Hade en ganska jobbig kväll igår. Men det redde ut sig till slut. Det är inte alltid som man krisar ihop samtidigt som en vän, men så blev det igår. En hel del sms:ande. Massa tankar. Känslan av att inte vara ensam - trots allt. Tror att jag somnade efter kl 3, och jag hoppas att jag inte var den enda som gjorde det... Vi kunde le lite åt det hela då, så det kändes bra. Vi konstaterade på att jag jobbar på att få hennes psykolog att flytta hit... och att hon sedan ska inse att hon ska flytta hit också... och vips så är vi inte så långt bort ifrån varandra - av ren slump, naturligtvis......   

Vad ska man göra när man är helt maktlös. När man inte kan hjälpa en människa som man känner hålla på att falla sönder. När man känner igen sig själv så mycket; spela teater inför andra och se hur ens värld går under med ett påklistrat leende.... Jag vet hur det är. Vet hur trasig man kan bli. Och jag vet att man inte kan göra på något annat sätt, trots att jag själv varit där. Det får mig att känna mig värdelös. Efter att själv ha drunknat och lärt mig simma för sent, så kan jag ändå inte hjälpa någon annan som håller på att drunkna. Jag vet inte hur jag överlevde. Kanske för att jag nästan inte gjorde det... och kanske vet jag därför inte hur man gör....? Ja, jag vet inte.

Alla bor så jävla långt bort. Eller så är det jag som bor långt bort. Sak samma, det är långt i alla fall. Och det gör så ont att man inte kan ge den där kramen som man bara kan skriva, eller hålla den där handen som man vet behöver hållas just då. Att ha någon att andas tillsammans med. Gråta, skratta. Någon som förstår och som accepterar en för den man är - trots det bagage man har. Eller kanske snarare för ATT man har det bagage man har.

Min t har svarat på mina snurriga mail. Tror att hon förstår var jag är på väg och det gör henne glad. Önskar bara att jag också kunde glädjas. Men jag är för rädd för det. Alldeles för rädd.

Det är som att ryckas ur den mörka värld utan dörrar där man spenderat hela sitt liv i, och komma till en ny plats med dörrar där ljuset silar in. Vågar man öppna en dörr. Eller är det bättre att man sitter där och drömmer sig bortom dörrarna istället för att öppna dem och riskera besvikelse, förödelse och livsfara...

Jag har alltid sagt att min största rädsla är att gå genom det här helveteslivet för att sedan upptäcka att det hade varit bättre och mer smärtfritt att ta sitt liv i 20-års åldern. Men nu börjar jag bli rädd för att missa någonting. Tror aldrig att den största rädslan kommer att försvinna eller att någon annan rädsla kommer att bli större. Men det skrämmer mig att det kommer "positiva rädslor"...

På något sätt har jag förändrats. Ridterapin gjorde sitt - helt klart. Men ärligt talat så hjälper den nya medicinen också, i kombination med den övriga. Att veta att man inte skakar ihjäl sig pga social fobi gör mig mer självsäker, och då blir hela jag lugnare. Jag KAN betala med kort i en kortläsare utan att använda båda händer nu. Precis som alla andra.

.........och nu har jag skrivit alldeles för mycket positivt så nu måste jag sluta för jag får så stark ångest........................

 

Susanna

5 april 2011 17:37

Känner igen mig så mycket i det du skriver, nästa skrämmande.
Så härligt det låter med ridterapi, önskar att jag hade kunnat få det.
Medicinerna får göra sitt.
Önskar dig all lycka!
P.s Jag har också problem med dessa kortläsare.
Är så fruktansvärt rädd för att göra fel.
Styrkekramar! <3

http://livetmedkaniner.bloggplatsen.se

Maria

5 april 2011 19:42

Det gör mig ont att läsa att du känner igen dig i det jag skriver.. för det önskar jag ingen... samtidigt som det är skönt att inte vara ensam.
Ridterapin är det bästa jag gjort. Fick det från Försäkringskassan, så jag hade 4 timmar per vecka. Ridterapi finns ju inte på så många ställen inom "vårdens regi", men jag har turen att bo nära en privat ridterapeut. Det är där jag går i ridskola nu. När man blir för gammal så får man inte längre ersättning för aktiviteter... annars är jag säker på att jag skulle fortsätta än idag.

Jag blir inte klok på kortläsare! I en ska man dra kortet med remsan åt ena hållet, den andra åt andra hållet, den tredje ska man stoppa in chippet i och sen klura ut hur f*n man trycker för att betala.. och så till sist mitt absoluta HAT-OBJEKT; lämna kort och leg och skriva på ett kvitto som är av världens stördaste papper och med en penna som inte går att skriva med....
Kramar tillbaka!!

 

Susanna

6 april 2011 13:37

Sant, det önskar man ingen.

Önskar att den möjligheten fanns här.
Om man bara kunde vrida tiden tillbaka till den tid då man själv hade häst.
Världen hade varit så mycket bättre då.

Kortautomater är onda!
Allra värst känns det när man står mellan valet "konto eller kredit".
Man tänker trycka konto men råkar istället trycka kredit. PANIK!
Visst, kassörskan kan avsluta köpet och göra om.
Men det är ju så pinsamt!
BLir rädd av bara tanken. Blä för kortautomater!

http://Livetmedkaniner.bloggplatsen.se

Maria

6 april 2011 14:40

Känner verkligen igen mig! Särskilt onda är de där betalställena där man typ ska välja konto eller kredit genom att trycka på en bokstav - ingen logik och paniken växer där man står i kön och folk stampar bakom...

 

Susanna

6 april 2011 18:11

Exakt, de med bokstäver, vad är det om egentligen?!
Jag förstår mig bara inte på sådana apparater .___.
Känslan är minst lika jobbig även om det inte står någon och stampar, kassörskan bara står och glor på en som om man vore ett fån. Jobbigt! .____.
Kram!

http://Livetmedkaniner.bloggplatsen.se

Maria

6 april 2011 21:58

Håller med helt och hållet! Jag brukar tänka att när de satt dit små lappar med tejp på/vid de två knapparna, så har de gjort det för att slippa alla sega kunder... :S
Och alla j*vla medlemskort som ska dras överallt och i rätt ordning: ICA-kortet först, tryck "Stopp", dra VISA, osv... på Coop drar man medlemskortet utan att trycka.. och går man på KappAhl så ska man numera få en kassörska att "blippa" ett papperskort, sen dra Coop-kortet, sen VISA och välja bland regnbågsknapparna...... *uuuäääääääk*
Kram tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...