är trött ikväll............ hungrig.......... och mår illa..................

ångesten har krypit sig närmre och närmre........... sitter som klistrad på hela min kropp............

stryper mig sakta...... klump i halsen.............. bröstkorgen mosad.......

behöver ta en stesolid........... men vill inte... för jag har redan tagit så många för att klara av bussresan idag..............

behövde röra på fläsket ikväll.......... behövde ut............ men jag orkar inte........

måste använda musklerna tills de tar slut........ annars blir jag galen...............

vill bara skrika......... skrika tills tårarna rinner............. gråta tills kroppen kollapsar.................

tårarna var inte långt borta efter ridturen idag........ när jag lade mig ner.... och kramade hästen..........................

det är så svårt....... kanske helt omöjligt... att känna den känslan på något annat sätt...................

värmen......... tryggheten..................... doften............. ljuden.......... bandet... bandet som inte syns........ som inte går att förklara........................... det bara finns där.......................... och påverkar allt............................ hela mig.............. både psykiskt och fysiskt........................... bara.... att se näsborrarna på mulen........ gör mig varm i hjärtat................... en blick från det djupaste av alla djup..... en blick från själ till själ.............. min hand som stryker honom med all kärlek och värme jag kan uppbåda... som talar om hur otroligt fin han är..... och hur avgrundslöst  jag älskar honom................ och han ger tillbaka allt.......... precis allt.... och mer därtill.............................

...........tårarna....... och allt som håller på att lossna inuti................. ....jag klarar inte av det.................. måste prata med någon................. men med vem......................... vårdvetenskapen förstår inte det här.............. och jag kan inte lasta ridterapeuten........................ vet inte ens vad jag ska säga............... kanske... finns inga ord............. kanske finns bara sorg....... och ett oändligt behov av tröst..................... bara lugn........ trygg........... tröst..........................

Är hemma nu... försöker landa i allt.

Var "plattan i mattan-mannen" som körde bussen.... men jag har lärt mig.. och dessutom skulle en liten kille gå av vid hållplatsen före min.

Med skräckblandad förtjusning mockade jag en box. Ridterapeuten berättade att hon tänkt att jag skulle få rida ut i skogen, och att hennes praktikant skulle få följa med på den nya hästen, och så skulle hon promenera med hundarna.

Var jätteskakis först när jag skulle hållas med en häst samtidigt och brevid praktikanten. Tänkte att jag skulle framstå som en seg och trög knäppgök........ men jag började inse att hon inte visste allt... och det kändes som om hon var ganska osäker... och då började jag slappna av lite... Försökte krypa in i "bubblan" där bara jag och hästen finns, men jag känner mig ganska dum för jag pratar så mycket med hästen...... klappar och gosar..... tittar... viskar hur vacker och fin han är.... har hela tiden kroppskontakt med honom.......... Men praktikanten sa inte ett ord....... Jag vet inte, men det kändes som att hon nästan lika gärna kunde stå och putsa en bil istället för en häst..... men jag gissar att hon kanske var lite osäker och nervös........ Oavsett så var det intressant att se hur hon hanterade "sin" häst..... Och jag konstaterade att hon inte var världens mest sociala människa heller... för vi bytte knappt ett ord... Jag försökte "bryta isen" lite, men hon var inte alls med på det, så jag bestämde mig för att bara försöka njuta av den stundande ridturen och alla ljud och dofter.

Hästen kände säkert av mig och min energi - som påverkades av det andra ekipaget - och eftersom vi gjorde iordning hästarna och sadlade och tränsade dem ute så blev han sur på mig när jag skulle dra åt sadelgjorden. Drog åt vardera spänne så att han i alla fall hade sadeln på sig innan jag tränsade honom. Sen är det ju bara att hålla i tygeln medan man drar åt, för då når han inte att försöka bitas. Blev lite irriterad på att han krånglade, för han har aldrig gjort det förut. Samtidigt förstår jag honom, och jag vet ju att han inte gillar att bli sadlad. Och varför.

Vi red i alla fall ut i skogen och ridterapeuten gick brevid/bakom med hundarna. Var ganska lärorikt eftersom praktikanten red på ganska korta tyglar - jag rider ju på i princip hela tygellängden... När ridterapeuten bad henne att länga dem sa hon att hästen ju skulle springa iväg. Det var en "ögonöppnare" för mig, för den tanken har aldrig slagit mig (!). Skulle jag tro det och ha den energin så skulle jag nog inte klara av att sitta upp... Så kanske kände jag rätt trots att jag red före henne; att hon var ganska nervös och spänd...

Antagligen kände hästen jag hade av det, för han försökte vända några gånger - men envis som jag är så vägrade jag... Vägrade släppa trots att jag tänkte att jag kommer dra sönder honom i munnen... men aldrig i h-vete att jag låter en häst bestämma över mig. Inte nu. Min brist där är ju att jag har så långa tyglar, så innan jag hinner korta dem så har han redan hunnit vända halvvägs. Men jag vägrar ge mig! Jag är alldeles för envis och "djurvan" för att ens unna hästen tanken att HAN bestämmer när, var och hur HAN vill gå...........

Han var mycket piggare idag än vad han brukar. Mycket mer kraft i stegen och inte som en sengångare... När jag sa det till ridterapeuten så berättade hon att det förmodligen berodde på att han var ute på en långtur igår. Han hade varit genomsvett när han kom hem, och eftersom han är ett kallblod så fungerar han ungfär som att ju mer han får jobba, desto piggare blir han.

När vi släppte ut hästarna så fick jag en smärre chock när jag ledde min häst in i hagen först, och vände runt honom innan jag skulle släppa honom. Ridterapeuten sa att jag skulle släppa "min" häst först, men helt plötsligt släppte praktikanten sin häst - bakom mig - och han kom springandes in i hagen "bara sådär". Så det gäller att man har "ögon i nacken" när man inte känner sina medryttare... Sa inget om det till ridterapeuten, för det gick ju bra och alla kan ju göra fel.

Var "stumma damen" som körde bussen hemåt.... och jag konstaterade att jag fortfarande inte "lärt henne någon social kompetens", för hon bara tittade på mig som hastigast och hälsade inte trots att jag hälsade och log...

NU LÄNGTAR JAG TILL STALLET SÅ JAG NÄSTAN INTE KAN SITTA STILL!!

Behövde bara ta fram ridkläderna och känna doften... sen smälter jag som smör i solsken! Är bara så jävla synd att jag måste ta stesolid för att klara av bussresan. Önskar att det fanns något som verkade fort och väldigt kort tid. Jag blir tillräckligt lugn och avslappnad av att bara vara i stallet, så där behöver jag ingen stesolid. Har alltid med mig för säkerhets skull, men det beror på bussresan hem. Inte vistelsen i stallet.

Ska bli SUPERSPÄNNANDE att se nya sötnosen!

Har ångest och är livrädd inför bussresan... och så är jag så glad och sprallig att ÄNTLIGEN få fara till stallet igen... Är helt skakis och allt bara snurrar. Ångest och skam är blandat med lycka, glädje och värme i hjärtat. Blir alldeles gråtfärdig.

mår piss................. försöker tänka att jag måste äta något innan jag far till stallet.............. men jag mår bara illa av tanken.......................

kunde inte somna igår........ trots medicin................... hade inte rört på mig som jag gjort på sistone... så kanske var det därför.................. måste ha somnat till slut i alla fall... för jag vaknade vid kl 4 av att jag sparkade ner laptopen i golvet..... drömde mardrömmar............. sen kunde jag inte somna om.... klockan gick....... men så måste jag ha slumrat innan jag vaknade vid halv åtta...........

har fortfarande inte gått upp ur sängen................. jävla latmask......................... men jag ska gå upp nu................ det är väl ett av mina problem..... finns ingen anledning att gå upp och göra dagen ännu längre än vad den är...................... det är tillräckligt jobbigt som det är................

..........försöker bara att inte skrika rakt ut........... inte sluta andas.............. och inte få panik........................ ....."bara"...................

måste hitta min mobil............ skit att jag hade den på ljudlös........... vore bättre om jag stängde av den och satte på den............

terapeuten har mailat......... skrivit att hon är upptagen hela dagen............ jaha...... kul för henne................ tur för mig att jag ska till stallet! ..........synd bara att bussresan förstör så mycket....................