mamma i telefon

har ätit MASSOR

måste skära mig

måste få bort det

NUNUNUNUNU!!

lilla gråter...... av tacksamhet.... för att hon ska få hjälp..........

stora är VANSINNIG...... för att hon ska få hjälp.............. vem tror hon att hon är????? trampar in och ändrar allt!! jag hade ju bestämt hur det skulle vara!!!!!

lilla blev lyssnad på idag.... sedd....... läkaren vet att lilla finns....... och att stora finns..........

stora vill slita lilla i stycken!!!! jävla idiot som sitter och gråter och kvider!!!!! VEKLING!!!

lilla vet att hon måste sköta sig...... ta medicinen..........

stora VÄGRAR!!!!!!

lilla vet inte hur hon ska göra...... för hon vill gå ner i vikt innan hon börjar...... så att inte stora ska klösa sönder henne............

stora säger att det blir inte en matbit innan jag gått ner till min normalvikt!!! och det ska fan i mig inte bli någon medicin!!! HÄR SKA PLÅGAS!!!!!!!

lilla är rädd........ rädd för biverkningar........... och att inte kunna sluta med medicinen......

stora SKRIKER att JUST DÄRFÖR SKA JAG INTE STOPPA I MIG NÅGON JÄVLA MEDICIN!!

jag kommer bara svettas, spy och bli ÄNNU fetare!!!!!!!!!

men lilla orkar inte mer...... lilla vill bli inlagd............. men det finns ingen avdelning där lilla kan vara...........

stora tycker att SKIT SKA SKIT HA!!

lilla önskar och hoppas att den snälla doktorn och terapeuten ska slåss för hennes mänskliga rättigheter gentemot kvinnokliniken.......

DET KAN DU DRÖMMA OM DITT JÄVLA ÄCKLIGA FETTO!!!!!! DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR NÅGON!!!!!!!!

jag vet........ jag vill skära mig............ men jag får inte......... jag ska till plastiken................................

ja då blir det desto knaprare på mat-sidan då!!!

jag vet, jag måste straffa mig.......

JA DET MÅSTE DU!!

ja, jag försöker........ jag vet att jag mår bättre då..........

PRECIS! Du kommer ju att bli lämnad! Övergiven! DET KOMMER GÅ ÅT HELVETE - PRECIS SOM ALLTID! SOM ALLTID!!!

ja jag vet............

du kommer aldrig att bli något. det är bara att ge upp. släppa allt och dö.

lilla gråter

jag vet....... jag vet...........

men jag vill till stallet.......... och jag vill inte svika B.. eller avdelningspersonalen......... de hoppas ju på mig...................

DU ÄR OCH FÖRBLIR HOPPLÖS.

ja...............

Jaha, då var läkarmötet över. Var så jävla rädd för att gå dit. Vet ju hur det har varit förut - hotelser, utskällningar, svordomar, öknamn...... osv. Men den här läkaren är annorlunda. Hon är VETTIG.

Har aldrig fått höra så många positiva saker av en läkare någonsin som jag gjorde idag. Ordet "skitbra" flög rakt in i mina öron och fastnade där. Ingen läkare har sagt det till mig förut. Ingen.

Det var väl därför som jag lovade att försöka börja äta igen... och behålla mina jävla atarax... OCH... gå med på att prova "(RS)-N-metyl-3-fenyl-3-[4-(trifluormetyl)fenoxi]-propan-1-amin".......... också känt som Fluoxetin...... SSRI................ Maria har sagt ok till att prova SSRI. Jag förstår mig själv och varför, men det är ändå gigantiskt stort för mig. Hade det inte varit hon som föreslagit det så hade jag aldrig, ALDRIG, sagt ja. Men det går att PRATA med henne, och hon tilltalar mig som om jag vore en människa, och inte någon som är helt dum i huvudet. Hon sa till och med att hon märkt... att jag vet och förstår väääldigt mycket, men hon förstod att det är skillnad mellan att "veta" och "kunna". Första läkaren någonsin som sagt det till mig. Blir alldeles gråtfärdig...

Hon sa att hon ska fixa läkarutlåtandet till FK, så jag kan släppa det - så mycket som går. Hon bad tom om kontaktuppgifter till min handläggare så hon ska höra säkert att allt blir rätt. Höll på att tappa hakan totalt när hon sa det. Det har inte hänt sedan jag hade min allra första läkare att FK har kontaktats. Hon tyckte att det var smart att jag tagit 2st propavan istället för mer stilnoct när jag haft jättesvårt att sova. Och hon jublade nästan när jag berättade att jag inte tagit några laxertabletter sedan midsommar. Jag grät när jag berättade det, för jag är så glad över att för första gången i mitt liv kunna gå på toaletten.

Hon frågade lite om hur det är med och utan Cymbalta, och jag tror att hon förstod vad jag menade, trots att jag förklarade som ett litet lekisbarn...

Diskuterade fram och tillbaka flera ggr huruvida jag ska ha Xenical eller ej. Hon kände sig splittrad och det förstår jag. Och hon vet att jag förstår. Jag skulle också vara splittrad - ge bantningspreparat samtidigt som man sätter in ny antidepp och vet om att personen inte har ätit normalt på nästan 2 veckor.... och om hon å andra sidan ger mig det så kanske jag vågar börja äta lite, trots allt, och på så vis kan bli räddad ur anorexins klor och då får medicinen en chans att tas upp av kroppen, men jag väger ju inte 100kg och om jag ska ha nytta av Xenical så måste jag ju verkligen äta RÄTT.

Får se om jag plockar ut Xenicalen, det beror på om jag får den på förmån eller ej... Ätandet... ja, vi får väl se. Jag ska gå ner i vikt i alla fall - oavsett att jag ska börja med ny medicin. Och ja, det får bli den hårda vägen om inget annat hjälper. Jag har sagt att jag ska försöka, inte gett några löften.

Ska dit på återbesök om 1-1½ mån. Får se vad som händer då. Men då hoppas jag att jag har min normalvikt. Måste hinna gå ner dit tills dess. MÅSTE. Jag vet att det inte är bra, men jag kan inte göra något annat.

Kände mig sviken av terapeuten, för efter en stund sa hon att hon var tvungen att gå. Och på fm och när vi sågs precis innan mötet så sa hon ingenting om att hon hade annat inbokat. Det var ok att hon gick, men jag kände mig otrygg i att hon inte talat om det för mig innan. Hon har bett om ursäkt för missen, och det är ok. Det jobbigaste är att känna sig sviken. För gud vet vad det gäller nästa gång......

Nu längtar jag bara till stallet. Det är allt. Är så jävla trött - i hela mitt väsen - så jag orkar inte leva.

varit hos min t...... tog mig knappt dit......... "men lilla vännen" sa hon när hon kom............... mina tårar började rinna....... och hon höll armen om mig på vägen till hennes rum............... hon hade alltså läst mitt mail som jag skrev inatt............

kunde knappt prata........ viskade mest........ och tårarna forsade.......... sa att jag längtar till stallet........ för jag är så trött........... orkar inte med mer än en sekund i taget.. och stallet är enda stället där det är så........ där jag lever i nuet.......

ätit smörgås och verum......... borde inte.......... dels pga vikten..... men också för att jag får så extrem ångest............. att känna magen fyllas....... vara fylld...... ha innehåll.......... gör mig illamående................

ska stoppa i mig några stesolid........ ta en nu och sen får jag se hur många jag tar innan jag ska fara tillbaka och träffa läkaren..................

vet att hon inte är farlig........ hon är empatisk och behandlar mig som en vuxen normalbegåvad människa........... men ändå... finns läkarskräcken där............

.......varför var jag tvungen att äta det där.......... nu mår jag illa så jag dör..............

tog cykeln ner till maxi igår kväll trots allt

benen började domna bort, knäna bubblade

kom hem och mådde ännu värre

senare insåg jag att jag ätit alldeles för mycket

så jag var tvungen att ge mig ut och springa

kände knappt att jag hade några ben

tog 10 steg och föll nästan ihop

insåg att jag var tvungen att gå istället

när jag gått en bit mådde jag så illa att jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas

gick saktare

vinglade och stapplade fram

var nära att ramla flera gånger

tog en hel timme att gå min minsta slinga

kom hem och skulle duscha

vågade knappt stå upp i fall om att jag skulle ramla ihop

duschade i alla fall - snabbt

och lade mig i sängen

hade ingen känsel i benen

kunde inte röra dem

fick panik

men nu när jag vaknade så kan jag i alla fall röra dem igen

har tid hos terapeuten kl 10, och kl15 hos läkaren

förstår inte hur jag ska orka

vill bara ligga här och tyna bort

orkar inget annat