terapeuten har inte hört av sig alls

panikångest

dör

mitt jävla PO har grundlurat mig    

hon tänker INTE följa med mig som stöd till ridterapin så länge jag behöver    

och hon har skrivit till mig idag att jag ska åka buss    

jag klarar inte att åka buss för då bryter jag ihop!!!!     

jag åker stadsbuss pga att jag tar stesolid och vet att jag kan kliva av om det skiter sig, och jag kan gå hem även om det är långt    

men att kliva på en buss och alla stirrar, fara iväg utanför stan där jag inte känner igen mig, kliva av på en helt okänd plats - det går inte! jag dör hellre!!    

och taxi går inte heller för då är all uppmärksamhet på mig hela tiden, och dessutom blir det svindyrt    

och mitt po hör inte av sig heller!!!!     

snart ber jag henne dra åt h-vete!    

har mailat FK och berättat hur det ligger till    

fjantigt, jag vet, men vad fan ska jag göra?!??

NÅGON måste kunna ge mig råd om vad fan jag ska ta mig till när mitt jävla po ens vägrar höra av sig och försöka lösa något!!!    

dessutom ljög hon om ersättningen - jag är inte beviljad ett skit precis som jag trodde!!    

först måste jag göra en ansökan till, beslut ska fattas, och SEN kan jag göra aktivitet om de godkänt det, och efter det får jag pengar när jag uppvisar kvitto!   

och ansökan måste göras på HELA summan där alla delar är redovisade - och jag vet ju inte ens om jag tar mig dit eller hur många gånger jag kommer vara där!!!    

JÄVLA CP-KÄRRING!!!!!   

förlåt mig men nu rasar jag - jag går sönder!!!!!     

har sett fram emot det här SÅ JÄVLA LÄNGE!!     

men nu förstör mitt po det här - för andra gången

och sen skäms jag så mycket att jag inte kommer försöka igen någonsin     

HELVETE!!!!!!!!!!!

tror jag håller på att få migrän igen  

blixtrar lite, gör jävligt ont i huvudet på höger sida, måste ha tyst och kan knappt sitta framför datorn   

mailade mitt PO imorse men hon svarade inte, varken mail eller sms, så jag trodde hon var sjuk   

men det var hon inte   

hon bara struntade i att höra av sig pga att hon var upptagen   

missförstå mig inte, jag fattar att man inte kan kräva vad som helst     

men när hon kan boka in andra klienter på min tid, alltså medan hon är med mig, så förväntar jag mig detsamma    

men det här är ju en jätteviktig sak för mig - ridterapin - och hon klarar inte viktiga saker    

hon fattade väl till slut när jag smsade till henne och talade om hur hennes och mitt schema ser ut de kommande veckorna och hur dåligt med tider det finns, för att dels träffas och dels fara till stallet    

för sen smsade hon och skrev att hon kunde komma hit imorgon vid kl 15 och ordna tid med ridterapeuten på fredag, och då skulle hon ta sig egna bil på fredag     

men jag sa nej     

dels för att jag inte orkar ha besök efter att ha haft migrän och förmodligen kommer spy hela natten, och dels för att det blir för mycket för mitt samvete att hon skjutsar mig i sin privata bil och gör saker som hon "inte behöver"    

det är jättesnällt av henne att försöka ordna nödlösningar, men de ska ju inte bara passa henne utan även mig    

och jag orkar inte ha mer dåligt samvete    

nu kräks jag snart    

måste sluta

For till Stadium för att köpa täckbyxor med dragkedja som går längs hela benen. Men det var slut överallt. Fanns bara i strl XS. Gick in på Clas Ohlson och köpte en brevlåda som jag ska ge till pappa som födelsedagspresent. Han ska få den så att de kan sätta upp den vid sommarstugan i fjällen. Lämnade tillbaka en film på biblioteket, och så träffade jag Stefan - min medpatient från psykavd i våras. Han är sig lik. Har inte släppt något av det som hände eller hur saker och ting är. Han pratade mycket om tillbudet då han slog till E, missbrukartjejen som promenerade honom på nerverna, och som gjorde en polisanmälan. Han sa att åklagaren sagt att personalen på avdelningen är emot honom. Det skulle inte förvåna mig om någon idiot sagt något sådant för att få honom att förstå att det han gjorde var fel och att flera människor såg honom. MEN han är ju förståndshandikappad - han förstår inte att det är skillnad på person och handling. Jag förklarade för honom att INGEN av personalen är emot honom, så det behöver han inte vara orolig för, utan det enda som de gjort är att berätta vad de sett. Sen att det inte ser bra ut för Stefan är en helt annan sak, men det är inte deras fel. Tydligen har hans advokat talat om att han ska upp i rätten i jan-feb, men han har fortfarande inte hört något och det gör honom ännu mer orolig.

Tydligen har han varit inlagd lite då och då, men på "sin hem-avdelning" där det finns andra med mer liknande problematik. Han trodde - och tror förmodligen - att jag är "frisk" nu och mår bra, för han sa flera gånger att jag var så fin och fräsch. Och "du har ju ingen ångest eller mår dåligt nu". Jag försökte bara andas och ta det lugnt. Svalde så många ord och meningar att jag kände mig spyfärdig till slut. Men jag vet att det ligger hos mig, så det är bara att acceptera.

Sen berättade han att han vill flytta - igen. Och slåss för att få komma till ett familjehem - igen. Pratade med honom och försökte få honom att komma till insikt om de olika gruppboenden som finns - igen...

Pratade med honom i nästan 2 timmar. Han ville att vi skulle ta en fika, men jag förklarade för honom igen att mina problem gör att jag inte kan det. Men kunde jag så skulle jag gärna göra det. Det är ju en av mina drömmar.... att kunna "ta en fika". Han frågade efter min mailadress, men ingen av oss hade papper eller penna. Kanske lika bra det - har sällan haft såhär mycket på agendan som nu. Men jag lovade att jag skulle skriva ner min mailadress och lägga i börsen så att han ska kunna få den när vi ses igen. Skrev en lapp direkt när jag kom hem, för han glömmer sällan sådana saker.

Själv vet jag inte vad jag ska göra - ge upp eller kämpa ännu hårdare. Jag orkar inte med det här så länge till, det vet jag.

tänker tillbaka på tiden jag var inlagd

ville inget hellre än att gå hem, men jag visste att jag inte kunde

jag var tvungen att vara där då och precis så länge

nu änner jag att jag längtar dit........

till ett tomt, kalt rum innanför låsta dörrar......

för där behövde man inte bära allt själv....

och där var svårigheterna inte alls desamma......

fanns någon då och då som man kunde prata med i personalen...........

.....men det kvittar nu när de gjort om avdelningen... för oavsett hur dåligt jag mår eller hur döende jag än är så får jag aldrig komma dit igen.......

..och de andra avdelningarna är bara skit..... det gör bara mer skada att vistas där..... för mig.......

.....önskar verkligen att de inte stängt behandlingscentret...... var en liten grupp... man sov hemma men det fanns möjlighet till övernattning........ en betydligt mer öppen form än slutenvården........... men.... det tog de också bort... för det är kvantitet och inte kvalitet som räknas.................... ...och så undrar folk över varför man aldrig blir frisk eller varför så många får återfall........

till sist bara några tips, för jag fick en kommentar om att jag ev har en mörk blogg som är svår att läsa: kolla så att du inte har mörkat ner skärmen - det är vanligt om man har laptop, och har man ändå svårt att läsa texten så kan man bara markera texten - den blir då vit mot svart bakgrund vilket är väldigt tydligt

har gått upp 2 kg på 2 dagar

visst, jag brukar gå upp tills när äcklet kommer, men ändå

min reaktion på det? - jag äter ännu mer......

har inte ens orkat klä mig idag, så så kul dag har det varit... och är....

imorgon ska jag i alla fall försöka ta mig ut, har en del ärenden

kammat tilda idag, för jag har inte gjort det på över 2 veckor

men hon var inte så tovig

tog fram blomduschen och sprayade lite så att inte pälsen skulle bli alltför elektrisk..... för annars ser hon ut som ett värre yrväder än vad hon är....

förutom att ha ätit, tilda och knaprat stesolid så har jag kollat på film

lånade "fjärilen i glaskupan" eller vad den nu heter på svenska på biblioteket

var en ganska bra film, gripade

i alla fall så gripande att jag kunde titta på den

det är så hopplöst att jag bara vill ställa in allt

fy fan vad jag är patetisk

istället för att göra något ännu dummare så äter jag upp julskinkan nu

sen kan jag hata mig ännu mer

perfekt

Hittat en rolig sida där man bl.a kan klippa ihop sin egna ringsignal till mobilen, och helt utan abonnemang - vilket står extremt tydligt. Försökte ladda upp en låt från min cd-skiva som jag fick i julklapp.... men det visade sig att det förmodligen inte funkar på min mobil....

Så jävla typiskt, inget fungerar på den där mobilen.  Vill ha en ny, men den jag tittat på sedan i våras är för dyr. Och så är jag rädd att datorn håller på att dö. Måste leta reda på drulleförsäkringen i fall om att jag kanske "tappar" datorn nerför stentrappen... eller ner från balkongen.... Då spelar det inte så stor roll om den redan är död eller ej....

Träffade terapeuten kl 10 idag igen. Hon började med att berätta att hon träffat någon på vägen till sitt rum på morgonen. Hon hade gått genom kulvertarna pga att det var så kallt ute, och hade då hamnat i samma hiss som...... som.... min AJ....... min älskade, älskade AJ....... AJ hade frågat hur det var och terapeuten hade berättat lite kort, och så hade AJ hälsat till mig. Och då hade min terapeut sagt att hon visste att jag skulle bli jätteglad..... och då hade AJ blivit så glad...... *gråter* Gud vad jag saknar henne - och de andra "mina". Men hon och jag kom varandra särskilt nära. Hon känner mig så väl och jag vet i alla fall lite om henne, och vi har samma sorts humor, är lika galna och har båda fötterna på jorden. Älskar henne. Av hela mitt hjärta. Saknar inte avdelningen ett dugg - men henne. Och de andra "mina". Har varit så jävla orolig för henne sedan jag blev utskriven efter midsommar. Hon har problem med njurarna och det har gjort att jag verkligen tänkt på henne varje dag och undrat hur hon mår, om hon jobbar kvar, är sjuk, osv, osv. Så att få höra att hon jobbade idag gör att jag blir lite lugnare, för då är hon i alla fall inte dödssjuk just nu.

Efter den nyheten har tårarna bara strömmat nerför mina kinder med jämna mellanrum resten av dagen.

Grät ännu mer hos terapeuten när jag släppte hela fasaden och berättade att jag slåss med insikten om att jag borde ge upp alla mina drömmar, för ingen av dem kommer ändå att gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få ett så normalt liv att jag kan plugga och arbeta, och ingen kommer vilja dela sitt liv med mig och bilda familj. Jag dör hellre än att leva hela mitt liv ensam och på samhällets bekostnad.  

Mitt PO mailade innan hon gick hem. Hon hade ringt min handläggare på FK, och jag blev minst sagt CHOCKAD över beskedet hon fick. Jag måste ha fått en underbar handläggare, för hon ska skicka ut papper så att jag får ersättning för ridterapin - och transporten dit och hem om det behövs. Och nu till det chockerande; jag får gå en, tre, fem, eller hur många gånger som behövs ENSKILT - hon lägger sig inte i hur många gånger jag behöver gå enskilt för att våga gå med i en grupp(!), utan det får jag och ridterapeuten komma överens om.   

Tappade fattningen helt och hållet när jag läste det. Jag var beredd att börja spara och snåla ännu mer för att betala terapin själv!

- Men är det värt att samhället kostar på mig det här? Jag som bara är ett enda stort psykfall och som kommer ta livet av mig eller sluta som en isolerad, ensam, bitter och arg kärring. Det kan bara sluta på ett sätt, så varför ska jag ens försöka, varför ska jag snylta på samhället ännu mer, vara en ännu tyngre börda. Det är ju bara jag.

"Det ska löna sig att arbeta". Det var vad "alliansen" gick till val med - och vann. Nu lever vi alla med de infriade vallöftena - och allt fler klagar, trots att det har blivit precis som alliansen ville. Jag går inte runt ekonomiskt, utan går back mer och mer. Har gått back 10 000kr under 2009 och det har jag inte råd med. Har garantinivån på aktivitetsersättningen och får bostadstillägg. Det räcker inte till, men som tur är har jag besparingar att ta av. Men jag trodde att jag skulle använda dem när jag var frisk - till körkort, bil, handpenning på hus, vad som helst som icke-sjuka människor kan spara till. Men det går inte. Jag är bara en börda för samhället, och eftersom jag inte ens går plus minus noll så känner jag verkligen att man inte är välkommen här i det här landet om man är sjuk. Sjuk får man bara bli om man har råd. Så varför ska jag kämpa för att må bättre när samhället redan har dömt ut mig. Varför tar jag inte bara livet av mig - det skulle vara det allra bästa för alla parter.

Är så trött. Kanske för att jag gråtit så mycket idag. Måste vila en stund. Börjar gråta nu igen. Tänker på AJ.

....AJ har fått adressen till min blogg här... men jag tror inte att hon varit inne och läst.... för det skulle kanske kunna tolkas som att "ha kontakt" efter att jag blivit utskriven......