det slog mig just

en sak till som kommer vara förödande för mig om mindre än ett år, då jag är tvungen att ansöka om sjukersättning på nytt

är att då har jag en ny läkare - igen
om jag överhuvudtaget har någon läkare
och jag är helt övertygad om att FK inte tar vad en ST-läkare säger om en patient med läkarskräck som hon nästan aldrig träffat, på lika stort allvar som vad en överläkare säger
och ST-läkaren kanske inte ens är kvar då
så oavsett vad som händer så kommer jag ALDRIG få icke tidsbegränsad sjukersättning - om jag får några pengar över huvudtaget
även om min handläggare är bra så kommer jag aldrig kunna förklara läkarsituationen i mail till henne, och mitt PO vet inte och förstår inte allt - och dessutom försvinner hon mest troligt tills dess, så då har jag inget PO som känner mig ens
 
varit och köpt chips
hetsäter för att inte göra något ännu dummare
skulle lätt kunna skära ihjäl mig nu
eller hoppa från den höga bron
vad som helst för att den här jävla karusellen ska sluta - NU
 
varför kunde jag inte bara få MH

då hade det här inte varit lika jävla hopplöst
då hade hon varit kvar i alla fall, och hon vet lite om vem jag är, hon går att prata med och hon är överläkare
men nej
 
det här är kanske katastrofen
för det här förstör hela mitt liv
jag har varit så jävla orolig och rädd, och haft ångest inför den här förlängningen av ersättningen
och nu ska jag gå igenom samma sak, men ännu värre, om ett halvår
jag orkar inte mer
jag orkar inte mer
tänker inte fortsätta kämpa, för det har ändå ingen mening
så många har trott på mig och lagt ner så mycket tid och ork
men det gick inte

förlåt mig
snälla förlåt mig

på torsdag skulle min syster ha fyllt 34år

den 14 juni är det 4 år sedan hon gick bort

den 5 feb är det 2 år sedan vården raserade min värld

då lämnade min läkare mig rakt upp och ner på ett vårdplaneringsmöte

sedan dess har jag än mer läkarskräck och har ännu svårare att lita på läkare

och efter all psykisk misshandel jag fått utstå och alla lögner de fört in i min jounal, så har de gett mig ärr för livet

sedan plockar de bara på, datumen för när min värld har rasat - och rasar

mailade min handläggare och frågade om min ersättning

det visade sig att jag max får 9 mån till med den här ersättningen

sen måste jag söka ny - igen

jag orkar inte

ett år innan tiden gått ut får jag panik, kan inte sova och blir helt förstörd

så nu ska det alltså vara så i nästan 2 år

och det går inte

därför har jag beslutat mig för att begära "sjukpension" nästa gång, och får jag inte det så tar jag livet av mig

.........och får jag det så... tar jag livet av mig..............

............har släppt alla drömmar nu....... lagt undan ssk-litteraturen........ dragit tillbaka litteraturen som jag reserverat på biblioteken..........

det här var dödsstöten för mig

nu gäller det att försöka leva för de korta stunder jag har kvar och som inte är så smärtsamma att jag inte står ut längre.........

Tog en stesolid och gick till I.... vi gick till närmsta is och åkte skridskor.... Jag älskar att åka skridskor... men har inte gjort det på typ 5-6 år........ I var mer van och hade mer koll på balansen..... men hon hade så ont i fötterna så att vi slutade efter några timmar....

Precis innan vi skulle gå så kände jag att började bli lite varmare i kläderna.... tänkte pressa på lite extra när jag tog fart bakåt och saxade och verkligen tryckte på....... men planen var inte skottad och så hade några idioter släpat runt ett bandymål så att det var stora och små snöhögar lite här och var...... Jag såg inte snöhögen..... trots att det var en stor snöhög............... utan kom där på höger ytterskär..... och FLÖG baklänges eftersom det tog tvärstopp.......... Högen var tillräckligt stor och kompakt så det hade inte spelat någon roll om jag åkt på två fötter istället.... eller framlänges...........

Slog i ryggen så att jag tappade luften och skämdes ihjäl...... men jag slog mig inte alls.......... skammen var det värsta.........................

Jävla idioter som drar ihop snöhögar och utan att märka upp dem.........

Nu skäms jag ihjäl och känner mig hur dum som helst..............

......mår som jag förtjänar............. skit....................

har just pratat i telefon med mina sk föräldrar

min sk pappa får mig att må så jävla dåligt så jag vill ta livet av mig

mamma säger att det är hans sätt att visa omtanke - att skälla och skrika, pusta och sucka, och göra ner mig så jag inte är vatten värd

TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DEN "OMTANKEN"!!!

vill SKÄRA IHJÄL MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!

har tagit stesolid och sitter och hetsäter en ica-pizza ihop med laxertabletter

har försökt skaffa en försäkring för när jag är hos hästarna

skulle kosta 150kr och gå och teckna på nätet

men jag har bara fått ett mail där det står att "de ska svara på min fråga"

mamma erbjöd sig att ringa och höra med kundtjänst, och det var ju ok

men så ska pappa lägga sig i

till slut talade jag om för idioten att han får mig att känna mig som en vuxenbebis

jag är snart 30 år och kan INGENTING - jag behöver inte få höra det av honom också, för jag VET att det är så!

sa att jag VET att han bara menar väl, men att jag känner hur självförtroendet och självkänslan raderas, och jag blir en vuxenbebis när han kräver att få göra saker i egen skap av "min pappa"

"nej, så kan du inte känna" svarar han

till slut skrek jag in i högtalartelefonen att jag VISST får känna så, jag HAR RÄTT till alla mina känslor - oavsett vad och varför han gör och säger som han gör

han sa att jag då alltså känner mig som en vuxenbebis när mitt PO ringer samtal åt mig, men jag förklarade att det är hennes jobb, och då är jag psykiskt funktionshindrad och det ingår i hennes arbete att hjälpa mig

då skulle han bara slänga på luren för det är ju SÅÅÅÅÅÅÅ SYND OM HONOM, för han har varit på formexmässan - idag också, på eget bevåg av egen fri vilja!!!!

jag fattar att han är trött!!! sa det också! men att jag mår dåligt av att han tar ut det på mig!

och jag sa att jag inte vill att han ska ringa, utan det får mitt PO göra

då blev han ännu mer förbannad - MEN, då gav jag upp och vi "skrek" hejdå till varandra

för han hör ju så jävla dåligt också

jag vill dö

NU

blev jätteledsen igår kväll........... när jag insåg att.... jag får 10 timmar med hästarna................ visst, det är inte omöjligt att jag får förlängt........ men ändå........... tror.... att jag kommer dö....... om jag inte får ha hästar i mitt liv..........

vet att det låter helt idiotiskt och överdrivet......... men....... det känns verkligen så........

så..... min "plan"..... är nu att jobba ännu hårdare med mig själv...... så att jag kan vara där med några andra.. i en grupp..... och.......... efter det......... ridskola  -  i mina drömmar................

vet inte om jag ska våga försöka få mina skridskor slipade idag........ vet inte vad man ska säga.............. vet inte hur man gör utan att göra bort sig..................

det som är mindre roligt är att enligt yr.no så ska det komma 25mm nederbörd på onsdag......... vilket typ är 25 cm snö.......... och sen dröjer det ju innan isen är skottad..........

gaaaaaaahh! vet inte hur jag ska göra! vill inte släpa ett par skridskor till andra sidan stan om jag ändå inte törs fråga om de kan slipa dem.......

.........saknar hästarna.................... en vecka kvar............

Kom hem från stallet för en stund sedan. Saknar ord. Tårarna bara rinner längs kinderna. Var så jävla nervös när vi kom dit, och mitt PO gör som vanligt bara allt värre. Satt och pratade en stund först, det var det jobbigaste. Vad som är "mål", "mening", osv. Jag vet ju inte ens vad ridterapi är, så jag kunde inte svara utan pratade bara lite löst.

Sen gick vi ut till hästarna. Hon sa att jag skulle hämta en häst och ta med den in till stallet. Tänkte herregud, jag vet ju inte alls hur man gör. Var helt skakis, men hon berättade för mig hur jag skulle trä på grimman och var grimskaftet skulle sitta. Sen fick jag leda killen in till stallet från hagen. Han passade på att ta några små "fikapauser" på vägen dit och tyckte nog att det var en fjantig människa som stod och drog lite försiktigt...   

Så in i stallet och sätta fast, fram med ryktgrejor, rykta killen och fixa man och svans. Fick en puss på örat och huvudet lutat mot min axel... och det tog jag som ett godkännande...   

Sedan frågade hon om jag ville kratsa hovarna. Jag har ju ingen aning om hur, så jag sa ja, men att hon ville att hon skulle visa. Hon tog ena sidan och så var det min tur på andra sidan. Var så rädd att jag skulle skada honom. Göra honom halt eller liknande... Jag lyfte väl inte upp den bakre hoven så långt som var "ergonomiskt"... men jag var så rädd att jag typ skulle bryta benet av honom...

Ut med honom i hagen och så fick jag hjälpa till att mata dem - eller ja, bära några högar ensilage och slänga ut i högar i hagen. Hästarna blev lite vilda av glädje, eller ja, jag skulle säga att de blev glada, men mitt PO som stod utanför hagen sa att "de blev helt vilda!"... 

Jag var jätteskakis i början. Kunde nästan inte hålla i ryktborsten... men hästar är ju så underbara på det sättet att man BLIR lugn. Kände hur pulsen sjönk och hur jag slappnade av. Blev helt slut när spänningarna i kroppen började lätta - som vanligt. Kunde inte låta bli att sluta upp att rykta och bara stå där, tätt intill, känna doften och värmen... och en varm och len mule mot mitt ansikte... och hans huvud som vilade lite försiktigt på min axel... som om han försökte trösta mig... Var gråtfärdig - av lycka.

Känner mig stärkt... eller ja... kände mig stärkt då. Som en bättre människa... som att... jag får vara mig själv... och kunde vara mig själv... Har redan fallit tillbaka med min dåliga självbild... men det lär ju ta tid... lång tid innan resultatet blir varaktigt eftersom jag levt såhär i nästan 30 år.

Innan vi for hemåt så bestämde vi att jag ska komma dit 5 fredagar à 2 timmar. Och mitt PO ska skjutsa mig dit och hem, men hon behöver inte vara med. Trodde att det skulle kännas som ett jättesteg... men... saken är den att... jag tänkte inte ens på att hon stod där och var med... Det var bara jag, hästen och ridterapeuten som berättade hur jag skulle göra. Jag blev som helt förtrollad av hästen och hela världen försvann. Och dessutom känns det onödigt om mitt PO skulle vara där och vara skiträdd i 2 timmar... Mitt PO -->   

Förstår inte att jag faktiskt har gjort det här. Men som ridterapeuten sa så... kanske jag inte lider av hästskräck direkt........ Jag har respekt för hästar för det är ju stora djur, men jag är inte rädd för dem. Förutom min gigantiska rädsla att jag ska göra dem illa på något sätt.

Jag kommer dö om jag måste sluta fara dit om 6 veckor. Idag var gratis, men nästa fredag börjar det. Då har jag 5 ggr. Men jag hoppas att jag får fortsatt ersättning. Annars får jag dra in på något så att jag har råd att betala själv.

Det här är det bästa jag gjort för mig själv. Någonsin.   

Och - hästar och stall luktar inte illa - det luktar gott, i alla fall för en lantlolla som jag är. Punkt.

Var hos terapeuten kl 10... Pratade om var vi är nu och vad som händer. Grät när hon tog upp besöket hos plastikkirurgen. Kändes som ett så fint möte. Som att träffa en ängel....

Terapeuten var lite sen. Hann tänka att hon dött... Är ju alltid så att det inträffar katastrofer när något bra händer... Så har det ju i alla fall alltid varit...

Känns tungt att andas med den vetskapen...........

Hon hade inte hört något från ledarna för gruppen med social fobi.... hon hade fått tag i en av dem, men hon ville ha telefonkontakt och det är inte möjligt förrän tidigast imorgon... Tror att hon kommer säga till terapeuten att gruppen är full..... eller att de inte vill ha mig av någon annan anledning..... varför kan hon annars inte svara på en så enkel fråga som hur många deltagare det kommer vara.........

Köpte täckbyxor idag.... på Intersport..... de hade hur många som helst kvar.... och på rea dessutom.... men jag lyckades köpa för stora, men mitt PO hade en lucka så hon skjutsade mig för att byta dem.... Hon följde inte med in... och det var det jag behövde stöd med....... men.... ja.. det är som det är...... Hon sa i bilen på väg hem att vi ska bestämma en tid nästa vecka då hon kommer till mig för att prata om brevet jag skrev till henne.... Höll på att tappa hakan totalt när hon sa det..... min terapeut måste ha sagt något till henne idag när hon hade handledning med ombuden......... Antar att jag får reda på om hon tänker ändra sig.... eller om jag ska byta PO....... Sa redan idag i bilen att jag får ångest av att inte veta om hon ska gå i pension eller ej....... men då sa hon att hon blir kvar året ut i alla fall....... som om det skulle vara en tröst............. liksom 2 månader efter att hon fyllt 65............. Bölade och sa att det är jättejobbigt för mig och att jag behöver tid på mig om jag ska ha någon ny..... har separationsångest redan nu ju..........

Mailade just till ridterapeuten........ ville tala om att jag är orolig inför imorgon eftersom jag är det........... Vet inte om hon hinner läsa det, men det gör inte så mycket....... Paniken stiger ju närmre det kommer...... jag vet egentligen inte för vad..... men jag tror att jag är rädd att bli lämnad... och förlora ännu mer....... Att hon ska ändra sig när vi väl sätter oss ner......... Ju mer man har desto mer kan man förlora...........

Har hunnit fundera ännu mer på hur sjuk det här "välfärdssamhället" är.... och särskilt vården......... Jag kan få hjälp av plastikkirurgen att ta bort de ärr jag själv gett mig... som inte skaver, gör ont eller sitter i vägen rent fysiskt....... men... de skador jag har från övergreppen.... och som jag lider av fysiskt och psykiskt varje dag....... och som gör mig funktionshindrad..... vägrar de hjälpa mig med........

Det är märkligt... hur stor skillnad det är på saker och ting...... vilka faktorer som spelar in......... Jag hade inte "hela strumpbyxor" på mig när jag  pratade och blev undersökt på kvinnokliniken...... hade avdelningskläder.... satt i rullstol för jag var så skräckslagen så benen bar mig inte............. Jag gick till plastiken med det i minnet.... så jag hade klätt upp mig..... offrade allt för att kunna ta i hand och hälsa så att jag verkade "normal"...... svalde så mycket jag kunde av skam och smuts...... och höll fast vid min bräckliga fasad så hårt som möjligt..........

Så... kom ihåg det......... det gäller att se "presentabel" ut... oavsett hur dåligt man mår...... oavsett om man är på väg att ta livet av sig......... annars är man bara ett psykfall........

Det får mig bara att tänka ännu mer på att ta bort det som skaver.. på egen hand....... för då kommer det att bli rejäla skador...... och då måste kvinnokliniken.. eller plastikkirurgen.... göra något åt det...................... Verkligen värt att tänka på och överväga...

mår så jävla dåligt så jag dör