Gråten tömmer mig på kraft. Tårarna trillar nerför kinderna i strömmar. Ansiktets alla muskler dras ihop, blodet rusar i cellerna och det känns som att huvudet ska explodera. Är nervös inför terapin imorgon. Har så mycket inom mig som stoppats undan så länge nu. Vet inte hur jag kommer reagera. Vad jag kommer säga. Har tecknat en bild av en del av det som snurrar i grötskallen; ordnar inte det här sig nu så tar orken slut, och då finns inga fler chanser. Känns som att spela rysk roulette med sig själv.

Mamma ringde. För första gången någonsin frågade hon om terapin. "Har du berättat för terapeuten vilken horribel sommar du haft nu då eller". Blev jätteledsen. Vill inte att hon ska känna så. Men samtidigt - det är ju MIN terapi. MINA känslor. Och hon vill ju inte ens erkänna att hon satt i köket och hörde mig skrika medan min pappa jagade mig in på mitt rum och slog mig gul och blå. Det vet hon inget om, påstår hon. Terapeuten frågade om jag har några tankar om vad det kan bero på, men allt jag kan komma på är att hon inte vill erkänna det som hände. Terapeuten menar att hon kanske är lik mig, och gärna förtränger jobbiga och hemska saker. Men jag köper inte den förklaringen. Storgrät och sa att jag inte förstår hur man som mamma kan låta någon skada sitt barn och ljuga och säga att man inte vet något om det. Terapeuten menade att hon kanske var rädd - rädd för honom, för hon tassar ju fortfarande på tå för honom. Jag vet inte, men hon kunde väl i alla fall ha erkänt för mig att hon vet att han har misshandlat mig både fysiskt och verbalt nu snart 30 år senare. Hon hade inte behövt säga något mer, bara säga att hon visste. Känner mig helt utelämnad. Liten. Om inte min egen mamma kan stötta mig eller vara förälder till mig, varken som barn eller vuxen... vem ska då vara det. Jag orkar inte göra allt själv alltid. Jag orkar inte vara ensam för alltid. Kan inte kämpa ensam längre. Hjälp mig eller låt mig dö. Så är det. Naglarna som jag klöst mig fast vid överlevnaden med, har slitits ner - finns inget kvar, bara blod och rent kött. Så nu faller jag snart fritt. Finns ingen avdelning som kan agera respirator.

Kan inte släppa vad killen sa vid sjön igår. "Allt väl?". Och han stannade till och såg på mig som om han verkligen brydde sig om vad jag skulle svara. Tänker mycket på P. Gör nästan alltid det när jag har flashbacks. Som att låtsas som om allt bara är en mardröm - "lilla" låtsas att P väcker henne och tröstar, ger trygghet, och sitter vid hennes sida tills hon somnar om.

Förstår att det låter helt jävla koko... men jag har "bilder" av "de mina" som jag fantiserar om. Hur de räddar mig. Skyddar mig. Antar att det är mitt sätt att trösta mig själv. "De" tröstar mig för att jag inte kan göra det själv.

Känner hur det luktar corn flakes. Flashbacks på ingång. Jag har inga cornflakes hemma och hatar cornflakes.

Ska lägga mig under bolltäcket. Har tagit stes för en timme sedan och nu ska jag ta medicinen för magen. Sen får/ska man inte ta något förrän efter minst en timme.

Mår illa. Har ätit för mycket idag igen. Går bara upp i vikt. Alla andra går ner, men inte jag.

varit hos terapeuten

gud vad jag har saknat henne

vi prat-pratade inte direkt

inte om något annat än allt arbete vi har framför oss

och om hur jag arbetat med mig själv och relationen till mina föräldrar i sommar

hon har kommit fram till samma sak som jag gjorde innan vi skildes åt; att behålla våra tider, men de gånger då hon har bokat in annat på halva vår tid så flyttar vi tiden

ska träffa läkaren torsdag nästa vecka, och terapeuten sa att hon var beredd på att följa mig dit

hade det varit "bara" ett läkarbesök så hade jag kanske klarat av det själv, men nu är det livsviktiga saker som ska avhandlas, och dessutom har hon ju inte lång tid kvar på enheten

så sen är jag läkarlös igen

spelar inte så stor roll egentligen, för då kommer allt vara klart med FK

men det är alltid bra att ha en vettig människa att resonera med om medicinerna - eller om det händer något annat

dessutom så tycker jag om henne, så det kommer göra ont - igen - att förlora en människa som gör livet(?) lite ljusare

hade begravt ansiktet i smink och så har jag väl blivit lite solbränd, så terapeuten tyckte att jag "såg väldigt fräsch ut" och log

kramade henne länge, länge... och hårt

har min vanliga tid hos henne imorgon igen kl 10

saknar stallet

jag vet, det har inte ens gått ett dygn sedan jag var där

men det är så roligt, mysigt, härligt - UNDERBART!

och ärligt talat... så "kittlar" det min nyfikenhet och längtan efter att lära sig nya saker

ibland när jag satt på en föreläsning med en bra föreläsare, och han ägnat halva dagen åt att förklara ett matematiskt samband... och var så enormt pedagogisk både verbalt och handgripligen, så fick det mig nästan att börja gråta.....

vet inte hur jag ska beskriva det, men när jag sitter och ser på hur siffror och bokstäver växer fram på en stor tavla... och han använde alla möjliga färger för att markera samband...... ja, då kittlar det bak i ryggen på mig... som i ryggmärgen.... och jag får gåshud........

lyckorus - det är vad jag tror att det är i alla fall

ska försöka göra lite terapeutiskt arbete nu

ta fram block och färgpennor

sen ska jag bläddra lite i en hästbok

log för mig själv på vägen till terapin, för jag hade regnjackan på mig

och på den har ena hästisen dreglat på ärmarna

ÅÅÅÅÅÅHHHH!!!!! PUSS PÅ DIG ÄLSKADE BUBBEN!!!   

hade det inte varit så dåligt väder så hade jag farit och köpt en ridhjälm!