Snart är det midnatt. Snart är helgen över. Står jag ut i 10 min till så överlever jag den här helgen också.

Har en massa flashar hela tiden. Kan se hur "han" tittar på mig. Skrattar. Den där blicken. Och sen. När ingen annan finns i närheten, för att jag för tusende gången var så jävla dum att jag bara följde med. Han tog tag runt min handled och jag följde bara med. Avstängd. Som en robot. Vi ska leka kurragömma. Har bestämt att man bara får gömma sig på tomten. Sommar. Han kliver mellan taggtrådarna och ut i hagen. Tar min handled igen och jag kryper under. Är för liten för att kliva mellan. Han går mot kojan. Buskaget som jag och en grannflicka lekte i tidigare. Men han viker av ner mot dammen. Backe och så enar som skyler. Det hade inte behövts något insynsskydd, för man kan inte se dit från vår tomt. Trycker ner mig i gräset. Jag säger inget. Förstenad. När han hukar sig så försöker jag resa mig upp. Han tar tag i mig och trycker ner mig. Jag gör inget motstånd. Min kropp är död. Hjärnan dör. Han behöver inte hålla fast mig, men gör det ändå. Som en del av en ritual. Han drar ner mina kläder. Fingrar med ena handen. Ler. Sen smärta. Bara smärta. Som att spricka sönder inifrån. Hör och känner hans andetag mot min hals. De grönaktiga ögonen ser arga ut. Djuriska. När han är klar samlar jag upp de smulor som finns kvar av mig och drar upp trosor och byxor. Reser mig inte förrän han säger till mig. Skaver. Svider. Men jag raderar det. Raderar allt. Gömmer så långt bort och så långt in som det bara går. Smyger tillbaka men tar en annan väg genom taggtrådsstängslet. Grannhuset är ett sommarstugehus där det för det mesta aldrig är någon, ens på sommaren. Snåljåpen från Danderyyyyyyyd har sparat de gamla tegelpannorna och de står uppställda mellan två stora granar. Han talar om för mig var jag ska smyga iväg, och så skiljs våra vägar. Får höra att vi "fuskat", han och jag. För vi fanns inte där förut, så vi måste ha varit ute i hagen. Men nej, jag minns inte. Det har ju aldrig hänt. Så jag har inte varit ute i hagen. Fastän att jag vet det. Blod när jag till slut måste gå och kissa. Syns i trosorna. Och det svider så in i helvete att jag hellre skulle dö än att kissa, men jag har hållit mig så länge jag bara kan..Och hur och varför dö för något som inte hänt. Aldrig hänt. Fastän att det aldrig tar slut.. Mamma har vittvätt ligger i tvättmaskinen som hon ska starta nästa morgon. När de andra ser på tv tassar jag dit och gömmer trosorna längst in bland smutstvätten.

Ingen ser. Ingen hör. Pappa bara skriker och slår. Och jag drömmer om att bryta eller bli förlamad i båda benen. För på sjukhus hjälper de människor. De hjälper barn. Men skulle de se mig så skulle de lätt kunna läsa vad jag gjort. Därför måste jag hålla mig borta därifrån till varje pris. Men drömma och fantisera kan man. Men jag vet inte vad jag behöver tröst och hjälp för, för allt är begravt inuti mig som en omärkt grav. Den bär inget namn. Den finns inte. Ingenting finns. Inte jag heller. Jag är bara en robot. En smutsig, äcklig liten barnahora som pappa skulle slå ihjäl om han fick reda på vad jag gjort.

förlåt

Nu vill jag dö. Dö. Mår så illa. Orkar inteeeeeeeeeeeee

snart har jag överlevt helgen

har ångest så jag knappt kan andas

terapi imorgon

och så är det snart dags för ÄS

döööööööööör

varit en hemsk matte idag

kammat tilda och klippt fram ögonen

och stackars astrid borstade jag vid rumpan och fastnade i så att hon fick ett litet sår

började storgråta

fick panikångest

tvättade henne i handfatet sen

det är något jävligt skumt med de här morötterna som jag har nu

vet inte om de är besprutade eller vad det är

men tilda äter inte upp sin lilla bit och astrid blir lös i magen

lilla lilla älskade astrid

hon nöp mig i axeln när jag gick och bar runt på henne

hon är helt fixerad vid "öga för öga, tand för tand"

när jag började klippa klorna på henne som bebis så gick det bra

ända tills dess att jag råkade klippa i pulpan så att det började blöda lite

varje gång jag gör något som gör ont på henne så nyper hon mig

hon är ju över 5 år nu och det har kanske hänt 5ggr totalt

det är väl hennes sätt att säga ifrån

är glad att hon gör det i alla fall

fan

fanfanfan

jag är en djurplågare

inte medvetet, men omedvetet

SKIT!!

.

jag kommer dö

dö

Astrid har just nu herrbesök. Eller ja, hon tror det... "Harald" som jag kallar honom. Ett gosedjur som är en kanin, och det konstiga är att HON ser mjukisdjuret som en kanin..... Grymtar och hoppar runt, putsar honom... och försöker para sig................ *lycka till....* Tänk om han bara visade lite mer intresse... hon buffar på honom och är själaglad... I och för sig så är det väl kanske skönt för henne att ha en kompis som är stilla istället för att bara jaga runt Tilda...

Jag har fått lite näring i mig..... 2 knäckemackor med ost... och jordgubbskräm..... Var så skakis så jag trodde att jag skulle dö...... bara svartnade för ögonen.... Nu är det "bara" ångesten kvar............ plus den jag tillsatte genom att tugga och svälja............

Tog motvilligt nattpillren, men insåg att jag var tvungen. Allt blir bara än värre om jag inte ens kan vila. Så jag satte tv:n på sovtimer och bara väntade. Har inte rört mig alls. Vaknade med glasögonen på. Hur jävligt det än är, så kan jag inte låta bli att le, för det första jag såg var en Astrid som satt i hörnet på sin bur och tittade om det skulle bli frukost någon gång..! Hon är helt jävla otrolig! Satt och tittade och lyssnade. Förut visste hon direkt när jag var vaken och krävde minsann att få sin frukost, men jag har lärt mig att göra "sova-ljud"... Har tagit x antal år att komma på något som fungerar, för hon är svårlurad! Kastade i alla fall på mig lite skrotkläder och gick till förrådet, för jag var tvungen att fylla på mat - vilket jag hade tänkt göra igår, men det blev aldrig av.

Tilda "ögontjänar-bantar" igen, så hon nobbade frukosten och satte sig och åt halm... Hon såg storögt på mig när jag fyllde på med mer av hennes guldgula frälsningsmat.......... Tittade på henne och tänkte att hon inte har så mycket innanför pannbenet, för jag ser ju att hela matskålen tömts inatt och veeeeem kan ha ätit upp det...

Nu ligger jag här i sängen igen. Allt så knäppt. Galet. Fel. ÄR det söndag idag??? Kommer jag överleva den här helgen också???

.

Mitt dockskåp. Det har etsat sig fast i skallen. Har insett att jag bedrev egen lekterapi där också... En flicka vars ben gått av (jag böjde dem så mycket att "metalltråden" gick sönder, och då kapade jag benen...), hon kunde inte röra sig. Band fast henne på en stol... En stor kille som jagade henne och gjorde henne illa...

Ju mer jag funderar, desto mer tänker jag att... ja, jag fick nog verkligen klara mig själv... jag hade inte mina föräldrar... Jag krävde aldrig något. Så de var inte tvungna att ge mig något.

Min t säger att min mamma måste ha gett mig goda saker, för annars skulle jag inte vara så empatisk, omtänksam och ha så lätt att knyta an till andra. Men jag håller inte med henne. Det goda jag har inom mig har jag själv skapat. Jag levde i en fantasivärld. Jag såg på tv:n hur människor kunde vara, att de hjälpte varandra, brydde sig om och visade känslor för varandra. Och så var jag - inuti, i min fantasivärld. Jag törs inte skriva för mycket om den, för då skulle folk tro att jag var helt dum i huvudet. Men jag kan säga så mycket som att.. även om samma helvete hände där, så fanns det i alla fall någon eller några som hjälpte mig, plåstrade om mig och tröstade mig, sen efteråt...

Fint....... jag har en personlighet och egenskaper byggda på vad jag sett på tv och hittat på själv i min fantasi.......

Tror att det får räcka så...........