För drygt 2 år sedan brände jag ett av de överkast jag haft på sängen som barn. Skulle elda upp skräp och talade om för min mamma att jag hatade överkastet och aldrig mer skulle använda det igen. Så jag brände det. Inte för att det tog upp plats, utan för att det skulle vara en slags symbol antar jag. Symbolen för att det ÄR slut, det ÄR över. Men allt bara fortsätter. Har en massa minnen som etsat sig fast i mig. Hans överkast, ja hela hans rum, sitter som fastbränt i mitt minne. Skulle kunna möblera det exakt så som det såg ut då. Han hade ett blått rum och hans syster ett rosa rum. Skrivbord, säng med blått överkast, en hylla och en fåtölj. När jag låg på hans säng så försökte jag bara fokusera på ränderna i överkastet. Det var väl ett typiskt 80-90 tals överkast; lite "fluffiga" ränder. Jag försvann när han höll på. Drog försiktigt med fingrarna på ena handen och räknade mellanrummen mellan "de fluffiga ränderna". Den andra handen höll han fast. Han var så lång och så stor i jämförelse med mig, att han kunde hålla fast båda mina handleder med en av sina händer. Tittar på bilder på honom. Ser hur stor han är. Men jag kommer aldrig kunna förlåta mig för att jag inte sa nej.

Doft. Köttfärssås. Hans mammas köttfärssås. Hon gör så mörk köttfärssås, och har i rivna morötter. Jag är så nervös och rädd att jag mår illa. Ska inte äta tillsammans med dem. Aldrig. Har alltid haft stora problem med att äta hos och inför andra. När hans mamma står där och lagar mat så sitter jag och hans syster på kökssoffan. Vet inte vad vi gör. Är förmodligen för stressad och rädd för att veta vad vi gör. Han kommer in i köket och boxar på sin mamma med knytnävarna, 3-4 slag. Hon skriker och säger till honom att sluta och att hon ska tala om för hans pappa vad han gjort. Han bara skrattar och så går han till skafferiet. Minns inte vad han gjorde där, men han tittade på mig. Gav mig den där blicken. Hans ögon gnistrade och han log. Som om han sade "vänta du bara, och det är vår hemlighet". Han började skrika "rrrrrromantica". Och "kakao". Om och om igen. Och han skrattade. Hans mamma sa åt honom att dämpa sig, men han bara skrattade och fortsatte. Fråga mig inte varför han sa eller gjorde så, för det vet jag inte. Gick in på hennes rum medan de åt. Hatade egentligen att vara där, hatade att leka med henne, men jag hade ingen annan. När de hade ätit färdigt och hon kom in på sitt rum så ringde telefonen. Det var hennes bästis. Så M, som min sk kompis hette, gick hem till sin bästis istället. Hennes mamma gick ut i friggeboden och hölls med handarbete. Så då var det bara han och jag kvar inomhus. Han beordrade mig att komma in i hans rum. Jag ville inte. Ville absolut inte. Gick ut från M's rum och stod utanför hennes dörröppning. Deras rum låg precis vägg i vägg, så han såg mig. Och jag såg honom. Han sa åt mig igen att komma och sätta mig på sängen. Jag rörde mig inte. Kunde inte röra mig. Han kom fram och tog min hand. Jag gjorde inget motstånd. Han satte mig på sängen. Visade porrtidningar och skrattade. Jag förstod ingenting. Men jag visste ändå. Han satte sig hos mig och stoppade sin hand innanför mina byxor och trosor. Jag sa inget. När han tryckte ner mig på sängen slet han av mig kläderna på underkroppen. Antagligen var jag för liten för att han skulle vara intresserad av att se mina blivande bröst. Han höll på med fingrarna, och så drog han av sig sina kläder på underkroppen. Sen minns jag bara smärta. Han höll så hårt om mina handleder att det kändes som om blodet stockade sig. Flämtandet, svetten, andedräkten mot min hals. Hans glittrande ögon. Fulla av makt. Förnöjsamhet. Har ingen som helst tidsuppfattning, så jag vet inte hur länge det höll på. Ytterdörren var låst från insidan så ingen kunde komma in. Det hade han sett till. Jag gick tillbaka in till M's rum. Efter ett tag kom hennes mamma in och frågade om jag haft tråkigt. Jag drog på mitt vanliga leende och sade nej. Sen var det dags för mig att fara hem och pappa kom och hämtade mig. Tackade gud för att han inte frågade i bilen om jag haft roligt.

Mår illa.

Annan flash. Men nu orkar jag inte mer. Orkar inte skriva mer heller.

Jag dör.

Behöver avdelningen.

 

Isa

30 augusti 2010 16:02

Hej Maria! Har läst flera av dina inlägg och kan konstatera att vi har gemensamma erfarenheter i vårat förflutna. Din historia ovan är skrämmande lik de övergrepp jag själv utsatts för. Bara några få detaljer vittnar om att det inte kan ha varit samme kille/gärningsman. Jag började inte bearbeta det jag varit med om på allvar förrens jag var i 25-årsåldern. En anledning till det var att förövaren inte var vuxen själv så jag tyckte inte att det kunde räknas som "riktiga" övergrepp. Suck, vad man kan lura sig själv...
Jag tycker att du är stark och modig som kämpar på, vet att det inte är lätt. Kram...

http://isanj.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...