Halsen. Den är så trång. Tror att revbenen krymper så att lungorna mosas ihop.

Min t ska försöka ordna med bil imorgon. Kl 13 ska vi ses. Tror att hon inser att jag inte är i stånd att åka buss när jag är såhär... men så långt tänkte ju inte jag...

Kommer fan inte ta mig ur bilen. Kan man hålla läkarsamtal i en bil.......?

Kommer läkarkandidaten fram och ska hälsa och ta i hand så tuppar jag av. Det är år 2011, inte 1911........ Petar hon på mig för att hon inte fått höra att hon inte kan göra det så drar jag. Skiter i om de skickar polisen efter mig, då får jag dra ut i skogen. Man kan tro att man inte ska kunna bli inlagd för en sådan sak som är frivillig, men här kan vem som helst lägga in en människa med LPT med helt valfria anledningar. Allt är heeeeeelt ok. Gissa varför jag sitter i förrådet så ofta när jag mår extra dåligt.... jo, för att ingen ska hitta mig och kunna låsa in mig. Behöver bara se en jävla taxibil stå någonstans utanför och så kommer paniken, för jag tror att det är en polisbil. Precis som då. Fina "vänner" man haft som inte skyddar en mot lögner och förtal som får en inlåst......

Det är en av anledningarna till att det ska bli så skönt att flytta - inga bilar kommer stå utanför. Behöver inte sitta i förrådet mer *gråter*.............

Min t sa att hon vill att jag äter något innan vi far. Jovisst........ lycka till... Sa att jag har klarat allt annat utan att äta.. och då sa hon att hon varit orolig för mig de gångerna. Men kan köper inte det........ I så fall skulle hon aldrig ha lämnat mig med full panikångest på anestesin bara för att springa och köpa sitt älskade kaffe............

Sover i pyjamas med linne-överdel.. för att inte känna att jag stryps.... men det gör jag ändå..........

Nu ska jag se på skräckfilm........ kommer aldrig kunna sova inatt i alla fall, utan det är bäst att bara försöka fördriva tiden........

Terapin gick... ok. Pladdrade om allt möjligt. Min t blev jätteorolig över ärren på låren och att det har gått hål. Det har ju gått så lång tid sedan operationerna.

Berättade om ridskolan igår. Min rädsla att komma till stallet och A inte är där längre. Att han har fått somna in. Då vet jag inte vad jag gör. Behöver få säga hejdå och tala om hur mycket jag älskar honom. Och skulle S säljas... ja.. ...mår illa av tanken.....

Vi stämde av inför imorgon... min t ska följa med mig. Kl 13:30 smäller det... Men som det känns nu så klarar jag inte av det. Orkar inte. Kan inte. Ångesten bara växer. En helt okänd läkarkandidat ska genom några frågor sätta en (eller flera) diagnos(er) på mig. En sak säger jag bara; hon RÖR MIG INTE. Inte så mycket som PETAR på mig. Då skriker jag rakt ut och bara drar därifrån.

Har sådan jävla ångest och är så rädd och skräckslagen så jag kan inte andas. Får inte luft. Sitta där med en vilt främmande människa som bara är några år äldre än jag, och svara på "ätmönster", "fett-fobi", kräkningar, träning............. osv. Mår så jävla dåligt så jag skriker nästan redan nu.

Panikångesten är på väg. Känt det länge. Men jag försöker uthärda. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag inte vill behöva stoppa i mig tabletter...

Min t säger att de är vana vid sådana här situationer på den enheten - det är ju därför de finns. Men det hjälper ju inte mig. Jag är inte van. Har gömt det här i 15 år. Tjatat om att kanske börja få hjälp i x antal år, men ingen läkare har tagit mig på allvar förrän nu. Sen har jag inte direkt drivit på frågan heller, för det är så jävla jobbigt. Särskilt när man har läkare som bara skiter i det. Man sitter där och vänder ut och in på sig för än den ena och än den andra... utplånar sig själv för att få hjälp.. och så bara skiter de i det... Skriver inte ens ner det i journalen. Allt annat finns med - plus lika många lögner och rena påhitt - men inte det jag berättat. Vet inte vad som hade hänt om jag inte fått behålla min nuvarande ängel. Jag hade aldrig orkat överleva ens såhär länge utan henne.

Jag vet inte vad hon tycker om mig egentligen, för hon säger hela tiden att jag inte behöver tacka henne och särskilt inte för att hon inte skäller ut mig eller blir arg om jag visar att jag mår dåligt. Men det är så jag har haft det förut... läkarna har skällt ut mig eller straffat mig på annat sätt om jag inte "spelat normal". Visst, det finns undantag, men ingen av dem har varit MIN läkare.

Och nu har ju min läkare "valt" mig. Ja, det har hon. Och hon är uppbackad av sin handledare som är överläkare och medicinskt ledningsansvarig. Så nu blir det såhär. PUNKT. Så om ingen av oss dör eller om jag förstör det, så kommer hon att stanna hos mig. För att hon VILL. För att hon förstår hur jävla illa jag blivit bemött och behandlad tidigare. Hon tror på vad jag och min t säger. Hennes handledare har dessutom SETT det hända (precis som halva kliniken, men eftersom de är med i klubben för inbördes beundran så är ju allt alltid patientens fel).

Fy fan jag kvävs.....

...........och det kliar så jag blir vansinnig....... SLUTA NÅGON JÄVLA GÅNG!!!   

Såg det här igår... och tycker att det är hur häftigt som helst... Där ligger man i lä......!

Är så jävla skräckslagen inför imorgon så jag mår illa. Och när jag mår illa så får jag bara ännu mer ångest. Mer ångest, mer illamående - osv...

Hade tänkt försöka hålla mig sysselsatt för att överleva dagen, men jag vet inte om jag klarar det. Kommer gå åt mycket lugnande bara för att kunna andas.

Finns inga ord..... vill bara skrika............