For till stallet. Var jävligt förbannad, men det gick över när jag klev in på gården. Blev bara som bortblåst. Ridläraren höll på att släppa in hästarna, och när jag såg dem... ja, hur kan man då tänka på en störd läkare 100 mil därifrån. Pratade lite med ridläraren innan den andra kvinnan i gruppen kom. Skulle "välja häst". Jag hatar det. HATAR. Alla vill ha P. Ingen vill ha S. Jag är väl den enda som inte har P som favorit... Ridläraren sa att kvinnan skulle byta häst, för hon har haft P många gånger nu. Och så föreslog hon att jag skulle ta P. Sa att det inte spelar någon roll för mig och att jag kunde ta S annars. Slutade med att jag hade 3 av 4 hästar att välja på... Så jag tog P. Ville skona S från att byta ryttare, men samtidigt förstår jag ju att jag inte kan rädda honom. På sätt och vis är det bättre att hans vantrivsel syns mer, för då kanske han får hjälp på något sätt snabbare.

Vi fick öva att rida med spö idag. Och dum som jag är så gör jag som jag alltid gjort och inte som ridläraren just precis instruerat. Bra va.... Så jag satt där och halvpetade på mitt lår, eftersom jag inte fattade tyglarna som jag skulle. Supersmart... Men det är ju så jag gjort förut - hon har sagt att hästen inte lyssnar på mina hjälper och att jag måste använda "den förlängda armen". Och förut har jag suttit och lappat till mig själv på låret och inte så mycket som petat på hästen..... Sen ogillar jag själva tanken... att ge ett litet "rapp" för att få hästen att lyssna och göra som den blir tillsagd... Jag skulle vilja använda det som en pekpinne... peta på hästen och göra det som är fel till "obehagligt"... vill inte att det ska göra ont... Alla säger att det inte gör ont, att hästar inte känner lika mycket som vi människor. Men jag klarar inte av det. När jag försökte mana på P till trav och satt där med spöet så sa jag bara "ajajaj!! fy fan! ajajajajaj!".......... Kan bara gissa vad ridläraren och de andra tänkte.... Fick höra att jag knappt petade på hästen........ Jag vet - patetiskt - men jag KAN INTE. KAN INTE "SLÅ". Jag får hästen att lyssna bättre om jag bara anstränger mig mer, jobbar hårdare. Sista gången jag skulle sätta honom i trav så vägrade jag ens fatta tyglarna med en hand så att jag skulle kunna använda spöet. Istället talade jag om för honom att "nu måste du trava när jag ber dig, för jag vill inte vifta med den här pinnen"........ och han travade hur fint som helst. Jag behöver de där "bilderna i huvudet"... "reagera, för annars är det för sent"...... "du måste få honom att gå framåt, för vad skulle hända om det var en stup bakom dig och han höll på och backade".....

Min härdsmälta kom när vi skulle trava sittandes... Var skönt att inte ha några stigbyglar för det blir liksom stadigare då, och inte "fejk-stadigare". Som att ha pontoner som stöd istället för att ha fötterna fastsittandes i metallbitar. MEN - jag kan inte sitta ner i trav. JAG KAN INTE. KAN INTEEEEEEEEEEE. Först gick det nästan, men sen var det som att sitta på en fjäder. De andra satt som klistrade i sadeln. Jag ska inte säga att jag skäms inför de andra, MEN jag vill också kunna det. Vet i alla fall var problemet/problemen ligger... Innan vi skulle prova att sitta i trav, så skulle vi öva kroppskännedom. Då insåg jag hur lite jag styr min kropp...... Det enda jag klarade var att spänna tårna och att spänna nävarna. Resten var ett enda fiasko. Hur fan spänner man en vadmuskel. En lårmuskel. Hur sänker man axlarna. Drar in magen vid naveln. Jag äger för fan inte ens min kropp. Jag kommer ALDRIG lära mig sitta i trav. Aldrig. Jag känner ju inte ens VAR jag har skänklarna i förhållande till min kropp!

Finns det någon som kan ge något tips om hur man ska tänka när man sitter i trav??? Vad ska man tänka på?? Varför fungerar det inte att bara slappna av och tro att min kropp ska följa hästens rörelser???

Borstade "lillen" efter att ha tagit hand om P. Tydligen har han plockat av sig båda sina grimmor någonstans i leran i hagen..... Sen pratade jag med S. Fine lille S. Älskade hästkille. Han kom inte fram till boxdörren. Stod bara där och var ledsen. Öronen vända bakåt. Som för att tala om att "jag orkar inte bry mig". Stod hos honom en lång stund och pratade lugnt och med len röst. Lade armarna i kors och lutade huvudet på sned. Har läst lite i en av Monty Roberts böcker om hur man kan närma sig en häst... Vred bort huvudet lite.. drog mig undan.... och till slut kom han fram till mig. Med sina bedjande ögon. Bara stod där och andades på honom försiktigt mot mulen.. han andades tillbaka... Jag blundade.... och han lade sitt huvud på min axel och lät mig stryka honom sakta och varsamt.... Fick hålla tillbaka tårarna.

Han är ingen dålig eller dum häst. Han mår bara inte bra. Han är olycklig.

När jag skulle ta min hjälm, vantar och ridluva så fanns de inte där jag lämnat dem. Letade och letade, men till slut insåg jag att en av killarna måste ha tagit fel hjälm när han for hem. Så nu har han min hjälm och mina specialinköpta dyra ridvantar o ridluva. På ett sätt är det ju ganska komiskt, för vem vet när han kommer på det. Kanske inte förrän om en vecka. Tänk hur kul det skulle vara att se honom försöka få på sig min hjälm. Tror jag har strl 54 eller 55, och han hade 59. Ridläraren sa att jag skulle se hur mycket det skiljde så jag provade den och den glappade x antal cm. Hoppas bara att han är rädd om min hjälm och att han inte vänder den så att vantar och/eller huva ramlar ur...

Tänk om jag hade ridit någon annanstans. Då hade det varit kört. Ridläraren tog det som något självklart att jag inte skulle rida någon annanstans. Men jag kan säga att SÅ självklart är det inte... Inte länge till i alla fall.

Ligger här i ridkläderna. Jag vet - jag borde ha bytit om nu, men jag orkar inte. Borde ha duschat också, men jag orkar inte det heller.

Imorgon är det terapidags igen. Dagarna till första träffen på ÄS närmar sig.

Ångesten och rädslan bara stiger. Och inte blir det bättre av att grannjävlarna ovanför har borrat med en jävla slagborr ikväll - igen. Det borde fan finnas en regel som säger att man inte får flytta in och störa grannarna i drygt FEM JÄVLA VECKOR - och allra helst inte på kvällstid eller tidig morgon!

Funderar på att höra av mig till vaktmästaren och säga som det är; att jag har fått nog. Såhär kan det fan inte hålla på. Skiten kommer rasa där uppe för att det bara är hål, på hål, på hål!

Dags för ännu en spännande natt.......   

SATANS JÄVLA LÄKARKÄRRING SOM HÅLLER PÅ ATT TA DÖD PÅ MIN VÄN!!! HON ÄR FAN INTE KLOK I HUVUDET!!!! INTE ATT UNDRA PÅ ATT IDIOTEN INTE FINNS MED PÅ DOKTORSGUIDEN!! DET TÖRS HON VÄL INTE, FÖR HON HAR VÄL BLIVIT LYNCHAD HELT OCH HÅLLET!

Och äcklet har kommit... ja, jag mår så dåligt så jag flyttat det... igen........

Snart måste jag gå till bussen och jag har en vän som behöver mig.

Gaaaaaaaaaaahhh!! Vad fan är det för fel på den här världen!!?!?!!

Inte någon bra natt inatt. Men vad kan man förvänta sig - egentligen. Min t har inte hört av sig. Hon sitter och fikar nu. Dricker sitt kaffe. Hon förstår inte hur mycket jag behöver henne nu.

Ikväll är det ridskola. Får hoppas att vädret tillåter det bara... men det ska inte bli varken regn eller snö. SKA INTE.

Tungt att andas. Får cellskräck inuti mig själv... luften når inte ner  i lungorna.