Jag håller på att gå under själv, men ändå ska jag göra allt åt andra. Har återgått till känslan av att "om jag inte gör det här så kommer den här människan att dö". Oavsett hur jävla korkade handlingar det handlar om. Allt bara snurrar. Men det är ju mitt eget fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser, och att inte erbjuda mig att göra precis allt. Särskilt när det ändå inte är till någon nytta. Det kostar bara en massa för mig, och så blir jag ledsen när det visar sig att all min möda har varit helt i onödan. Men hur ska man värna om de som inte kan be om hjälp? Jag kan inte och jag hade dött om ingen erbjudit sig att hjälpa. Bär jag ansvaret för någons liv om jag inte gör det mitt hjärta tycker, men förnuftet säger nej. Kan ju knappast skita i folk som jag bryr mig om. Vetefan hur man ska tänka och göra...

(handlar inte om någon som läser här)

Ska maila och fråga ÄS vad de har för olika möjligheter och var de finns någonstans. När jag har flyttat så kommer jag bo ganska nära deras verksamhet - mycket närmre dit än till stan och psykhuset (tack och lov).

Hatar verkligen helger. All skit står still och hela världen ska vara ledig och alla ska vara så lyckliga. Blir det solsken så måste alla par gå och hålla handen och pussa på varandra. Det ska ätas glass, strips, inhandlas "moderiktiga vårkläder" (vilket ändå är för sent nu, eftersom klädkedjorna styrs av södra Sverige, och där är det snart sommar............)

Samma skit med skor; "vårens nyheter!!" och så är det 30cm snö kvar. Vem fan tänker på att köpa "sandaletter" då.

Känns som jag håller på att dö. Allt är bara ännu grötigare efter idag.

Jag överlevde. Min t hade ordnat bil och körde fel, så det blev lite "traktorlösning" på det hela, men för mig är det ju bara bra. Jag får panik av när det är för kallt, sterilt och allvarligt.

Tydligen så invigdes lokalerna ganska nyligen. Utsidan såg förjävlig ut - riktigt misskött 70-tal - och det fanns ingen skylt (!). Bara en papperslapp. Det såg ok ut på insidan men väldigt barackaktigt. Ekade lång väg i golven när folk gick i korridoren. Läkaren var över en kvart för sen. Tydligen har administrationen gjort en miss, för hon är ingen AT-läkare. Hon är en ST-läkare som varit där i två år och har inget slutdatum. Verkade lite stel i början - men å andra sidan var väl jag det också MINST sagt... Hatar att sitta och svara på frågor bara "rakt av". Man vet inte om man förstått rätt, och dessutom är det så svårt att veta vad som tex är "symptom" och vad som är "ätmönster". I alla fall för mig. Så det blev en hel del ursäkter från min sida... kände mig ganska dum.

Hon frågade om det mesta, men bara ytligt. Ville helst ha korta raka svar, och det är jag ju skitdålig på. Har berättat allt nu i alla fall. Allt som jag hann med och blev tillfrågad om. Hon frågade vad jag ätit igår... frukost, fika, lunch, mellis, middag, kvällsfika........... Skämdes ihjäl när jag berättade... Slutade med att jag försökte sammanfatta det hela... Sa att det är en dröm för mig att kunna laga mat, äta en portion, och sedan är det bra. Tårarna började rinna... jag som bestämt mig för att inte gråta.

Hon sa att.. jag inte är ensam... Kändes skönt.. men sorgligt... Jag vet ju att fler har problem... men har aldrig hört det från någon ansikte mot ansikte...

När samtalet var över så berättade hon vad hon fick för tankar - ja, TANKAR, inga "order" eller vad hon ansåg sig "veta" (till skillnad från de flesta andra läkare på psyk...........)... Och.. hon rekommenderade i princip slutenvård i 1-2 mån..... till att börja med... Jag var lättad att hon tog mig på allvar... men.. visste inte att det var så illa........ Varför i helvete har ingen annan läkare tagit mig på allvar tidigare???

Hon sa i alla fall att.... det finns hopp......... Då rann tårarna obehindrat över mina kinder.

Fick följa med henne till ett undersökningsrum... Pulsen steg... min t lämnade mig. Trodde att jag skulle spy av ångest. Hade redan sagt nej till att hon skulle lyssna på hjärta och lungor..... förklarade varför... Självklart hade min t glömt lappen som jag skrivit och som hon skulle ta med sig...... Kompromissade lite mer med läkaren i alla fall... så jag lät henne ta blodtrycket.... 100/70... Hon tog om det - precis som alla andra som kollat mitt BT.... för hon tyckte att det var lågt... jag hade ju halv panikångest dessutom........ Sa inte att mitt "rekord" ligger på 63/38.... vill ju inte skrämma ihjäl henne.........

Hon mätte mig.. och jag tänkte på stallet och sträckte på mig som aldrig förr... och ja... jag hade väl inte kroppsvikten jämnt fördelad mellan hälarna och tårna *host*.... så jag uppnådde den enorma längden på 158cm...

Vägning............ kombinerad med extrem takykardi..................... Fick ta av mig kläderna, för hon ville få så exakt vikt som möjligt.... Så där stod jag med mina sönderskurna och omplåstrade lår och arm..... i bh, trosor och strumpor....... Vågade faktiskt inte titta vad jag vägde... Frågade bara om det var över 50... men det var det inte.

Pratade allmänt en stund innan vi sa hejdå. Gav henne en kram, för hon var så himla empatisk, lugn och sansad. Hon skulle skriva att jag behövde träffa sjukgymnasten och sa att den kvinnan även är ätstörningsterapeut, så det skulle nog passa mig.... och jag höll såklart med. Det tog nog gissningsvis nästan 2 timmar att klara allt.. men nu är det mest "skräckinjagande" över.

Nästa vecka måste jag pallra mig iväg - med min t's utlovade sällskap - och lämna blodprover på kemlab....... Sen kommer jag få kallelse tillbaka till ÄS igen... så.. nu är jag väl "inne i systemet".........

Vet inte hur jag ska göra med behandlingen.... Förstår precis vad hon menar med att jag förmodligen skulle ha mest nytta av att vara på behandlingscentret.... men.. jag ska ju flytta....... och dessutom är det ju snart sommar....... Och mitt i allt vill jag ju komma igång, för tiden - och orken - bara rinner ut.

Gick och köpte en rullpizza när jag kom hem. Kröp ner i sängen. Har ätit och mår illa..... och känner mig dum som gjorde det... Vet inte hur jag ska orka existera med mat i magen............

Då var det dags. Vaknade från mitt slumrande och gick på toa. Sen kräktes jag. Allt svartnade och jag var helt förstörd, så jag låg och vilade där ett tag innan jag tog mig tillbaka till sängen. Galla. Bara galla. Och genom näsan också. Alltid både mun och näsa. Sen försvinner inte "smaken" och därför inte illamåendet heller. Kunde jag så skulle jag hålla för näsan för att det kanske skulla hjälpa, men eftersom att min kropp kollapsar så går inte det. Saliven bara rinner där jag hänger, kroppen är blytung, så kommer kväljningar tills dess att jag kräks och allt blir svart.

Ångesten inför idag är gigantisk. 4 timmar kvar innan det bär av. Om det nu gör det... Jag vet att det här är min enda chans, men det är så jävla jobbigt. Så fruktansvärt.

Fy fan. Måste borsta tänderna igen. Tvätta håret. Orkar inte duscha. Och min t's "jag vill att du äter något innan vi far"... det kommer aldrig att hända.

Förlåt mitt gnäll och äckel... Behöver ventilera det någonstans för jag orkar inte bära på det.