lämnade rakbladet till min t

storgrät och på snudd till panikade

hon tyckte att det var bra gjort och att jag hanterat det hela på ett bra sätt

önskar att jag själv kunde känna samma sak.......

pratade om det; hur saknaden och längtan har förändrats

kom in på framtiden

nästa fredag då hon ska följa mig till ÄS

och att jag har en plats på ssk-programmet ht 2012

jag kan bli så arg på henne

så jävla arg

för hon ger mig hopp

börjar väcka en livsgnista i mig

jag har aldrig haft någon sådan förut

jag har bara varit som en robot

bara kört på och delat på förnuft och känsla med en oövervinnerlig mur

och så nu börjar saker rinna över åt vardera håll

och jag kan inte hantera det!!!!

ärligt talat - är det inte bara i sagor som drömmar blir sanna???

saknar jag sjukdomsinsikt nu helt plötsligt som börjar fundera på om drömmar kan bli sanna?

kommer jag ha en chans att börja plugga nästa höst?? finns det en teoretisk möjlighet att det kan bli så?????

min hjärna exploderar

det enda jag känner till är döden

döden och lidande

det är trygghet för mig

det här nya skrämmer skiten ur mig - milt uttryckt

har jag fått en chans nu???? en chans till ett liv??

men vad fan händer om det misslyckas - jag har allt att förlora

så länge man har en dröm kan man drömma

när drömmen går i kras så kommer den aldrig åter

är det då inte bättre att leva med den ömtåliga bubblan, istället för att räcka sig efter den och den spricker sönder?

det här är förjävligt

vet att det låter helt jävla dumt och idiotiskt

men TÄNK OM

ssk-programmet

jobb

träffa någon

familj

liten gård/hus

hund, häst(ar), några grisar, får...

amorteringar, vänskap, gräl, lycka, diskussioner, ömhet, osämja, kärlek......

ett liv..............

men risken är så stor att allt går sönder

på en enda sekund kan allt spricka

och vara förstört för alltid

Slängde jeansen på tvätt. Rotade i garderoben efter ett annat par. Provade mitt favoritpar som jag hade för länge sen, strl 170, men de satt så löst över låren att jag bytte. Provade mina 164:or........ och de är lagom!

De enda jeans jag någonsin ägt som jag INTE har behövt sy av på längden!

YES!!!   

.........men jag vet... det är fel..... för det är ätstörningen som är glad........ men... jag ÄR ju liten...... så vad är det för fel med att inte vilja vara fet då..............

kopierade det jag skrivit på bloggen och skickade till min t precis innan jag stängde ner för igår........ hon har svarat.... och hon tycker att jag ska ta med mig rakbladet så tar hon hand om det.......

skäms ihjäl........

men hon skriver att jag ju kommit långt och att det är positivt ändå... för jag har ju inte gjort något dumt... och talar om... ber om hjälp...

har just duschat.......... de flesta anser väl säkert att det är skönt..... men för mig är det lika "skönt" som att tvätta en bil...... och att klä av sig.. stå där.... så blottad...... och tvåla in sig.......... har en stor mjuk tvättsvamp, men ändå......... och så håret...... men då kan jag i alla fall bara blunda..... slippa se.... och så vet jag att det snart är över.......... bara den äckliga handdukstorkningen kvar sen... men då ser jag inte mig själv....... ser inte ens på mig i spegeln när jag borstar håret......... visst, jag tittar så att benan blir någorlunda rak, men jag ser ingenting...........

tilda verkar trött....... ville inte äta igår kväll...... kanske i protest mot att hon inte fick någon morot som astrid.... men hon fick annat istället....... för att få henne äta pellets så brukar jag lägga lite godis överst i matskålen..... är hon hungrig så äter hon en hel del..... men annars käkar hon bara godisen........

igår gjorde hon inget.... så jag tog upp henne och lade henne på min mage och bara klappade och gosade med henne....... som vanligt är hon ju sååååå rädd så jag kände varenda klo...... sen började hon slappna av och så låg vi där och gosade.......... men till slut dög det inte.. jag klappade inte tillräckligt bra antar jag........ så den lilla damen började gräva på min mage och skulle skutta iväg någon helt annanstans...... då släppte jag in henne i buren igen, för samtidigt är hon astrids raka motsats och skulle, om hon behövde, kissa eller plutta på mig......... så det blir kortare tider med tilda än med astrid........ antar att tilda är mer som en "normal" kanin......... men samtidigt världens största dramaqueen..... "neeeej, det här gååååår inte!!! ack du grymma värld som tvingar mig att ligga här och få mina arma små klor stympade i skam!!!"...........

astrid är mer som att "jaha, måste man ligga såhär igen.... gud vad tråkigt.. men kör på så att det blir färdigt någon gång.... vi ska ju leka sen!"

.......och ja, jag vet.... när jag mår skit så skriver jag helt plötsligt en massa om djur...... jag vet inte varför, men det blir bara så...... är verkligen inget planerat.....

har så stark ångest idag.......... känns som att andas en tung gas..... benen är halvt bortdomnade....... är rädd...... rädd för allt............ och så trött.... så trött ända in i märgen............... för trött för att leva....... men för trött för att dö.... i alla fall just nu..........

nästa fredag..... då ska jag till ätstörningsenheten.................. livrädd....... vet inte vad som kommer hända....... om man får någon kontakt där... som man träffar och pratar med........... det enda jag vet är att det kommer bli matdagbok............. men det hjälper inte mig.... inte enbart det i alla fall.........

som om inte det var nog så har jag gått upp i vikt - igen..........