Jag och min panik över att ha ätit fast föda, 2st "glödhoppor" - eller ja, det var paniken.... Vi for i alla fall ut och skulle springa. Nya skor, nya byxor. Mat som måste bort. Första fasta födan på nästan en vecka. Det gick ok först. Blev lite varmt och jag hade svårt att lyfta på fötterna kändes det som. Vätskebrist. Jag dricker i princip inget mer än min Naturdiet och Laxido apelsin... Gick i värsta uppförsbacken och känner hur jag börjar skaka. Tarmarna rör sig. Mycket. Och fort. Försökte springa, men kunde inte för då hade jag fått ta mig hem med nedbajsade byxor. Svetten rann. Kunde inte se för ögonen sved. Yrsel. Tog mig in i skogen. Var rädd att kollapsa. In bland några täta granar. Bad en stilla bön om att ingen skulle komma just där just då. Ner med byxorna. Sen rann det. Torkade mig med trosskyddet jag hade (det ska ju hjälpa tillsammans med vaselin mot skavet säger ju kvinnokliniken, men det gör det inte alls - för mig). Grät. Illamående. Skakandes och med svetten bokstavligen rinnandes i rännilar så begav jag mig sakna men säkert hemåt. Provade att springa, men jag svimmade nästan. Kanske pga lågt blodsocker och/eller lågt blodtryck - vad vet jag. Gick en bit till, men sen var jag TVUNGEN att springa. PUNKT. Körde någon slags intervallträning på vägen hemåt. Ramlade nästan ihop när jag väntade på hissen. Orkade inte gå 2 ynka trappor. Kom innanför dörren och låste. Grät och knöt av mig skorna. Konstaterade att det var väl investerade pengar, för jag är jättenöjd med både skor och byxor. När jag reste upp huvudet så slog jag nästan baklänges. Stapplade in i badrummet. Slet av mig alla kläder. Tog fram vågen - för NU JÄVLAR måste det blir resultat! Vinglandes läste jag av vågen och DÅ vägde jag 59,9kg!!! UNDER 60kg! "Bara" 10kg kvar till min normalvikt, och 15 till den vikt där jag mår bäst. Drack massa iskallt vatten innan jag ställde mig i duschen, så nu väger jag över 60 igen, men just nu skiter jag i det.

Är så trött, men ångest, oro, bilder... allt klöser mig blodig på insidan. Och jag begriper inte varför eller hur jag kan må SÅ JÄVLA BRA i stallet, och så händer det något här hemma och då kollapsar jag. Måste betyda att jag är väldigt skör just nu... för det är jag nog. Jag vet att det jag håller på med inte är bra. MEN - jag har ingen annat val. Vården har misshandlat mig så jag är tvungen att ta konsekvenserna - utan deras hjälp - och då blir det såhär. Saken är väl den att det inte går att stoppa det här med maten heller till slut. Blir samma sak som med skärandet - det går åt helvete och jag har ingen kontroll. Men då ska vården veta att det är DE som skapat den ätstörda människan.

.........skriver och skriver för att inte behöva ta en stesolid......... hade så gärna velat ta bara en och inte två idag..... Får se hur det blir........ tankarna på att skära mig finns väldigt nära nu också. Men eftersom jag ska på återbesök till plastiken någon gång i höst så är det inget alternativ. Hur ska jag då övertyga läkaren om att hon ska fortsätta jobba med mig.

Bye bye - I'm gonna die........

For till stallet vid lunchtid. Hade ätit havregrynsgröt innan, så jag kände mig fet. När jag väl stod och väntade på bussen så insåg jag att jag hade glömt stesoliden......... Fick PANIK... men bestämde mig för att det var tvunget att gå ändå. Kommer jag bara dit så släpper ångesten. Det är ALLTID så, men trots det är jag alltid lika orolig att fara någonstans utan stesolid. Snacka om psykiskt beroende...

Kom dit och fick se nya hästisen - GUD vad söt han är! Men jag trodde att han skulle vara mer "guldig", eftersom han är en haflinger. Den andra tjejen var där idag också och vi småpratade lite medan vi gjorde iordning hästarna. Hennes ålder är väldigt svår att gissa, för hon är lång och beter sig väldigt moget. Tror att hon bara är 13 år. Satt upp och skrittade runt, eller ja, i fyrkant först. Sen skulle vi vända (eller om det nu var svänga...) halvt igenom... eller vad det hette. Ingen av oss visste vad det var så det var bara att göra om. Och så delade vi upp oss på varsin planhalva. Jag övade mig på att rida på volt så att det blev en cirkel och inte sju hörn och en snibb... Vet inte vad den andra tjejen gjorde riktigt, men jag vet att hon travade - och galopperade. Jag hade just börjat öva trav när hon galopperade, och HERREGUD vad HÄRLIGT det såg ut!! Hon SVÄVADE fram! Kroppshållningen på både henne och hästen var MAGISK! Fick gåshud. Blev tårögd. Har aldrig sett en häst galoppera så nära och i verkligheten. Och så satte suget in... suget efter kunskap, att öva mer och mer, lära sig... Jag vill lära mig NU. NUUUUUU!!! Men jag måste inse att det tar tid, och jag är inte ung längre. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta, men det kan ta sin tid..... Jag hade problem med skänklarna som var för långt fram och händerna som var för högt. Det komiska var att när jag flyttade bak skänklarna så höjde jag händerna. Och när jag sänkte händerna så flyttade jag fram skänklarna. Jag blev SÅ irriterad på mig själv!! Skrattade en hel del, för det är ju inte riktigt klokt! Till slut kom ridterapeuten på lösningen - TÄNK INTE. Och när jag inte tänkte och inte gjorde någonting - ja, då fungerade det. Jag är nog verkligen inte klok...

Sen satt vi av och ridterapeuten gick iväg med den andra tjejen för att prata om dagboken som vi skriver i (alla har varsin dagbok där man skriver ner tankar, känslor och vad man gjort), och jag fick stå i stallet och gulla med "min" häst under tiden...!!! En massa pussar och kramar, och så ryktade jag honom så blank jag kunde. Han fäller fortfarande och är ganska smutsig, så det är inte så lätt. Men vi fick i alla fall umgås på tu man hand en stund... älskade bubben...   

Jag fattar inte. Allt är så annorlunda i stallet. Jag lever som hästarna då - i nuet. Jag SKITER i vad som har varit och vad som komma skall. Sa det till ridterapeuten - att om så världen skulle gå under imorgon så skiter jag i det när jag är där. Nu är jag öm i nacke och axlar, har slappnat av och blivit "masserad" i musklerna. SÅÅÅ jävla skönt!

Tänk att JAG - JAG AV ALLA MÄNNISKOR - kan hämta en häst, göra iordning, sadla, sitta upp och ta mig någonstans! Det är jobbigt att tänka och känna så på ett sätt, för det är så TOTALT olikt hur jag lever resten av mitt liv. Om jag som vuxen kan lära mig rida, så kanske jag kan klarar av att utbilda mig och jobba som ssk... Jag kommer ångra i resten av mitt liv att jag inte började rida tidigare.

Är svinhungrig... måste äta något... FAN.

Men jag ska ut och springa sen. Måste röra på mig. MÅSTE. Kan inte gå upp i vikt såhär. Jag kommer bli sjuk.

Grät mig till sömns. Släckte alla lampor och låg under bolltäcket medan tårarna rann tills dess att jag inte minns mer. Måste ha varit helt utpumpad för jag vaknade som jag somnade. Hade tänkt ta mig en tur till maxi innan jag ska till stallet, men jag orkar inte ta mig utanför dörren. Vet inte ens om jag orkar fylla lungorna med luft för att andas. Längtar så enormt efter stallet. Vill inte att det ska vara helg sen. Ska inte dit förrän på tisdag nästa gång. Känns som en hel evighet dit.

Känner mig förlamad. Finns inget jag kan göra för att ändra något. Allt är bara ett helvete. Hatar att känna att det kvittar vad jag gör, att jag är maktlös. Tror det hänger ihop med att jag kände mig maktlös under övergreppen. Det gör att jag har ett större kontrollbehov än normalt. Pratade i terapin igår om att kunna säga nej. Det där lilla ordet som är så gigantiskt stort. Så stort att det är omöjligt för mig att uttala.

Hatar. Hatar mig själv.