Var hos t idag kl 10. Grät floder. Pratade om jobbiga saker. "Honom". Hur vi ska arbeta, var vi är nu och hur och var vi ska. Visade mina bilder. Hon förstår. Jag dissocierade en massa in i flashbacksen, så jag tittade henne knappt i ögonen. Skämdes för att vara där. Kändes som att hon stod och såg på medan han tryckte ner mig - och jag sa inte "nej". Men jag försökte tänka att jag redan har gjort bort mig så mycket inför henne. Och dessutom är det skönt att inte vara ensam, utan att ha någon som drar mig tillbaka till nutid. Pratade en hel del om det. Och om cornflakes-lukten, och hur det känns när jag är i en flashback. Hela tiden försökte jag "bryta" och prata allmänt - för att fly... men hon höll tråden, så jag åkte nästan som fram och tillbaka.

Hon såg att jag hade sminkat mig när jag kom. Jag gör det när jag mår dåligt, som för att maskera. När tiden var ute så skulle jag ha cyklat till Stadium, men eftersom jag började känna av skav "där nere" på de få minutrar jag satt på cykeln ner till sjukhuset så lade jag ner det. Spacklade mig full med smink och tog bussen istället. T undrade om jag kunde hantera det vi pratat om och fullfölja mina planer, och jag kände att jag var tvungen. Kan inte ligga i sängen och gråta hela dagarna. Satt och väntade på rätt buss när en kvinna kom och frågade om jag visste varifrån en annan buss gick. Jag svarade att jag tror att den går därifrån och pekade, men sa att det finns information i terminalen. Men tydligen var det stängt, och hon kanske inte klarade av att läsa på väggen. Talade i alla fall om så mycket jag kunde gissa. Sen kom en annan kvinna och satte sig brevid mig. Vi pratade säkert i 10 min om väder och vind. Hon verkade snäll och inte som någon "surkärring" som hytter med näven åt "alla dessa jävla ungdomar". Känns bra att kunna prata med någon okänd utan att få panikångest, men det är fan inte lätt när man är söndergråten så att ögonen svider som om de höll på att ploppa ut ur skallen... Kom på bussen i alla fall och köpte löparskor så att jag förhoppningsvis inte ska få lika ont i lederna när jag går och/eller springer. Och så ett par träningsbyxor. Sen skulle jag till Granngården och köpa en ordentlig ridhjälm, men eftersom det inte går några bussar däremellan, utan man i så fall måste ner på stan och byta, så promenerade jag dit. Var så varmt så svetten rann i ansiktet. Tur på ett sätt, för jag "gick och pratade med mig själv", förde en inre dialog, och jag började bara gråta hela tiden. Hittade i alla fall en hjälm som passade, men jag vete fan hur storlekarna är... Jag har 52 på min studentmössa (visst, det är typ 10 år sedan, men ändå...), det är 54-55 på den jag lånar i stallet, och nu köpte jag 57 (!) och räknar med att den töjer sig lite.

Kom hem och kollade mailen. Hade fått svar från cp-karln vid utbildningsdepartementet. Han lät om möjligt ännu mer snorkig och nervärderande än i första svaret han skickade. Och så har jag fått mail från TV4. De skickar mail till de som klagat på de nya reglerna och vill prata med någon som bor i norrbotten och drabbats av skitreglerna. Det var MASSOR med folk som fått mail, så de skickar nog verklkigen till ALLA som skrivit och klagat. Skrev tillbaka att jag blev glad att någon försöker ta tag i skiten som regeringen skapat, men att jag inte kan medverka.

Ligger i sängen och gråter - igen.

Är så trött. Så trött. Orkar inte kämpa mer. Behöver avdelningen. Men den finns inte kvar. Inget finns kvar snart.