"vi hade tänkt köpa en hund till dig i födelsedagspresent, men vi kom på att det kanske inte är så bra eftersom du har andra planer. men det får vi väl göra sen när du har gett upp ditt och bara är hemma."

antingen tar jag livet av mig.............. eller.... så ska jag minsann visa dem...... dem och alla som tror att jag inte kan få ett normalt, värdigt liv....................

Mådde så f*cking jävla dåligt innan jag skulle fara till stallet. Nu har jag kommit hem och fått lite näring i mig. Och herregud vad underbart det var i stallet!!!

Hämtade in pojken som jag haft mest, och han är bara sååååå go! Borstade honom och kammade manen, men sen fick jag se hur kletig han var vid ögat där han blivit biten av äckliga bromsar, fläckflugor eller vad det kan vara. Så jag glömde bort att kamma svansen... lite pinsam, men inte något som inte går att göra något åt ju! Sadlade och tränsade. Satt upp. Lyckades efter mycket om och men att länga stiglädret på ena sidan medan jag satt i sadeln och med en hand, precis som man ska. Ridterapeuten hittade ingen sadel som passade ny-hästen, så hon övade lite tömkörning med honom medan jag skrittade runt och försökte hitta en bra sits och få killen att hålla ut ända ut i hörnen och inte gena i kurvorna. När jag hittat rätt ställe att ge skänkelhjälper (och tillräckligt tydligt för att han skulle förstå...) och hittat balans, så var det bara att öva på trav. Travade och travade, stannade, travade. Det går som vanligt bäst när jag inte tänker... och jag har kommit på varför jag håller upp händerna. Jag är så spänd och går så ihopknycklad hela dagarna, att det gör bajsont i nacke och axlar att låta armarna slappna av och bli långa. De ska ju följa med i rörelsen - gärna utan att de fd spända muskelknutarna går av.....

När jag fick till det så blir jag så lycklig så jag tappar allt. Blir helt gråtfärdig. Fatta hur jävla härligt det är att sitta på en häst som travar och man är HELT i takt med hästen och hästen som "lyfter upp" en ur sadeln och så landa, och upp igen!! Jag ryser! Bara det att känna hur man trycker till och "ger klartecken" för trav, känna hur hästen "samlar sig", och så den UNDERBARA RYTMEN! Jag känner direkt när han börjar trava. Vet inte om man ska sitta ner under de första stegen (tror att jag har läst det någonstans), eller om det är ok att man hittar rytmen direkt. Själv ser jag det som att jag uppmuntrar och bekräftar för hästen att han gör rätt när jag faller in i rytmen direkt.

Insåg idag att jag i alla fall har lärt mig att "krama tyglarna", för jag vet inte med mig att jag direkt "dragit" i dem någon gång. Målet är ju att man ska kunna göra så små variationer som möjligt och få hästen att bli mer känslig så att han gör det man vill/ber om.

Sen skjutsade världens bästa ridterapeut hem mig, för hon skulle ändå in till stan för att handla. Hon är verkligen bäst. SÅ snäll, rolig, pedagogisk, kunnig, rak, tydlig... ALLT! Det är så lätt att vara med henne.

Det sorgliga nu är att sitta här och vänta ända tills på fredag igen. Och däremellan ska jag trycka in ett besök av en bokköpare, tvätta, ett biobesök, samtal med terapeuten, läkarmöte........ Känns som två år tills nästa gång...

Är trött nu. Så trött. Som att luften har gått ur mig. Men jag måste röja upp lite, i alla fall i hallen där alla leriga ridgrejor står, för ikväll kommer en tjej och köper en bok av mig. En av de första jag köpte när jag pluggade. Men, men... den tiden är förbi. Och vinner den sk alliansen valet igen... ja, då är det kört för gott.

Tack Jossan, du är min ängel    Vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig idag. Tänker på dig, det hoppas jag att du vet. Önskar att jag kunde hjälpa till med flytten. Förstår att allt känns tungt och jobbigt. *STOR KRAM*

nu ska jag fara till stallet

gråter

bara gråter

men det blir bättre när jag kommer dit

bara ingen tittar på mig och ser mina igensvullnade ögon

jävla skitliv