Ska försöka sammanfatta den här galna dagen... är så trött så jag tror att jag sover på soffan inatt.......

Tog bussen till ätstörningsenheten.. var helt söndertrasad........ Tassade runt byggnaden först...... Visste inte hur jag skulle våga ringa på.. Efter typ 200 sms så gjorde jag det i alla fall.. och jag tror att de sett den lilla livrädda tjejen som tassat runt där utanför, för min samtalskontakt kom och öppnade på några sekunder.......

Han var supersnäll..... mjuk och varsam......... Jag tänkte inte på att han var en man.... och det är ett högt betyg att få av mig............ Han förstår sig  inte alls på mig eller hur jag är eller varför... eller vad jag gör som är konstruktiva strategier.... eller min humor/ironi...... men hur mycket kan man begära efter en timme liksom..... Höll på att garva ihjäl mig när han sa "Maria, du ser lite spänd ut"... Annars så... har jag berättat om min sk "familj", flytten, mina tidigare erfarenheter av psyk....... vad som händer i mig när jag ska handla, äta..... övergreppen.. all skit jag fått ta av folk sedan jag var barn; utfrysning, hårda ord... han till och med frågade om jag blivit mobbad....... sa att.. jag vet inte, jag tror inte det.... jag har bara blivit utfryst......... han sa att.... det är mobbing.......... Han satt tyst ett tag.. och sa eftertänksamt att... "Maria... du har haft det väldigt tufft väldigt länge....".......... Jag började nästan storböla.... Drog till med det min t brukar säga... att livet ÄR orättvist... och log ett brett leende.......... Försvarsmekanism........ som inte lurade någon.............. Men jag orkade inte se hans medlidande.... orkade inte se någon tycka synd om mig... Det gör ont. Bättre i så fall att vara hatad... bli utskälld...... hotad.. ratad........ lämnad...............

När jag skulle gå ville jag ge honom en kram........ men jag vågade inte..... Vad skulle han tro om en ung kvinna med mitt bagage hade kramat honom efter en timmes samtal........ Jag har tillitsproblem.... men inga som helst anknytningsproblem....... Nästa onsdag... kanske........ Får se.......

De har rond på fredag och både han och läkaren har ju saker att diskutera med de andra.......... Han visste inte om det var en så bra idé med "intensivbehandling" bara för att jag ska flytta..... men... det skiter jag i..... min lägenhet finns ju kvar....... och jag får ju perm... när jag vill.. Jag vet inte... jag vill inte, samtidigt som jag håller med läkaren om att det vore det mest effektiva sättet att bryta det här jävla mönstret........ Kunna få stöd... dygnet runt - om man behöver....... Bara dyka upp.... få komma dit... få stöd.......

Ska träffa honom tills vidare på onsdagarna kl 13 på ätstörningsenheten.... Känns.... som att det kan bli hoppfullt.....

Kom hem och skulle iväg till stallet via stan efter 40 min............. Var helt död... men packade allt jag behövde och ställde det vid dörren.. Hann inte och fick ta en senare buss mot stan........ och så lyckades jag glömma både ridhjälm och de böcker jag skulle lämna tillbaka på bibblan........ *JIHOOO*

Valde hästen H idag... var ju ett tag sedan sist...... Självklart är han en av de två som är svårast att sitta ner i trav på.... men det tänkte ju inte jag på.... Enda gångerna det fungerade var när jag höll mig i sadeln...... Jävligt lyckat.... Tydligen travar han i otakt, så det är det som gör det svårt...... men jag tycker inte att det borde vara någon skillnad.... Dessutom kunde den äldre damen sitta ner i trav på P som jag hade förra veckan och som är minst lika svårtravad.......... och då har jag en lektion extra i ryggen jämfört med henne...

Det är som lärarna i mellan högstadiet sa om oss som kom från skolan i *ortsnamn" - att alla elever därifrån var obildbara...... så det var ingen vits att ens försöka....

Blir så jävla frustrerad av att jag antingen studsar runt i sadeln eller så måsta jag hålla i sadeln....... Ridläraren sa att jag skulle ta mantag, men jag har så korta armar att då sitter jag framåtböjd..... *JIHOOO igen*

Nästa gång ska jag fan i mig leta reda på en pinne så att jag håller händerna rätt i alla fall och inte flaxar runt med dem....

Det är bara så svårt med den där fingertoppskänslan.... känna kort trav och kunna hålla det..... Att mana på, samtidigt som man ber om försiktighet.... långsamhet..... H är en jättetrevlig häst annars, så det är inga problem med honom - de är mig det är fel på. Vill inte dra för hårt i tyglarna, och så släpper jag honom för mycket... tappar honom.... och han travar på för fort......

Och min hjärna får kortslutning - mana på till trav, hålla in, ställa hästen rätt på volten, ta hänsyn till alla andra ryttare, hålla skänklar och händer rätt, planera sin ridning, och så sitta ner i trav........ JAG - med min kropp som jag inte styr över och som jag inte äger..............

Blev ingen "kvalitetstid" alls idag.... grupperna slogs ihop pga frånvaro..... så det var bara att göra iordning hästarna och ut och rida och fara därifrån...........

Men nästa gång blir det annorlunda....... PUNKT. Då ska jag ta vara på tiden. SKA. Och ta mig hem på egen hand.

Nu har "Off the Map" börjat... är halvvägs.......... ÄR så trött så jag ser knappt skärmen... så det tar lite tid att skriva...............

Sitter och fyller i den underbara "matdagboken" jag fick............... En del av mig blir peppad att kämpa hårdare än någonsin.... och den andra delen vill visa hur jävla störd jag är och hetsäta som en idiot............

smsar med en vän....... heeela tiden................ hon har stora steg att ta idag.... jag också...... så vi är båda små och rädda............ men vi sätter världsrekord i sms... för att stötta varandra........... jag hoppas att vi klarar det här... tillsammans.........

tagit massa mediciner......... hjälper lite......... faktiskt....

men jag vet inte hur jag ska ta mig till bussen.......... och från bussen och dit..........

har i alla fall tvingat i mig en fralla till "frukost"............ försöka hålla uppe blodsockret lite............

när jag kommer hem så är det bara att byta om och gå till nästa buss.... till stallet........... kommer vara helt slut........ men vad kan jag göra åt det............... nada.....

jag kan inte

vet inte ens om jag vill längre

rädslan är större än viljan

låg inne i badrummet inatt

var en mikrometer från att spy

låg bara där och väntade

men jag behövde inte

inte än.....

det surrar i benen

mår så illa

försöker dricka vatten

herregud

jag klarar inte det här

vad har jag gett mig in i

ätstörningsenheten

går jag dit så är jag där sen

då går det inte att ta bort

då finns det

fan också

dö