remissen har kommit

blodprover imorgon kl 15

livrädd

för personalen

och för resultaten

sticka mig kan de få göra hur mycket och var de vill

det rör mig inte i ryggen

men att vara där som en psykfall med ärren

och sen få resultaten är ett helvete

om jag överlever påsken och två veckor själv

Bara för att jag var på ätstörningsenheten på EFTERMIDDAGEN i fredags, och för att det är röd dag nu på fredag, så får jag ingen som helst stöttning av dem förrän EFTER att min t kommit hem från sin semester..! De har nämligen sina fina möten på just FREDAGARNA, vilket innebär att jag preciiis missade det. Så nu har jag INGEN och INGET i TVÅ HELA JÄVLA VECKOR! Grät bara hos min t. Finns inget att säga. Hon pratar om "val". Jag spyr på henne när hon säger så - det är fan inget jävla val!! Men jag vet, hon förstår inte för hon har aldrig varit i en sådan här sits.

Människor kan slå mig så mycket de vill - jag står bara stadigare och stadigare och skrattar dem rakt upp i ansiktet för att de tror att jag inte är van och kan ta det. De kan våldta mig och rättfärdiga det hur mycket de vill - jag kommer visa världen sanningen en dag och då är det de som får skämmas. De kan få mig att gråta oändliga tårar - och jag bara dränker dem i haven som bildas. Jag får ta emot skällsord och hotelser - men min röst blir bara starkare,  överröstar all världens flygplan, och min tunga klyver dem på mitten den dag jag öppnar munnen. De kan skratta mig rakt upp i ansiktet och spotta på hela min person - jag dödar dem med bara min blick, snabbare än de kan förstå. Ju mer de jävlas, desto jävligare blir det för dem. Hämnden ÄR ljuv. Förstör för mig, så ska ni få se på fan! Ju mer ni saboterar och raserar, desto starkare blir jag. Och jag blir bara än mer säker på att jag kommer lyckas med mina mål. Jag tar inte er skit, jag ger ingen skit - offentligt - utan jag står bara här och ser liten och mystisk ut, tills den dag då det är min tur att visa vad jag går för. Och jag kommer bära huvudet högt, till skillnad från er, era jävla blodutsugare och mördare till sjukvård! Så som man behandlar andra blir man behandlad själv. Många borde tänka på det innan de förstör något för en hjälpsökande och utsatt. Jag kommer alltid längta efter den dag när jag inte är i "beroendeställning" till er, era jävlar. För då är jag en person, en människa, igen. Och kommer ni då till mig när ni söker hjälp - ja, då kommer ni minnas mig och vad ni gjort, var så säkra! Jag kommer behandla er precis som alla andra, med värdighet, respekt, empati, men innerst inne kommer ni känna mitt hat koka och min vrede spruta likt en vulkan. Då, när ni ser mig i ögonen där ni ligger i sjuksängen, kommer ni att få känna på ångest. Och ni kommer ständigt undra om jag kommer hämnas, om jag inte tar hand om er som jag tar hand om andra människor. Jag vet att jag inte kommer göra någon skillnad, för mig räcker det att se er oro och känna era tankar och funderingar.

Om jag överlever så jävlar... en dag ska jag bli någon. Jag ska allt visa er, era jävla fega bödlar! Lev lääänge så att vi ses. Jag ser fram emot det.

Känns som att allt bara går i en cirkel. Enda skillnaden är att "temperaturen skruvas upp" mer och mer för varje varv. Den ständiga frågan - klarar jag det här varvet också? Orkar jag?

Förra veckan kastades det in ett första möte med ätstörningsenheten och så en helg ovanpå det. Den här veckan är sista veckan min t jobbar på 2½ veckor, någon måste följa med mig så att de prover som ska tas blir tagna, ska träffa läkaren idag på em. Snart måste jag börja packa mer på allvar också. Hur orkar man? Samtidigt som man väntar på livsomvälvande besked från ätstörningsenheten.

Tycker att Tilda beskrev den kommande veckan bra när jag gick på toa för en stund sedan; hon tittade på mig som att "jaha, där är HON igen", och så satte hon sig och putsade sig i rumpan..........

Dags att sätta lite fart... Borsta tänder, hitta kläder... gå till min t.

ANDAS.......