Hej igen,

Jag vill bara tala om att efter att ert beslut nu sjunkit in så har jag också fattat ett beslut. Jag kan inte leva med den här fysiska smärtan, och jag kommer pga det heller aldrig kunna lära mig hantera och leva med min psykiska smärta. I fyra år har jag kämpat för att ta mig hit, i 20 år har jag kämpat för att dölja smärtan för alla i alla situationer.

Jag har tidigare påbörjat ett eget ingrepp, eftersom jag inte såg någon annan utväg. Jag snörade då av den stora blygdläppen så hårt jag kunde för att hindra blödning så gott det gick. Men jag blev övertalad i sista stund om att hålla ut lite till, jobba lite hårdare, satsa mer, kämpa, så att jag en dag skulle våga mig till kvinnokliniken och ”få rätt och säker hjälp så att inget går fel”. För där skulle jag bli tagen på allvar och där skulle jag få hjälp. Så man sa till mig att jag skulle hålla ut, för hjälpen var på väg. Fanns det något endaste som gick att göra så skulle man göra det för mig. Redan då visste jag om riskerna, och jag har varit påläst om detta i flera år.

Jag vet att ni ser på mig som ett ”psykfall” pga att jag har den historia jag har, och att jag varit inlagd på psykiatrisk avdelning. Jag vet inte om ni läst min journal, men har ni det så kan jag berätta att det mesta av läkarutlåtandena är falska och en stor del är lögner. För jag förstår att ni även baserat ert beslut på att jag haft kontakt med psykiatrin, och att det inte talar till min fördel vad gäller operation. Så är det inom alla vårdområden – har man eller har haft kontakt med psykiatrin så blir man inte trodd när man söker hjälp för fysiska besvär. Det har varit en väldigt bra artikelserie i DN där bl.a detta tas upp. Och jag har bekanta som kommit till akuten med allvarliga somatiska sjukdomar, men som ändå lagts in på psykiatrisk avdelning. Där har de fått stanna till dess att tillståndet förvärrats så att de riskerat att avlida. Först då har de tagits på allvar. Och jag tvivlar på att jag skulle vara ett undantag. Det kallas diskriminering – och är mycket allvarligt.

Jag förstår att detta inte ändrar något kring ert beslut att neka mig vård. Jag förväntar mig inte att ni ska tro på varken den fysiska smärtan eller de irreparabla psykiska besvär som mitt nuvarande tillstånd ger upphov till. Jag förväntar mig heller inte att ni ska känna någon slags empati – för den empatiska fasen lämnade ni redan när ni nekade mig försök till smärtlindring. Trots att jag har både fysisk smärta och psykiska besvär, och det kommer att förstöra resten av mitt liv.

Jag har följt vårdens direktiv och rekommendationer, sökt hjälp enligt alla föreskrifter, försökt förklara vad detta innebär för mig och mitt liv, men blir ändå nekad försök till smärtlindring. Trots att jag ingående har förklarat att ert beslut förstör hela mitt terapeutiska arbete samt min framtid, vilket även min terapeut instämmer i eftersom hon inte vet vad vi ska göra nu och undrar om det är värt att fortsätta med vår kontakt. Så för att hjälpa alla parter, men självklart mest för min egen skull, har jag fattat detta beslut.

Så såhär blir det. Knyta av så hårt jag kan för att minska blödning, vänta tills det börjar verka, och sedan ta den vassaste sekatör jag kan få tag i och ”klippa” bort det smärtsamma området. Räkna till tre och sedan bara göra. Jag är som sagt inte smärtkänslig så därför är jag säker på att jag klarar det. Särskilt då jag varit på väg tidigare. Min terapeut förstår inte hur man kan överväga ett sådant agerande, men hon (och heller ingen av er som fattat beslutet att neka mig hjälp) har aldrig upplevt den starka fysiska smärta jag upplever. Och ni förstår heller inte hur detta påverkar mig psykiskt. Med andra ord; skulle ni förstå och kunna känna empati så skulle ni inte neka mig hjälpen.

Du berättade att ni samtalat om etik. Jag hoppas att mitt öde skall ge ytterligare ett perspektiv i er etikdiskussion. Etik där man värderar ett människoliv och ett värdigt liv högre, än statistik över lyckade eller misslyckade operationer. Jag har tagit reda på *gynregister*, att den har sitt fäste här i *staden*, och dess statistik. Det har gjort att jag har förstått att också siffrorna väger tyngre än ett människoliv.

Eftersom jag inte orkar stå ut med smärtan längre nu när jag vet att ni nekar lindring för gott, så blir jag tvingad att kontakta någon så att jag får en rullstol. Det är enda sättet för mig att ta mig ut från lägenheten utan att känna den fruktansvärda smärtan. Men jag vill inte vara rullstolsbunden i resten av mitt liv pga att ni nekar mig vård och inte kan visa empati, förståelse eller varken tro på vad jag säger eller ens ta med det psykiskt positiva bitarna beräkningarna; ni ser inte mig som den individ jag är. Så jag chansar och gör det själv – för det kan inte bli sämre än vad det är. Och tyvärr är jag van att skära i mig sedan tidigare. Jag har hållit upp över ett år nu, tack vare att jag trodde att detta mål var inom räckhåll. Men jag kunde ju inte haft mer fel. Var tom inlagd på psykavd i 4 hela månader pga detta. Och varken du eller någon annan vet hur jävligt det är och hur det tär på en. Och så var allt det i onödan. Men för att återgå till ingreppet så är jag ändå säker på att de gamla takterna finns kvar och att jag kan ordna detta med hjälp av de erfarenheterna som jag har.

Om du vill kan du ju hälsa dina ”kollegor” från mig att etik är än mer komplext eftersom det handlar om människor, och människor är komplexa för att de är individer. Inga regler eller rekommendationer finns utan undantag. Du får gärna använda mitt fall som exempel – ung kvinna med övergreppsproblematik samt enormt svåra smärtor i underlivet som utgör ett fysiskt funktionshinder. Hennes läkare tror inte på att smärtan är fysisk och bl.a därför nekas hon en chans till smärtlindring, trots att hon vet om riskerna och är beredd att skriva under ett papper om ansvarsfrihet. Detta leder till att kvinnan själv utför ingreppet i hemmet med smutsiga redskap samt utan chans till hjälp om något går fel (och nej, jag skulle aldrig larma om något gick fel). Detta gör hon eftersom hon är så smärtpåverkad i sin vardag, vilket pågått i 20 år. Hon har stått ut så länge eftersom hon utgått från att hon ska få hjälp en dag, men nu när hoppet är ute för att få hjälp av vården måste hon ta saken i egna händer. Det är inget psykiskt sjukt med det om du nu skulle tro det. Det kallas överlevnadsinstinkt.

Förutom etik så talade du även om ”könsstympning”, och det enda jag har att säga om det är att jag redan lever ett liv som könsstympad genom att ha växt upp och fortfarande lever med denna smärta – och ni vill att jag ska leva med den i resten av mitt liv. Det mest etiska hade varit att hjälpa mig för att jag har den övergreppsproblematik som jag har och för att jag har så ont av det ständiga skavandet som gör att det alltid svider. Men det är klart, ni tror bara att jag är ett psykfall och att jag ”upplever” smärta och inte att jag har ont på riktigt. Ni förstår heller inte, och tar ingen hänsyn till min kroppsupplevelse. Och så är det ju det där med statistiken också.

Får jag inte bort det här kommer jag aldrig vidare och kan lämna övergreppen bakom mig. Oavsett hur det än går så kommer jag vara glad och stolt över att jag gav mig själv chansen till ett bättre liv. Både genom att be er på Kvinnokliniken om hjälp och sedan utföra det på egen hand pga att jag nekats hjälp. Då har jag verkligen gjort allt jag kunnat.

Hade det här hänt för 1-2 år sedan hade jag tagit livet av mig, men jag har kommit enormt långt – längre än vad någon kunde tro. Jag hade planerat att börja studera hösten -10, eftersom jag sedan inte får bostadsbidrag när jag blir *X* år gammal, och jag har inget mer bidrag eller mer lån att ta heller.

Jag har provat ALLA dörrar, och den här var den sista. Men även här får jag nej. Så det är samma sak som vanligt – ingen vill hjälpa mig så därför måste jag försöka hjälpa mig själv.

Jag måste verkligen vara helt värdelös som efter 10 års övergrepp och 20 års fysisk smärta och psykiskt lidande blir nekad till chansen att få ett bättre liv. Ni måste verkligen tycka att alla våldtäkter och tortyrliknande övergrepp jag utsattes för som barn var mitt fel. Annars hade jag blivit tagen på allvar och fått chansen till hjälp.

Jag vet i alla fall att om jag får ännu ondare efter mitt egna ingrepp så slipper jag i alla fall se och känna det stora hela tiden. Och då har jag dessutom verkligen gjort allt i min makt – för en hemmaoperation måste vara höjden av att vilja överleva och skapa ett liv. Och ingen som verkligen inte hade likadana fruktansvärda plågor som jag skulle ens komma på tanken. Så sett ur det perspektivet så blir det bra oavsett hur det går.

Jag kommer meddela socialstyrelsen och Försäkringskassan för kännedom, eftersom jag är skyldig enligt lag att göra det.

Så jag kommer inte sälja den ssk-litteratur jag köpt på mig – än. Och jag kommer inte sälja ridutrustningen – än. Utan istället vänta och se hur det läker när jag gjort ingreppet. För det finns en mini-mini liten chans att det går bra, och då är inte 4 års terapi bortkastat trots allt och då kan jag släppa det här och gå framåt och börja ta för mig . Då kan jag vara tillräckligt frisk till ht -10 så att jag kan börja studera!

Jag tänker inte ge upp. Jag ger mig inte. På ett eller annat sätt SKA det bort. Och ni har valt att inte hjälpa mig och därför tvingas jag göra ingreppet själv, ensam hemma.

Vänliga hälsningar,

Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...