målat årtalen till namnskyltarna till hästisarna........ och skissat upp resten......... röjt lite i lägenheten........... gav snabbt upp "fara på stan en snabbis" i och med allt regn......... det måste blir bättre imorgon...... MÅSTE!

har paket att hämta ut på posten....... de splitter nya ridbyxorna.......... men så väntar jag på ginza och allt annat...... vore ju skönt om man slapp fara dit 5ggr per dag................. en gång blev det så pinsamt att jag var tvungen att skämta bort det, för samma kille stod där innanför disken.............. sa att det känns som om jag bor där..... han log brett och halvt uppgivet och sa ja, det gör jag också........

en ganska lugn kväll.............. mest beroende på att jag fastnade i telefon med min mamma i 2½ timme.................... så då kan man inte göra så mycket.............. sen kommer ångesten...... och hungern....................

ätit en stor tjockkorv med bröd............... åmgestångestångest....................

...........men....... vågen visade.............. 57,4kg nu.................. tack gode gud....................

............vill till stallet.......................

Jag mår skitdåligt - MEN just nu SKITER JAG I DET!! Är nyss hemkommen från stallet och HERREGUD vilken upplevelse!!!! Hämtade in S - den stolte springaren, och så hjälptes vi åt att göra honom iordning - jag och killen som jag har ridterapi tillsammans med på tisdagar. Han verkar tycka om hästar, men är kanske lite rädd för dem. Han lyfte på S lokselen - som väger typ 100kg........ och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra..... Han visade mig och så kom ridterapeuten till räddning också. Jag tänker mig inte för, utan tror att alla är lika bekväma kring hästar som jag - dum som jag är. Men när killen står och håller i grimman och tittar djupt in i hästens ögon - ja, då kan man tro att han är uppväxt med hästar. Han blir som förvandlad. Det fascinerar mig oerhört och får mig att undra om det är samma sak med mig, om jag ser likadan ut. Om jag också förvandlas.

Vi fick på S alla grejor till slut och jag ledde ut honom. Så satte killen och ridterapeuten fast vagnen. Och så var vi framme vid min största skräck.... Att sitta BAKOM hästen på en lös grej utan att kunna använda skänklar, kroppsvikt, osv....... Killen körde och var hur j*vla duktig som helst! Blev mer och mer uppjagad och tänkte att jag ALDRIG skulle köra. ALDRIG. För det skulle jag aldrig klara av. Såg bara alla faror - komma ut med hjulen utanför kanten och välta, om vagnen viker sig ungefär som ett släp, hur man gör om hästen vägrar lyssna om man har små marginaler eftersom den bara kan se om den själv kommer emellan tex två träd...... osv...... Alltså, jag HADE bestämt mig: jag skulle INTE köra. Så vänder de runt vagnen för att vända hemåt, och ridterapeuten sa att jag och killen skulle byta plats. Och så GÖR jag bara det. Och hon lämnar över tömmarna till mig och där sitter jag....!! Han skrittade och travade jättefint, men stundtals för snabbt och vingligt. Tittade BARA på vägen och hästen och försökte hålla mig i mitten och samtidigt läsa av vad hästen tänkte och kände.

FY FAN VILKEN HÄFTIG KÄNSLA!!!! JAG har kört!!! JAG! Jag av alla människor!!! Och fatta att JAG har gjort det INFÖR TVÅ ANDRA MÄNNISKOR!!!!!!!!!!! JAG PROVADE NÅGOT JAG ALDRIG GJORT FÖRUT OCH SOM JAG VAR NERVÖS FÖR OCH INTE ALLS TÄNKTE FÖRSÖKA ENS - INFÖR TVÅ ANDRA MÄNNISKOR!!!

Satt och var spänd som en fiolsträng där bak i början. Sa det. Jag har aldrig varit så "rädd" i stallet någonsin som jag var idag. Och så GÖR jag bara! Och det ger en adrenalinkick som är SÅ ENORM att jag vill hoppa jämfota!!!! JAG ÄR HÖG!!!!! Fan att tiden tar slut så fort!

Det roligaste är att det jag är glad för är för MIN skull. Självklart är jag glad att det gick och att vi överlevde alla tre trots att JAG körde... men känslan av att... vara glad för min skull... Kunna SE framstegen. Känna dem och ta det till mig! Det är SÅ STORT.

Blir alldeles gråtfärdig.

vill bara till stallet

bara bort härifrån

orkar inte leva

antingen lever jag i dåtid, i flashbacks

eller så har jag panik inför framtiden

bara hur jag ska överleva nästa minut

i stallet försvinner allt det

det är som om tiden står stilla

och allt är pausat

enda stunderna som jag kan andas utan att jag dör av smärtan