Mardrömmarna har suttit kvar i kroppen hela jävla dagen. Finns ingen mur eller ens hinna mellan då- och nutid. Har försökt sysselsätta mig för att "bryta" skiten, men det går inte. Såg ut att bli åska så jag ville inte försöa gå ut heller, så jag tog fram motionscykeln. Cyklade en mil på lätt tyngd, för jag försökte få igång en jävla film att titta på som jag hyrt på cdon.com. Men det gick självklart inte så jag gav upp och satte mig i soffan. Vid 20-snåret hade jag fått nog och gick ut i alla fall. Skulle gå och springa, men det blev mest att gå. Har så ont i lederna, vilket jag tror beror på att jag tagit ut mig för hårt. Jag väger ju så mycket i förhållande till längden också - även om jag gått ner lite. Dessutom känner jag mig så jävla äcklig och folk stirrar.

Min mardröm inatt.......... kanske... försvinner den bara om jag berättar om den... Har mailat min t. Det hjälper lite, men inte tillräckligt.

Det är extra jobbigt att drömmar en mardröm där man blir tröstad, får hjälp, blir sedd... För när man vaknar.. så inser man att man är alldeles ensam. Mer ensam än någonsin.

Jag drömde att "han" hade stoppat in saker där nere och varit sådär hårdhänt så att jag blödde. Drömde att någon upptäckte mig på något sätt, någonstans, och tog mig till akuten - här i min nuvarande hemstad. Har ingen aning om hur det kom att utspela sig här, men det gjorde det. Jag var helt hysterisk. Slogs och skrek och grät. Jag minns inte om jag drömde att jag for med ambulans eller hur det gick till, men jag kom till akuten i alla fall (har aldrig varit där på riktigt). De höll fast och drogade ner mig så mycket de kunde. Jag dog av skam. Och skuld. Ingen fick se mig. INGEN. De var tvungna att undersöka mig eftersom jag blödde. Jag var värre än ett vilt djur och vrålade och slog omkring mig. Så kom MH. Hon var bakjour på psyk och hade blivit ditkallad. Hon är sådär ordentlig eller hur man nu ska beskriva det, så man vet att saker och ting funkar när hon håller i rodret. Så hon pratade med mig och de drogade ner mig ännu mer. Sövde mig till slut. "Vaknade" när de flyttade mig till "min" avdelning. MH var med hela tiden. Nattpersonalen var där, men jag var så drogad att jag bara såg en enda person - nattssk P. Blev alldeles tung i kroppen, för jag vet hur han är. Så trygg. Så varm, empatisk, verbal, intelligent. Varsam. MH sa till honom att om det var något så kunde han bara ringa, och att de var tvungna att hålla koll på om jag började blöda mer. Fråga mig inte hur, men han satte kateter för jag kunde inte gå på toaletten. Jag hade vak, och han satt hos mig tills jag somnade.

Sen vaknade jag upp - i min egen säng. Ensam. Med enbart minnesbilder av verkliga övergrepp. Bilder från gånger då "han" gjorde mig så illa. Med kottar, pinnar, allt han kunde hitta. Inte för att han var särskilt försiktig i vanliga fall.. men då kunde jag i alla fall koppla bort, stänga av, kroppen. Enda gången jag kan minnas att jag grät var i hagen utanför vår tomt. Vid en sten. "Han" lade mig på mage över stenen. Jag sa inget, försökte bara komma därifrån. Men han tryckte bara ner mig. Så drog han ner byxor och trosor och "lekte". Med allt han kom över. Överallt. Smärtan var obeskrivlig i vanliga fall, men när han tog... vad jag tror var en grankotte... och tryckte in den... så grät jag av smärta. Jag sa inte ett ljud. Men tårarna rann. Vet inte hur gammal jag var. 11? 12?

finns ingen här, varken idag eller imorgon

har en timmes terapi på mån, men vad hjälper det nu

och kvinnokliniken vägrar hjälpa mig pga att jag mår psykiskt dåligt - tror de att jag mår bättre av att bli behandlad som skit eller

..........nu måste jag gå och dö................

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...