den här sortens ensamhet.... går inte att beskriva.... eller föreställa sig................ man måste ha upplevt den för att kunna förstå...................... förstå hur det känns.... att sitta ensam i sin lägenhet.... utan hopp till en framtid som innehåller någonting som gör livet värt att leva............ när jag dör... så kommer jag bara att försvinna........ jag har inga vänner som kommer att sakna mig......... ingen man..... inga barn........... jag har ingen.............................. så det kommer inte ens att lämnas ett enda spår........................ min lägenhet hyrs ut till någon annan........... livet går vidare.................. mina föräldrar skulle bli knäckta......... för trots allt.. så är jag ju deras dotter..................

det finns inte många själar som vet hur det är att leva såhär....................... tack och lov.............................. är inte många som kan ligga döda hemma.. tills dess att förruttnelseprocessen gör att grannarna meddelar vaktmästaren......... och på så sätt upptäcks kroppen................. den som tror sig förstå det.... utan att leva så som jag gör....... förstår ingenting...................

man kan bara påverka sitt liv så mycket man kan.......... och till slut kommer man till en gräns när man försökt allt............. och då behöver man hjälp.......... får man då inte hjälp så sitter man fast......................... och till slut dör man................................ .........jag vet.... det går inte att förstå...... inte om man inte varit där......................... inte om man inte upplevt under flera år... att man inte ens lever....... det går dagar.... veckor....... utan att man ens talar med någon eller att någon ser en i ögonen................ och...... för min del är det både bra och dåligt.............. rent känslomässigt är det bra... eftersom jag vill vara osynlig.......... men samtidigt är jag bara människa... och behöver bekräftelse som alla andra för att få känna att jag lever................. men det är också dåligt för att det för mig längre och längre bort från livet.........................

jag gör så gott jag kan..... med det lilla jag har..................... och som min terapeut säger........ "man kan bara göra det man kan, kan man inte så kan man inte"........................... och så brukar hon dra paralleller till min barndom................ jag sade inte nej under alla övergrepp... för att jag inte kunde säga nej...................... ......men det köper jag inte.................... ser jag på en annan flicka i den åldern så förstår jag att hon inte skulle kunna säga nej...... men jag borde ändå ha gjort det................... jag kände.. visste... att det var fel................ men jag lät det bara pågå.....................

nu.... så skriker jag för full hals............... står mitt på ett torg och bönar och ber om hjälp................. men ingen hör mig................... jag har gjort allt jag kan... och mer..... för att hjälpa mig själv............. men det räcker inte................... och jag vill inget hellre än att ta det där klivet....... eller kliven... som jag är redo för............... men som inte går att genomföra.......................... jag vill vara en del av samhället......... men mina ben slås bara undan..... av samma samhälle som jag vill vara en del av....................

vill verkligen skära mig.......... och  jag vill verkligen inte skära mig.................. det som avgör... är medicin..... och att jag fått en tid hos plastiken nu................. för nu tänker jag lägga det bakom mig..................... vet att ingen mer än min terapeut och min ridterapeut tror att jag kommit någonstans....... men det har jag....... jag har kommit så långt............. men det knäcker mig att snubbla på målsnöret................. menar.. visst, jag kommer aldrig att känna att jag "går i mål"... men det är ju en del av livet........... att sträva.. längta........ sikta.............. frågan är egentligen bara om och vad man siktar på............... den "lilla detaljen" är skillnad mellan liv och död...........................

......ett gäng med studenter går förbi och trummar och sjunger................... undrar var festerna ska gå av stapeln ikväll...................... förut kunde jag känna mig  avundsjuk på dem... när de skrattade och gick runt i sina fula overaller............... men inte nu längre......... nu känner jag inte något behov alls av att "supa"...... har gått i terapi så länge nu så jag känner mig som en 40-åring ibland........................ tiden bara går............... och jag undrar.... hur jag skulle kunna träffa någon i min egen ålder.......... terapeuten har sagt och säger hela tiden att jag är så mogen och reflekterar så moget och erfaret för min ålder........... och förut har jag tänkt att det är något bra........ men... sanningen är ju den att..... jag vill bara vara normal................... hur ska jag hitta en jämlike om jag är så "mogen för min ålder"............... visst, jag regredierar när jag mår dåligt...... men vem gör inte det...... och... det kan ju inte vara meningen att jag ska må dåligt så att jag beter mig omoget.. och inte är mig själv heller.............

ja herregud......... snurrsnurr................................

tror jag ska ut på långpromenad ikväll när mörkret faller........... är så rastlös och ledsen............... och... så sörjer jag de...... som är kvar.... där jag en gång var................. jag vill få med mig dem......... ta deras händer... så många som möjligt...... och leda dem upp till ytan........ så att de i alla fall kan ta ett andetag... innan mörkret drar ner dem igen................................ vet ju hur det är... att åka skytteltrafik mellan botten.. och att komma upp en bit så att jag kan se ett par ljusglimtar.............................. ...och orka överleva på dem..................

............är så trött......... ända in i märgen........................ så ledsen att jag kvävs av klumpen i halsen.............................

......allt jag vill... är att få vara jag........... ....har inte hört av ridterapeuten.. så det är väl tur att jag inte for till hästarna oinbjuden............................

flygen MÅSTE gå på söndag - det är bara så!

min terpeut MÅSTE hem!

håller på att måla en porslinsmugg till terapeuten som hon ska få i födelsedagspresent på måndag................. om hon har kommit hem då................................

är snurrig i huvudet......... allt snurrar................. behöver ha någon........... men det finns ingen....................... önskar av hela mitt hjärta att jag kunde lyfta telefonluren......... men jag klarar inte det....................... ska försöka fara och handla något gott och se på film istället.................. synd, för det är fint väder..................... borde vara ute..... men jag orkar inte.............

skickade sms till ridterapeuten och berättade om tiden hos plastiken................ skitkul för henne att veta.... eller hur.......................... men hon har sagt att eftersom jag inte har någon att höra av mig till så får jag höra av mig till henne......... hon är så fin..........

skickat sms till en vän som jag inte hört av på länge nu........ vet inte hur hon mår.......... om hon överhuvudtaget lever.............. men jag vill visa att jag finns här för henne............... vi är ganska lika ur vissa synpunkter.... speciellt det här att man inte vill besvära någon annan................. vara en börda................ och trots att jag bara skriver att hon finns i mina tankar... så är jag rädd att hon ser mig som en börda...................

..........borde inte unna mig något gott egentligen........ kanske strunta i det............ måste gå ner i vikt innan ingreppet........... för då blir det mer "lös hud"............ och hon kan ta bort mer ärrvävnad och ändå sy ihop................

å andra sidan..... det är två veckor kvar............. och vad spelar det för roll om jag äter lite godis idag..................... visst blir det ett bakslag.... och jag kommer må skitdåligt.......... men på det stora hela kan det inte spela så stor roll......... inte på den diet jag står.......................

terapeuten SKA i alla fall hem på söndag............... SKA...............

ÄNTLIGEN!!!!

MEN - det är på en fredag när min terapeut är ledig......... och jag tar mig inte dit själv....... och har ingen annan............ hoppas att hon kan vara med mig ändå......... byta lediga fredagen....... eller också att jag betalar henne för den tid det tar och för resan...............

och så kommer de hinna boka in ett återbesök för att ta stygnen innan jag far från stan också................. står i foldern att det brukar vara 1-2 veckor efter ingreppet.........

är inte ett dugg nervös för själva ingreppet............. men att gå dit......... de som kommer stå där............. se på alla ärr........................... stirra.... tänka....... blickarna de ger varandra......... pratet efteråt..................................

skam............. ren skam..................... det är det jag är rädd för.......... det är det jag känner..........................

tyst

tyst

tyst

tyst

var är alla........ vad gör alla..................... tystnaden är öronbedövande............. ensamheten dränker mig............................ kan inte andas................. piller................. jag hatar piller................... borde försöka få något i magen................ men hur ska jag orka................... har inte gått upp ur sängen än.......................

sista dagen läkaren är i tjänst....... sen är hon borta en vecka.................... och tiden tickar........... tick tack............. och kvinnokliniken hör inte av sig......... varken till mig eller min läkare............ trots att de vet att det finns massor av frågor........................ men de skiter i mig........... jag vet ju det.............

så ensam............. så rädd.................... men vem bryr sig.................... tur att det bara är jag....................... jag saknar värde............ det får jag bekräftat varje minut.................. och då spelar det ingen roll om jag hoppar från bron........... hänger mig............. opererar på mig själv........................ jag är ju bara ett psykfall..................... och när psyfallet rasar ihop innanför de här väggarna.... ja, då finns det ingen som vet.......... ingen som ser............. nej, då är jag helt ensam.......... ensam när jag tynar bort........ inför allas ögon som tittar.... men inte ser...................