Varit i stallet.. Fick såklart välja häst... och jag KAN INTE det. Alla har ju sin personlighet. Så står S där vid boxdörren... öronen rakt framåt.. lyssnade och tog in hela mig.... underläppen hängde..... Såg ut som att han bad mig förbarma sig över honom......... Och jag klarar inte att han blir "vald sist" varje gång... Det är inte rätt... Han är inte fel, det är vi, ryttarna, som tillåter honom att göra så - och då lär han sig att det är "ok". Det måste ju vara så med de allra flesta ridskolehästar - ALLA gör ju fel i början. Så hästarna måste ju lära om och lära rätt - om och om igen. Och det är inte ju inte hästarnas fel.

I alla fall.... Det gick ok i början, han lyssnade på mig och var fokuserad. Sen blev det "trafikstockning" när den äldre kvinnan inte lyckades mana på sin häst, H, och det hade jag inte räknat med. Eftersom vi red på  stor volt så blev det ju stopp och S närmade sig H. K ropade att kvinnan skulle mana på och använda skänklarna, men hon rörde sig inte ur fläcken. Jag svängde, men det var för sent. Och vad gör S då - jo, han biter H i rumpan....... Jag blev pissförbannad. Man biter inte någon i röven! Som tur var så hände ingenting, men det hade kunnat gå åt helvete för både hästar och ryttare....... Efter att det hade hänt, dvs han kom nära en annan häst, så flippade han ur som vanligt. Vid varje övergång till trav från skritt så bockade han. Till slut gjorde jag inget annat än att försöka korrigera. Fick tipset att lägga tyglarna i brygga, och på det sättet kunde jag trava med honom lite. Märkligt att en sådan manöver kan göra ryttaren så stark..! Lyckades att sitta ner i trav ett par steg och kände "gunget"- på RÄTT SÄTT. Och nu när jag vet hur det ska kännas och hur man ska tänka... så tror jag att det kan fungera en dag..............

Till slut sa K att jag skulle sitta av så skulle hon rida en stund. Han försökte bocka för henne också i övergångarna. Men hon "sade ifrån" på lagom hårt sätt, vilket jag inte visste hur det ska vara, så han kom aldrig ner till marken med skallen. Sen fick jag provrida igen och när jag är mer bestämd så går det såklart mycket bättre. Jag har bara så svårt att dra i tyglarna. Vill inte göra hästen illa. När jag svänger använder jag i 99 fall av 100 bara skänklarna. Så feg är jag. De andra drar i tyglarna som om det vore en ratt...

K sa att... jag "valde fel häst"....... men jag sa att jag är en för dålig ryttare - inget annat... Förstår vad hon menar.. att han behöver en fastare hand.... men.. det är ju inte hans fel...... det är mitt fel som vill och försöker mig på saker som jag inte kan.....

Har i alla fall lärt mig massor... Känner att hästen kan leva om bäst han vill... jag står pall för det mesta. Tänker inte längre på att han ska bocka och att jag ska följa med honom över halsen. Kontroll. Det är ett bra ord. Jag har så pass stor kontroll att jag förstår vad som är bra och inte, och kan reda ut en hel del situationer. Att lägga tyglarna i brygga byggde upp mitt självförtroende i sadeln, så därför kunde jag släppa allt och bara vara - och sitta ner i trav.

Måste bara tillägga att S garanterat har snubblat över 20ggr på de knappa 45 min vi rider. DET skrämmer mig, för det kan jag inte förutse. Helt plötsligt snubblar han bara till och det ser ut som att han ska gå omkull. Kan se framför mig hur benpiporna sticker ut och hur han skriker av smärta....... panik i ögonen........ Usch.. Bättre att han kastar av mig. Jag klarar inte om han går omkull och gör sig illa. Jag gör bara inte det. På det sättet är det ganska "omskakande" att rida honom. Han snubblar på ridbanan som är av natursand/grus, han snubblar på asfalt.... han snubblar på allt.

När vi var klara så borstade jag av honom ordentligt, för han fäller så himla mycket. Var bara jag som kratsade hovarna, men jag kände att det behövdes... tittade och det satt som cement. Så fick han ett äpple som belöning. På boxgolvet såklart - inte ur handen. P går att ge ur handen för han är så klok och lugn, men det är bara dumt att ge de andra ur handen eftersom en av hästarna kommer från en människa som alltid gick runt med godis i fickorna och det fick hästen att bli riktigt jävla besvärlig...

Fick borsta A efter lektionen. Det var välkommet, för han hade rullat sig i leran i hans lilla hage. Jag tyckte inte att det såg så illa ut, men det var den fina halvan... den andra var mer lera än päls.......... Tog mig nog runt 40 min att få bort så mycket av leran som jag kunde. Luften i stallet virvlade av lerpartiklar och jag hostade. Kändes som att tugga på grus när jag rörde tänderna. Men han blev i alla fall fin. Borstade honom rejält och ryktade så gott det gick. Hittade ingen gummi.. eeh... "gummiskrapa"..??? Annars hade jag använt den.. då hade han fått lite massage på köpet också. Redde  ut tovorna i hans man och så mycket jag orkade och kunde av de i svansen. Han har stått mot väggen och "mosat" svansroten när han stod på boxvila, så svansen är "helfrizzig" längst upp.... Avslutade med att fläta en del av svansen... Bara för att han kommer att avlivas en dag pga skadan så betyder ju inte det att han inte får känna sig/vara lite "fin".

Hela jag var täckt i lera när jag var klar. Luften var dimmig. Kom hem och snöt mig, för jag misstänkte att jag andats in en hel del "partiklar", och trots att jag inte är förkyld så kan jag säga att det som kom var kolsvart. Drog fingret över pannan och tittade... svart. Tycker det är kul att få smutsa ner sig lite. Känns lite "märkvärdigt" när man bor i en stad... Skönt att få göra något med händerna. Något som är viktigt. Något som spelar roll.

Lantlollan i mig kommer aldrig att försvinna!

Fick inte tillbaka min hjälm, vantar och huva. Mannen som tog fel ringde återbud, men han visste i alla fall om att det var mina saker. Hoppas att han dyker upp nästa vecka... Hjälmen jag lånar i stallet går så långt ner på mitt huvud att öronen viks ut längst upp... så jag får stoppa in dem för att det inte ska kännas så konstigt.....

Är glad att jag tog mig dit. Känns skönt att ha fått släppa allt för en stund. Det är också skönt att få slappna av.. men det är lite dubbelt, eftersom det gör så jävla ont när nacke och axlar trillar ner.......

Verkar som att fler har en jobbig dag och/eller kväll..... Skulle vilja skriva att det skär i hjärtat.. men sanningen är att jag inte orkar känna det just nu...... Är bara ledsen för deras skull...

Hoppas att C har börjat ta tag i läkarbytet... för det här går inte längre.... Vill inte att hon skadar sig eller gör något annat dumt...... Jag vet, hon är så trött så hon behöver hjälp med att klara det.... men saken är den att det finns ingen...... Hon är i samma sits som jag varit x antal ggr...... och jag kan bara hoppas på att hon gör något åt det...... trots att det betyder att hon måste utplåna sig själv........... Ska hon överleva så måste hon.... men jag vet inte om hon förstår det... om hon tar det på allvar...........

.

.

............och just nu kliar ärren så in i helvete så jag dör........... och jag får inte klia...........

det HAR gått hål på ena ärret

ser det när jag tittar på kompressen

satans jävla helvete

det var det operationsärr som var minst och "finast"

hur fan kan det bli såhär ett halvår efter operation

måste vara något fel på mig

stort fel

kanske börjar kroppen verkligen ta stryk av mina matproblem

om de ska ta blodprover till ÄS så kommer det blinka rött på hela jävla skärmen

och så kommer det en massa folk rusandes och kapar av en arm, gör en magnetröntgen, och gud vet vad

samma rädsla som inför blodproverna när jag var inlagd

samma panik och "katastroftankar"

skit

SKIIIIIIT!!

Hittade två st tegaderm senare igår kväll... så nu är båda låren omplåstrade. De är så jävla dyra så jag hade hoppats på att klara mig utan. Men jag har väl varit för "aktiv" på sistone så att enbart häftan inte har räckt till.

I em/kväll är det stalldags. Orkar inte, men jag vill. Önskar att jag slapp bilresan på vägen hem bara... Det skulle göra allt så mycket lättare. Skulle kunna cykla nu när KK äntligen opererat bort skadan, men törs inte för den här skiten med låren. Dessutom... älskar jag att få vara i stallet.. pyssla.... medan gruppen efter rider... så den tiden är som kvalitetstid för mig... jag och hästarna......

Vid halv sju i morse gick det inte längre. Lax.tab gjorde sitt... och dessutom vände de ut och in på magen... så jag kräktes....... Kallsvetten rann.. torr i munnen.. försökte få i mig lite vatten... allt bara svartnade...... Samma jävla sak varje gång... ångesten över illamåendet..... panik... kväljning.. och så svartnar allt....... Skulle göra vad som helst för att aldrig mer kräkas..... Fick jag en garanti att jag under resten av min livstid aldrig mer skulle kräkas om jag amputerade ena benet så hade jag nog gjort det... för så fruktansvärt är det....... Så någon kräkande bulimiker blir jag aldrig..

Borde gå upp ur sängen... men jag orkar inte.......... Har gett kaninerna frukost.. det är det viktigaste.... Har "skrymmande brev" att hämta ut på posten, men jag orkar inte fara ända dit... och sen hem......

Söv ner mig......... snälla någon, söv ner mig......... jag orkar inte....