya glasögonen..... läppglans............ så kanske gjorde det skillnad........ jag kanske framstod som mer "kapabel" och "mogen" pga det........ jag vet inte.......

Hon sa JA!!!! Läkaren på plastiken sa JA!!

Hon kan inte ta bort alla ärren på min arm, men det förstod jag redan från början. Men hon ska göra sitt bästa, och om det blir ett bra resultat så blir det ev 2ggr för att få bort precis så mycket som bara går.

När jag tog upp ärren på låren sa hon blankt nej, för de får egentligen inte göra något som inte är i ansiktet. Jag blev helt förkrossad. Hon frågade och försökte hitta någon annan anledning så att hon skulle kunna hjälpa mig. Om det skaver eller om det hindrar mig fysiskt på annat sätt i min vardag. Jag bara grät och sa att det gör det inte. Men när jag berättade att jag skurit av en stor åder så ville hon ändå titta. Och hon sa inte nej. Inte ja, men heller inte nej. Och hon vill vänta och ta en sak i taget, och det är ju helt ok för mig.

Kruxet är att det måste bli under lokalbedövning, och det skrämmer skiten ur mig. Men hon var så empatisk, snäll och lugn att... det kanske går.... Och sen är det bara att hoppas på att hon kan hjälpa mig med låren också.

Det är lång väntetid, men det gör inget, jag förstår ju att andra akuta fall måste gå före. Och det tar ju tid att läka, men det förstår jag ju också. Och jag har ingen brådska. Hon sa flera gånger varnande att många inte blir nöjda, även om de sagt att det inte spelar någon roll precis som jag när jag satt där. Jag svarade henne att alla lösningar som inte involverar att jag häller kokande olja på mig för att få det att se ut som något annat, känns bra. Och jag förväntar mig verkligen inget underverk.

Köpte en kycklingrulle på vägen hem för att fira. Vill vråla rakt ut. Men det finns ingen att vråla för. Finns ingen att dela lyckan med. Och det gör så ont att veta det att mitt hjärta brister.

Hann tänka tanken på att ringa "Tea"... men.. jag vill inte störa henne. Jag vet att hon har fullt upp med sitt, och eftersom vi aldrig pratat i telefon så skulle det nog vara konstigt om jag helt plötsligt ringde.

Nu är det "bara" att vänta och se. Hoppas och arbeta för att det ska fungera.

....och nu börjar jag bli SKITNERVÖS........ Har ätit massor.. men så sa det bara stopp och nu mår jag så jävla dåligt och är så nervös att jag inte kan äta. Det är visserligen bra, men.... det är för sent....... läkaren kommer se hur fet jag är imorgon oavsett.................. Och jag är världens jävla äckligaste...............

Kommer skämmas ihjäl....... förstår inte hur jag ska kunna visa............ Bara tanken på att dra upp ärmen...... det snurrar i skallen............... och sedan mina lår...............................................
. H E L V E T E................

Säger hon nej till att hjälpa så varför ska jag låta bli att skära mig igen.............

Jag vill dö. Det vore bättre och lättare än det här.

Nu har jag FÅTT NOG! Mitt störda PO har haft fel hela jävla tiden - det är INTE ridterapi 2 timmar per gång, så pappret jag skickat till FK efter att ha fyllt i med blod, svett och tårar är FEL. Och det är underskrivet på heder och samvete. Har mailat både min handläggare och ridterapeuten. Frågat FK om jag ska skicka in en ny ansökan, och frågade ridterapeuten hur det EGENTLIGEN är.

Vill skära ihjäl mig!!!

Och så ringer kärringen till FK - UTAN ATT TALA OM DET FÖR MIG!!!!!

Hon jobbar för i helvete på uppdrag av MIG! JAG ska berätta för henne om mina behov och sedan ska hon fundera på om och vad hon ev kan göra. Hon ska INTE bara göra!

Vill be henne dra åt helvete! Hon förstör det här totalt!!

Hade hon frågat mig om hon skulle ringa till FK så hade jag sagt NEJ - för det sköter jag SJÄLV! Men inte ens det får jag göra, trots att handläggaren har sagt att jag får skriva och fråga så mycket jag vill!

Har drömt mardrömmar inatt.... vaknade och hade panik..... kunde inte somna om på flera timmar..... Gick upp vid 10... fortsatt att röja..... slängt några blommor som jag börjat ledsna på..... En av dem har jag haft sedan jag flyttade hit... till korridoren........ drygt 8 år.................

Känner mig så äcklig idag........ så jävla äcklig.............. Idag är en sådan där dag som jag nästan tror att jag längtar till avdelningen....... men egentligen saknar jag bara en del av personalen...... förståelsen..... samtalen och skämten........ kramarna.............. Vetskapen om att de VET vem jag är... men ändå sitter brevid..... pratar med mig.......... Visst, det var deras jobb, men det finns de som kan knyta an med hjärtat....... och det är de som jag saknar...........

Är så jävla ensam........ och jag vet att det alltid kommer att vara så..... så länge som jag inte blir frisk........... Men saken är ju den att allt hänger ihop..... så så länge jag är ensam så kommer jag heller inte att bli frisk......... *tårar rinner nerför mina kinder*

Lyssnar på Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"..... blir besviken..... trodde att den skulle vara mycket bättre............ Känns trögt..... och grötigt...... Som om jag själv skulle skriva ner som jag tänker med förnuft och känsla..... det skulle inte bli bra...... Men en sak förstår jag... klart och tydligt...... det ÄR som Nina Norén sa....... kommer man till psykiatrin med hela strumpbyxor så tas man på allvar och blir behandlad som en människa...... men orkar man inte och kommer dit med trasiga strumpbyxor.... då är man bara ett psykfall........ Har bara lyssnat på 1/3 av boken än, men så mycket kan säga....... känner att det bekräftar hur verkligheten ser ut....... Beroende på vem man är så får man behandling och bemötande därefter........... Förjävligt.

Ska ta en stesolid nu innan jag bryter samman totalt......... Satt in en fiskgratäng i ugnen.... fryst..... för jag orkar inte laga mat.......... Det är bara ångestmat.......... fy fan......