Hon mailade mig en halvtimme innan hon gick för dagen - tidigare än normalt... så jag missade henne...... Fick världens panik... var tvungen att ta stesolid.....

SKIT! Jag ska alltid vänta för länge.

Har rivit ur ett köksskåp idag och skruvat ner utelampan på balkongen. Blir bara mer och mer kaos här i lägenheten inför flytten. Men det är lite det som är meningen också.... att det är så rörigt och otrevligt att man bara vill bära ut allt och flytta. Älskar verkligen den här lägenheten - MEN, läget är helt fel och jag börjar växa ur den. Kan inte hålla på och tvinga mig att leva som i dvala i väntan på att se om jag kan studera eller ej. Ingen och inget står och väntar på mig, så vad väntar då JAG på. Det är dags att jag flyttar till ett riktigt hem, och inte bara bor i en blandning mellan gamla och nya studenter i hopp om att jag ska kunna börja plugga. Dessutom är jag för gammal för att leva det här livet. Jag måste tillåta mig att vara i den ålder jag är. Och slippa se universitetet och allt annat som påminner om sjukdom och död så fort jag öppnar dörren.

10 dagar kvar till ätstörningsenheten.. Imorgon är det ridskola. Vet inte om jag ska be att få S igen... bara för att ingen annan vill ha honom. Han kanske mår bra av att åtminstone ha en ryttare som han känner och kommer ihåg. Det är bara så svårt med övningarna som vi ska göra, för jag känner ju - och ser - på hela honom hur spänd han är. Och då måste jag tänka positivt, men vara beredd på det värsta. Gissa varför jag red med så korta tyglar förra gången... Sen är jag ganska "fartkänslig"... när en häst travar på fortare än i "samlat trav" eller vad det nu heter...  (arbetstrav?) så vill jag inte förlora kontrollen med hästen. Inte med en häst som inte är "säker". Gamle P kan jag mana på och ändå känna att jag har kontroll över. Värre då att sitta ner i trav... Då har jag NOLL kontroll. Skulle behöva bli longerad och bara blunda och känna hästens rörelser. Det är enda sättet för mig att stänga ute allt annat och verkligen "ta in" känslan. Men det funkar ju inte så på en ridskola i grupp. Synd. För det var så jag hittade takten i att rida lätt. Jag struntade i omvärlden och ridterapeutens "upp, ner, upp, ner...." och blundade och bara KÄNDE. Då satt det som en smäck! Har upptäckt att jag till och med kan känna om jag sitter på rätt sittben. Skulle öva på att sitta om förra gången, och när jag gjorde det men fortfarande red i samma varv så kändes det helt koko...... Men det skiljer sig väl från häst till häst.

Längtar tills man slipper handskarna, för då har jag mycket lättare att känna kontakten med hästens mun. Å andra sidan så är det ju bra att ha ifall om att hästen rycker tygel och man gör som jag och hänger med en bit över nacken...........

Jag måste ha hört fel idag, för det lät nästan som att det kom ett gäng kanadagäss... men när jag såg dem komma i sin klassiska V-formation så såg de mer ut som svanar.......(?) Men då tänkte jag att snart slipper man vinterkläderna... tyvärr............ På ett sätt är det skönt att tiden går... men på ett sätt är det så jävla jobbigt så det går inte att uttrycka i ord.

.............så tungt att andas............................... måste sluta skriva........

Kanske behöver man ingen häst.....?

Titta på det här klippet!

Hade en ganska jobbig kväll igår. Men det redde ut sig till slut. Det är inte alltid som man krisar ihop samtidigt som en vän, men så blev det igår. En hel del sms:ande. Massa tankar. Känslan av att inte vara ensam - trots allt. Tror att jag somnade efter kl 3, och jag hoppas att jag inte var den enda som gjorde det... Vi kunde le lite åt det hela då, så det kändes bra. Vi konstaterade på att jag jobbar på att få hennes psykolog att flytta hit... och att hon sedan ska inse att hon ska flytta hit också... och vips så är vi inte så långt bort ifrån varandra - av ren slump, naturligtvis......   

Vad ska man göra när man är helt maktlös. När man inte kan hjälpa en människa som man känner hålla på att falla sönder. När man känner igen sig själv så mycket; spela teater inför andra och se hur ens värld går under med ett påklistrat leende.... Jag vet hur det är. Vet hur trasig man kan bli. Och jag vet att man inte kan göra på något annat sätt, trots att jag själv varit där. Det får mig att känna mig värdelös. Efter att själv ha drunknat och lärt mig simma för sent, så kan jag ändå inte hjälpa någon annan som håller på att drunkna. Jag vet inte hur jag överlevde. Kanske för att jag nästan inte gjorde det... och kanske vet jag därför inte hur man gör....? Ja, jag vet inte.

Alla bor så jävla långt bort. Eller så är det jag som bor långt bort. Sak samma, det är långt i alla fall. Och det gör så ont att man inte kan ge den där kramen som man bara kan skriva, eller hålla den där handen som man vet behöver hållas just då. Att ha någon att andas tillsammans med. Gråta, skratta. Någon som förstår och som accepterar en för den man är - trots det bagage man har. Eller kanske snarare för ATT man har det bagage man har.

Min t har svarat på mina snurriga mail. Tror att hon förstår var jag är på väg och det gör henne glad. Önskar bara att jag också kunde glädjas. Men jag är för rädd för det. Alldeles för rädd.

Det är som att ryckas ur den mörka värld utan dörrar där man spenderat hela sitt liv i, och komma till en ny plats med dörrar där ljuset silar in. Vågar man öppna en dörr. Eller är det bättre att man sitter där och drömmer sig bortom dörrarna istället för att öppna dem och riskera besvikelse, förödelse och livsfara...

Jag har alltid sagt att min största rädsla är att gå genom det här helveteslivet för att sedan upptäcka att det hade varit bättre och mer smärtfritt att ta sitt liv i 20-års åldern. Men nu börjar jag bli rädd för att missa någonting. Tror aldrig att den största rädslan kommer att försvinna eller att någon annan rädsla kommer att bli större. Men det skrämmer mig att det kommer "positiva rädslor"...

På något sätt har jag förändrats. Ridterapin gjorde sitt - helt klart. Men ärligt talat så hjälper den nya medicinen också, i kombination med den övriga. Att veta att man inte skakar ihjäl sig pga social fobi gör mig mer självsäker, och då blir hela jag lugnare. Jag KAN betala med kort i en kortläsare utan att använda båda händer nu. Precis som alla andra.

.........och nu har jag skrivit alldeles för mycket positivt så nu måste jag sluta för jag får så stark ångest........................