Fick se av en händelse att jag hade världens blödning i ena ögat på fm. Jag sket i det, för det går säkert över. Men nu vet jag inte hur lång tid det kommer ta *suck*.... Kanske för att jag gråtit så mycket. Vet inte. Skit samma - det är inget man dör av.

Har städat Tildas bur. Det såg förjävligt ut. Hon hade rört runt "Toalätt" med halm, hö, pluttar och mat. Känns skit att slänga ströet som är fräscht, men jag tänker inte sitta och sortera ut varje litet korn. Öppnade den sista förp idag, så jag måste köpa mer. Hade jag vetat det idag så hade jag köpt det då. Men nej.

Tog bussen till Coop på em, direkt efter blodproverna. Skulle köpa den billiga sillen - men den var såklart slut. De stod och packade upp nya sillburkar som folk högg tag i, men det var ABBA's så den är ju dyrare än 5kr...

Hetsätit pizza, glass, godis, smörgåsar........ Mår illa.

Är så jävla ledsen och ensam.

Antar att jag får domen imorgon... om jag förväntas försöka överleva påsken i helvetet ensam..............

Hej *tanten från ätstörningsenheten*..
Vet inte om jag var tillräckligt pinsam för att du ska komma ihåg mig... vi träffades hos *min t* för snart 9 veckor sedan.
I drygt två månader har jag gått runt och tänkt att jag kommer klara den här påsken, för jag kommer få stöd av er på *ätstörningsenheten*... men så blev det ju inte. Antar att ni hade erat möte innan jag var där i fredags. Hur många timmar missade jag det med..? Hade jag hunnit få någon sorts kontakt hos er om jag fått en förmiddagstid istället...?
Det här gör mig helt söndertrasad... jag är helt förstörd. Har varit orolig inför påsken med all j*vla påskmat, godis och alla som är sååå glada... ända sedan årsskiftet... Jag har lyckats behålla fattningen för att jag trott att jag inte skulle behöva vara ensam.... utan att jag skulle få stöd från er.... Jag har byggt upp allt hopp på det....... Och nu när jag vet att jag missat med ett par timmar... bara för att det är röd dag på fredag... ja, jag orkar inte tänka på det......... Jag förstår inte att en verksamhet är så rigid att om det infaller en röd dag i veckan så stryker man bara det som skulle gjorts, istället för att ändra dag. Och ja, jag vet att *läkare* bara är hos er på fredagar, men ändå. Vad händer på andra platser när något krockar med med en röd dag? Jo, då ändrar man så att storronderna går en annan dag - tex.

Ni anar inte hur desperat jag är. Jag ställde upp på att klä av mig inför en vilt främmande människa för att väga mig. Idag har jag varit på lab och ordnat med blodproverna. Som vanligt fick jag slåss, för ingen LYSSNAR på VAD jag säger. Men nu är det gjort. Remissen kom dit först igår em, så jag tycker inte att jag är "seg" eller "långsam" på något sätt.
 
Jag ber i princip aldrig någonsin om hjälp - jag sköter allt själv. Så de gånger när jag ber så är det för att det är akut. Total panik. För mig känns det som att jag sett er räcka ut en hjälpande hand till mig, och jag har trott på den... men nu när jag verkligen behöver den så drar ni undan den..... Jag vet att ni inte menar något illa. Det här är inte erat fel. Men jag rår inte för att jag tappar hoppet när det alltid blir såhär. Alltid. Jag var redo att köra igång den här veckan. Livrädd, skräckslagen, men redo eftersom det inte finns något annat alternativ. Och jag är rädd för hur jag kommer att må efter påsken och efter att det varit en fredag och ni haft möte, och sedan gå och vänta på besked. Jag vet att det är mitt eget fel, för det är bara jag som styr över att jag är så feg, dum och rädd för att be om hjälp ända in i det sista. Det gör att om något "skiter sig" - som nu - så försvinner allt hopp. Och då ger jag upp. Jag vill inte det, men jag orkar inte. Kan inte hålla på såhär längre. Igår tog jag över en halv ask laxertabletter. Som någon slags bestraffning för att jag varit så dum och börjat hoppas och tro. Såg hur allt gick upp i rök - jag som har en plats på ssk-programmet ht 2012, och jag tänkte att med er hjälp så har jag i alla fall en chans att klara av att påbörja studierna då. Jag förstår att den här striden inte kommer vara över då, för jag tror att det kommer ta jättelång tid - om jag någonsin blir bättre. Har man hållit på halva livet med ett felaktigt mönster så kan man inte bryta det "bara sådär". Det är som att.. byta liv..... Det har jag verkligen fått lära mig i terapin med *min t*. Så jag är beredd på ett långt och utdraget krig - mot den destruktiva sidan av mig. Ett krig som behöver börja nu. Inte om 2-3 veckor eller längre pga att det är en dum långfredag den här veckan...
 
*min t* sa att hon ska göra vad hon kan. Vet inte om hon försökt nå dig eller vad hon tänker göra. Hon tyckte i alla fall att jag kunde skicka ett mail till dig, och fråga om det verkligen inte finns något sätt som ni kan hjälpa mig på.... något utrymme för individen.. Jag har redan böjt mig och gjort saker som jag inte klarar av. Det verkar på ytan som att jag klarar av det, men ingen vet vad som händer inom mig när jag kommit hem och låst dörren. Då "betalar jag priset" för att jag utplånat mig själv för att passa in i mallarna som finns... alla "krav".. oavsett vad man har för bakgrund eller personlighet..... Jag tror inte att det är så enkelt att man kommer till er med enbart problem kring maten... utan det måste ligga något djupare bakom...... och jag tycker att.. man borde ta hänsyn till det..... Vi är människor.. inte robotar med ett (person)nummer eller streckkod....
 
Så nu gör jag något som jag aldrig gjort förut... Jag bönfaller dig att försöka hjälpa mig så att jag får komma till er nästa vecka eller senast veckan därpå........ Jag har ingen rätt att be om det.. och du har alla anledningar i världen att säga nej....... så förlåt mig...... Men det här är mitt enda och sista sätt att be om hjälp........... Jag är ensam.. har inga vänner i stan, ingen familj.... Det är storhelg... alla ska äta påskbord och godis i minst en vecka, och umgås med "nära och kära"......... Och det enda jag tänker på är att jag bara kommer ligga i min säng i min pyjamas 14 dagar i sträck... ensam.... och med så mycket ångest att jag inte kan gå och öppna kylskåpsdörren...........
 
Förlåt mig..... men... snälla, snälla, snälla.. se om det finns något sätt du kan hjälpa mig ta mig igenom den här påsken....
 
Desperata men varma hälsningar,
Maria
 
P.S Skickar kopia till *min t* ifall ni kommer ha kontakt... Om jag skrivit något konstigt eller dumt så kan hon säkerligen förklara det.

Blodproverna klara. Var bara tre rör. Men självklart ska jag behöva slåss för ALLT. Precis ALLT. Stod och väntade utanför i 20 min. Mitt argument för att slippa sitta och vila i 15 min "för att kroppen ska komma i balans". Men inte fan hjälpte det. Gick in tillsammans med min t i en slingrig gammal korridor, och så låg väntrummet längst in och var GIGANTISKT. Jag flippade ur totalt och sa till min t att "det här går inte". Hon gick och anmälde mig - och så sticker hon ut huvudet i korridoren, ler och säger att "vi får vänta 10-15 min". Sa att då går jag, för min kropp är mer i "balans" UTAN panikångest. Min t tjafsade med mig, men jag hade redan börjat hyperventilera så jag var på väg därifrån. Till slut orkade jag inte mer så jag överröstade hennes babbel och sa att jag KOMMER få panikångest DÄR och DÅ, och de lär inte vilja ha någon som ligger avsvimmad på golvet i korridoren!!! Och vem som helst fattar ju att en kropp är i "mer balans" efter att ha gått och stått upp, än när man hyperventilerar så att man tuppar av!! DÅ höll min t käften och eftersom alla hört vad jag sagt så var nog personalen ganska skakad... och simsalabim så behövde jag inte "vila". Sköterskan som tog proverna var helt övertygad om att jag skulle tuppa av, så hon tyckte att jag skulle lägga mig ner... aldrig i helvete! Satte mig i närmsta stol och slängde upp armen. "Det kanske är mer bekvämt för dig om du lutar dig bakåt lite, jag kan ställa in nackstödet åt dig".......... Jeeeeeeesus. NÄR ska folk LYSSNA PÅ VAD FAN JAG SÄGER??????????

Jag klarar inte FOLKSAMLINGAR - inte när det gäller att klumpa ihop mig med de som "är sjuka", det andra HAR faktiskt blivit bättre. Och så klarar jag inte att bli särskådad under lupp, dvs få PROVRESULTAT. Jag SKITER FULLSTÄNDIGT I HUR MÅNGA GGR OCH VAR DE STICKER, DET RÖR MIG INTE I RYGGEN!! JAG KAN BARA INTE SITTA I ETT STORT JÄVLA VÄNTRUM OCH ÅNGESTEN ÖVER ATT RESULTATET FÖRMODLIGEN ÄR ÅT HELVETE! Jag tycker till och med att det är INTRESSANT med provtagning - vill helst se hur de gör och fråga en massa - men när det är över så kommer helvetet. Väntan på resultatet.

JAG ÄR INTE RÄDD FÖR NÅLAR ELLER ATT BLI STUCKEN!!!!! LYSSNA PÅ MIG NÄR JAG SÄGER DET!!!!!!!!! JAG HAR FAN BLIVIT STUCKEN I TIMTAL I ARMAR, HÄNDER, FÖTTER, ÖVERALLT - OCH JAG BRYR MIG INTE!!! JAG TYCKTE BARA ATT DET VAR INTRESSANT!

Kan ju säga att jag ALDRIG MER går tillbaka dit om jag inte får en tid bokad och jag kan gå dit, presentera mig, och så är det klart.

Jag vet att jag är knäpp. Men det här handlar om MIG, mig som PERSON och att jag bara är ett jävla personnummer för vården!!! Skulle jag stå på andra sidan skulle det vara helt annorlunda!

Jag blir så JÄVLA ARG!!! Och att inte bli HÖRD, LYSSNAD PÅ, gör bara att jag får bekräftat ännu mer hur jävla värdelös jag är!!!!!

GAAAAAAAAAAAHH!!

Måndagens hopp försvunnet för den här veckan. Som en liten dammpartikel flög den iväg ut, omöjlig att hitta igen. Jag står bara här i tomheten.

Hur kan det bli såhär. Hur. Hur kan en sketen liten röd dag förstöra allt. ALLT.

Blodprover kl 15. Den destruktiva sidan vill bara backa ur allt, skrika, vråla, slå, gråta... men jag försöker hålla ihop mig själv så gott det går. OM det går.

Mitt problem är att om jag sträcker mig efter en hand, ser att den sträcks ut mot mig, så börjar jag att hoppas... och då kämpar jag ännu mer för att nå handen.. och när den sedan dras tillbaka, precis som alla andra jävla gånger, så ger jag upp.... då orkar jag inte mer och bara skiter i allt.

Och nu.. nu finns det INGEN och INGET som kan hjälpa mig... Nu är jag verkligen helt ensam. Ska överleva en storhelg - ensam. Fy faaan. Det kommer inte gå. Jag vet det.

gråter

Kan någon förklara detta fenomen för mig? VAD är converse??? Det ser precis ut som de "basketkängor" jag hade som barn. Är det som "crockers" - ett svinigt dyrt alternativ?

Undrar om jag kommer kräkas inatt... har tagit massa laxtab........ Måste beställa mer.... Hade räknat med att.. få något.. sorts "stöd" under påsken.... så att jag inte skulle hålla på såhär hela jävla tiden.... men nu är det ju kört. Går åt minst 3 askar per vecka..........  

Tror att någonstans inom mig så har jag gett upp. Jag har slutat kämpa mot det här nu och går bara och väntar på förslag på lösningar att prova - eftersom mina uppenbarligen inte fungerar. Känns nästan.. stort.... Att jag, JAG, av alla kan säga att "jag behöver hjälp". Det har aldrig förekommit tidigare. Inte ens när jag sökte hjälp från början. Då gjorde jag bara det som förväntades att jag skulle göra i min situation. Någon "hjälpsökare" blir jag aldrig. Tänk på alla de gånger jag nästan förblödit hemma när jag skurit mig. Fanns aldrig en tanke på att "söka hjälp". Min sociala fobi och rädsla för vården i allmänhet gjorde att jag aldrig blivit "omplåstrad" på akuten eller liknande. En gång när jag var inlagd (på "djungelavd") så var jag tvungen att fråga om jag kunde få en ren kompress för att min hade varat fast i såret. Självklart väntade jag och frågade den snällaste ssk. Hon ville inte bara ge mig en kompress och lite tejp, utan ville se. Minns det som om det hände igår. Behandlingsrummet. Hoppa upp på britsen och jag storgrät... av skam... Hon tröstade och lugnade mig så jag kunde dra ner byxorna och visa låret. Hade båda omplåstrade, men var bara det ena som varade. Hon tog bort kompressen så försiktigt och tvättade jättenoga med gud vet allt. Jag som aldrig tvättade, tejpade eller ens gjorde rent rakbladen mellan varven, blev alldeles chockad. Så mycket trassel för så lite. Men jag förstår ju nu att det inte var "så lite". Jag hade blivit "sårblind" av mitt skärande... Så länge blodet inte pulserade ut och jag inte fick stopp på blödningen efter 10 min så "var det inget". Minns när jag pluggade på universitetet och såren råkade gå upp mitt under dagen. Kände det varma kleta på tröjärmen eller på jeansen. Kände mig "stolt", "nöjd", när jag såg det. Samtidigt som jag var livrädd att någon skulle se. Turligt nog blir ju blod brunaktigt ganska fort, så om min kursare såg något så körde jag med att jag spillt choklad.

Det värsta då var nog fantomsmärtorna. Det kunde kännas som att ett stort sår gått upp, och jag kunde till och med känna det varma blodet rinna. Men det fanns inget när jag tittade. Kunde vara på väg från en föreläsning till nästa när det kändes som att ett stort jack gått upp på benet och blodet bara rann. Jag kan fortfarande känna lite så ibland, men bara ytterst lite. Kanske har det lugnat ner sig nu när det gått så pass lång tid sedan jag skar mig. Kanske har plastikkirurgin gjort sitt också. Tillsammans med de BRA kontakter jag haft och har inom vården. Minns när jag var inlagd på psyk-IVA och mådde så dåligt att jag försökte spräcka skallbenet mot väggarna... Då hade jag "psyk-guru-doktorn" som visste och kunde mer om mediciner än läkemedelsverket och det som står i FASS... Det blev så eftersom han klippte medicinerna rakt av; jag dog inifrån. Går inte att förklara. Jag pillade loss häftklamrar från tidningarna och satt och repade upp såren... Eftersom jag har förmågan att "lura mig själv" så berättade jag såklart det - för någon som jag visste kunde hantera det på ett bra sätt. Passande nog var det en massa vikarier där då, och en del av dem kunde ingenting om psykiatri. Så när de dukade fram fika eller vad det nu kunde vara, så var de slöa och ställde fram engångsbestick. Ingen undrade över var fan allt tog vägen. Det låg i en låda på mitt rum... hämtade alltihop... som en reflex... Bryta av => vasst => kan skära upp... Men återigen "lurade jag mig själv"... tassade iväg och hämtade en "bra" personal... Stackars J fick ta emot säkert hundra engångsbestick av en enormt skamsen och storgråtande Maria........ men han tyckte att det var bra att jag sa till och gjorde som jag gjorde, istället för att skada mig.

Idag är inte längtan lika stor, så idag skulle jag aldrig skada mig med en plastgaffel. Men jag litar inte på att det skulle kännas likadant nu i samma situation som jag var i då. Troligtvis skulle jag få en massa minnen och upprepa tönterierna... det som är "töntigt" sett av mig idag där jag är.

Har hittat några av mina "personal-vänner" på facebook.. och hur gärna jag än skulle vilja så törs jag inte skicka en vänskapsförfrågan... Det står ju dem fritt att ha vilken relation till mig de vill... men jag vill inte ställa dem inför det valet... Jag skulle helt klart kunna umgås med dem "privat", så det är inte det. Jag vill bara inte pressa dem och få dem att börja fundera på en massa onödiga saker. Saknar dem verkligen. Faktiskt. Jag var som en av dem när jag var där. Inte som de andra patienterna. Jag fyllde i vilka som jobbade och när, måltider, osv. Var personalens "spion" så att det blev svårare för de andra patienterna att byta och smuggla tabletter mellan varandra. Fick höra en hel del pga det... skitsnack bakom ryggen (trodde de), öknamn, könsord... till och med mordhot.. MEN - hade någon fått tag i ett piller som gjorde att kroppen slog bakut om han eller hon tog det samtidigt som sin medicin... så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Om någon blivit skadad eller dött så skulle jag känna mig medskyldig. Jag är inte den som står tyst och tittar på medan det händer sådana saker. Jag är den som alltid är tyst annars.........

Nu börjar jag bli lite lullig av stilnocten... dags att stänga ner...

"...Goodnight room
Goodnight moon
Good night cow jumping over the moon
Goodnight light
And the red balloon
Goodnight bears
Goodnight chairs
Goodnight kittens
And goodnight mittens
Goodnight clocks
And goodnight socks
Goodnight little house
And goodnight mouse
Goodnight comb
And goodnight brush
Goodnight nobody
Goodnight mush
And goodnight to the old lady
whispering "hush"
Goodnight stars
Goodnight air
Goodnight noises everywhere"

/ Margaret Wise Brown