Min t skrev att hon och den där chefstanten försökte "nå varandra". Jag sket i vilket för jag var så less och hade redan gett upp. Liksom, be MIG av alla att hålla på och ringa och söka en människa som är oanträffbar. Fint...

Medan jag höll på att packa till stallet så skrev min t till slut att hon fått tag på chefstanten, men att hon var tvungen att prata med mig om det innan imorgon bitti. Så hon skulle rina mig "om ungefär en timme". Upplyste henne då för tionde gången idag och hundrade gången totalt att jag har RIDSKOLA PÅ ONSDAGAR. Skrev som det var, att jag var på väg att packa och byta om för att ge mig iväg. Att jag inte skulle komma hem förrän runt kl 20. Då skriver hon att hon ska ringa mig hemifrån. Visst, jag känner mig "hedrad" att min t kan bry sig så pass att hon till och med kan ringa hemifrån en kväll. MEN - så tänker jag på vad den där jävla "överläkar-gurun" sa... att jag MANIPULERAR min stackars t till att göra saker som hon inte borde och som går utanför hennes arbetsområde. Så jag ville INTE att hon skulle ringa hemifrån (jag vet, man ska skita i vad sådana idioter säger, men vissa saker etsar sig fast ändå). Skrev att det vore bättre om hon kunde ringa INNAN jag for till stallet. För samtidigt började jag fundera på vad och hur mycket hon behövde prata med mig om..!

Och helt plötsligt ringer hon. Hon som var så upptagen..... Jag kunde knappt prata, viskade i luren. Ville inte att hon skulle höra hur jävla dåligt jag mådde och hur rädd jag var. Hon trodde att det berodde på att hon hade sitt fönster öppet, men jag vet bättre... Skit samma. Hon hade pratat med chefen på ÄS, och de "förstod vårt dilemma". Vårdpersonal säger alltid att de "förstår", det är ju som en reflex, så jag lägger inte så mycket vikt bakom de orden. I alla fall hade hon sagt till min t att hon skulle prata med de som hon ev trodde kunde träffa mig redan nästa vecka. En av dem verkade mer eller mindre ok med det och att de inte hunnit haft någon "rond med läkare". Den andra var mer tveksam. Anledningen till att min t behövde prata med mig var att... den som troligen kunde tänka sig att träffa mig redan nästa vecka.. är en man......... Och som om inte det vore nog så heter han samma sak som den där jävla "överläkar-gurun" (inte för att det spelar någon som helst roll - egentligen)....

Jag sa i alla fall som det var.... Att jag helst såg att jag fick den KANS som läkaren föreslagit, eftersom hon var både terapeut och sjukgymnast. Men att jag är totalt desperat, och alla män kan inte vara rötägg. Och kanske, kanske, skulle det vara nyttigt för mig med en manlig kontakt. Någon som blir någon slags "positiv förebild", så att jag inte bara har misshandlande och våldtäkter som refensram. Och jag sa att min närmsta vän som jag känt längst har en manlig psykolog som hon avgudar... så.. jag ger den här mannen en chans - om han vill. Min t blev så glad över min reaktion, för det var precis det hon hoppats på, att jag hörde hur hon nästan blev tårögd. Fick så dåligt samvete för vad jag skrivit till henne tidigare... men å andra sidan.. hon måste ju ta ansvar för sig själv... och skriver hon något så kan hon ju förvänta sig svar på tal - i alla fall när det gäller mig, och det vet hon mycket väl.

Hon ska prata med chefen kl 8 imorgon bitti, och så får jag besked när jag träffar henne kl 10. Är så slut att jag inte kan tänka, så just nu skiter jag i allt. Men det låter ju hoppfullt. Det är bara så tragikomiskt att man måste dra ut i krig för minsta lilla jävla skitsak. Inte undra på att människor är långtidssjukskrivna, sjukpensionärer eller tar livet av sig.

Sa hejdå till min t efter att ha tackat henne för all hjälp. Och så gick jag till bussen. Passade på att ladda busskortet - med pengar som jag inte har råd med. Så for jag ner på stan och gick på biblioteket. Hämtade ut 3 st gigantiska böcker; en atlas över människokroppen, en anatomi & fysiologi, och så en omvårdnadsbok (och ja, jag låtsas att min dröm kan bli sann.. jag klarar inte att läsa böckerna, men likt förbannat lånar jag dem gång på gång...). Gick runt lite på stan med min gigantiska ryggsäck. Märks att det är vår. Folk sitter på "samlingsplatsen och fikar, det spelar musik, och stämningen är sådär lugn och avslappnad. Ingen brådska, inget knuffade, inget jäktande, ingen som stirrar på utbytesstudenter eller människor som sitter i rullstol, och folk skiter i om de ser någon med shorts och t-shirt när det är tre plusgrader. Därför gillar jag den här stan - oftast. Köpte ett påskkort till K i stallet. Tyckte att det var lite roligt med en höna som hade randiga strumpor på sig och som låg och halvsov emot ett ägg.

På bussen mot stallet. Ryggsäcken vägde bly pga böckerna. Men skit samma det, tänkte jag. Klev av bussen och träffade K på gårdsplanen. Hon hade redan tagit in hästarna och gett dem mat. Fick reda på att vi bara skulle vara två elever idag, och att ingen från gruppen efter skulle komma. Fick tillbaka min ridhjälm och mina grejor. Var så skönt att det var just han och jag som var där. Han är liksom lite mer "normalt pratglad". Vi skulle passa på att öva att sitta ner i trav och att ge galopphjälper. Jag tänkte - överlycklig - att "idag blir det dagen då jag får galoppera". Tog gamle P, för jag känner honom bättre. Honom kan jag rida utan tyglar för han är liksom så "bastant" och trygg. Fick höra sjuhundrafemtioelva gånger att jag skulle korta tyglarna och LUTA MIG BAKÅT. Men jag var så jävla rädd att slita honom i munnen att det inte gick. Till slut frågade jag om jag fick släppa tyglarna och hålla mig i sadeln, och DÅ satt jag som klistrad i sittande trav. Dock blev det ingen galopp idag heller. Det går bara inte, och jag blir så JÄVLA FRUSTRERAD!! Tydligen var jag inte ensam om det.. men den andre eleven kunde i alla fall sätta H i galopp även om han studsade som en fjäder i sadeln. Det "roliga" med den förbannade jävla helvetes galopphjälpen är att JAG HAR SÅ JÄVLA KORTA BEN ATT JAG INTE NÅR ATT PETA HÄSTEN I SIDAN DÄR FRAMME!! Jag frågade K var fan jag tryckte - och OM jag tryckte överhuvudtaget, för jag känner inte det - och fick det FANTASTISKA SVARET ATT JAG GAV SKÄNKELHJÄLPEN PÅ SADELGJORDEN.....................

JIPPI......... Jag är så jävla bra..........

Hade i alla fall jätteKUL, trots att jag blev arg på mig själv. Så var det bara att hoppa av och gå in med hästarna i stallet. Den andre eleven frågade inte om jag ville ha skjuts och jag sa inget. Frågade K om jag fick borsta lillen, A, och det fick jag. Tänkte ta bussen hem, men utan att säga något om det. Men jag är ju dum i huvudet så jag pladdrade på om det, och fick höra att jag minsann kunde behöva en promenad i det fina vädret........ Ätstörningssidan av mig JUBLADE; här ska det brännas kalorier!! Samtidigt som jag var svimfärdig efter allt lugnande och medicinen mot social fobi. Den är lite jobbig, för den sänker mitt redan icke-befintliga blodtryck och sänker pulsen och saktar ner blodcirkulationen. Så jag förstod att det inte skulle bli lätt att GÅ hem. När jag borstade lillen upptäckte jag att ena skon satt helt lös. Hade tur och haffade K's man och talade om det för honom, och han ordnade det på fläcken och tackade mig flera gånger för att jag sett det. Han ska sko om hästarna i helgen, men det är ju aldrig bra att en häst går med en dinglande sko. Särskilt inte när han är halt och har ringsko på andra hoven fram. Samlade ihop utfodringshinkarna. Tycker att det är så mysigt att gå in till hästarna i sina boxar, och särskilt de som anses "svåra". Jag vet inte, men jag ser på dem vilket humör de är på, och eftersom de respekterar mig så gör jag det jag ska helt enkelt. Skulle någon "bråka" så skulle jag såklart inte gå in och riskera att få en spark eller bli mosad mot boxväggen, men jag ser ju på dem att de är vänligt inställda. Så jag går bara in. Backar dem från boxdörren, pratar lite, och går och hämtar hinkarna.

Så började jag gå hem. Efter några hundra meter började jag må illa och blev yr. Kändes som jag skulle svimma och blev rädd. Flåsade som en idiot. Hjärtat dunkade. Svetten rann och tårarna började samlas. Fick syn på hur lerig och jordig jag var om händerna, men vad spelar det för roll när man gråter. Var svartrandig i hela ansiktet efter att ha torkat tårar. Tänkte att jag skulle gå och gömma mig och vänta på bussen, men vågade inte. Så jag gick. Fort. Måste ha sett berusad ut för jag höll på att hamna i diket ett antal gånger. Så kom jag på min räddning - en stadsdel där jag vet att det går bussar ifrån lite tätare. Raskade på stegen och fick knappt luft. Kom fram till hållplatsen och sjönk ihop - med hela min jävla tunga packning med bl.a böcker (!). Mindes att jag borde ha en Mer Apelsin tetrapack med mig. Brukar alltid ha det så att jag kan ta stesolid i nödfall. Hällde i mig den och hoppades på sockerkick. Men jag tror att den uteblev... Bussen kom och chauffören stirrade på mig som fan. Folk stirrade. Tänkte att det berodde på att jag såg ut som en lerig zebra i ansiktet, men när jag väl kom hem så fick jag syn på mig i en spegel. Såg ut som att jag sprungit för mitt liv... Knallröd, skitig, ögon som såg helt desperata ut - som om de skulle hoppa ur skallen, håret som stod rakt upp...... Jag förstår att de stirrade. Kom till slut innanför dörren och bara dog.

Sedan dess har jag hunnit lyssna av mobilsvar där nästa hyresgäst i min lägenhet undrade om hon kunde få veta något om lägenheten innan hon flyttar in. Så sen har jag skrivit ihop och skickat en beskrivning av lägenheten tillsammans med ca 20 bilder, som jag mailat till henne. Jag som bad att få kontaktuppgifter alt att de vidarebefordrade infon som jag skrivit ihop om lägenheten med tillhörande bilder. Ett jävla skitbostadsbolag är vad det är!

Det är allt jag gjort sedan jag kom hem.

Har inte orkat duscha, inte orkat köra ner flyttlådorna till förrådet. Ingenting.

Axlar och nacke värker så att jag håller på att dö. De sjunker när jag är i stallet, och så klarade de väl inte av att bära en så övertung ryggsäck i 3½ km + sträckan från busshållsplatsen.

Jag borde sova nu, men jag har så jävla ont och är så trött så jag vet inte om jag orkar ta mig till sängen eller ens byta om. Har missat Grey's och Off the map. Suttit med annat. Får se repriserna istället.

Nu ska jag natta ninisarna. Och sen mig själv antar jag. Ska bara läsa lite först...

Jag blir helt jävla vansinnig på min t ibland!!!! Idag är en sådan dag!

Fick ett mail från ätstörningsenheten - hon ville att jag skulle ringa chefen för besked om de kan ta emot mig tidigare. Jag har ju redan TALAT OM ATT JAG INTE KAN PRATA I TELEFON SÅ! Både för henne och för läkaren!!

Mailade min t och berättade. Krisade ihop totalt. Och vad svarar min t..? Jo, att jag ska "samla mod och ringa"..! Och att "nu blir jag upptagen!"..........

Panikångesten kom som ett brev på posten, skrev tillbaka - om det nu gick att läsa - att jag inte klarar det. Att hon trots vår långa och nära kontakt inte fattat än, och att om jag bara fick på mig kläderna och orkade så skulle jag ta mig till bron och hoppa! För jag överlevde inte det jag var tvungen att gå igenom i fredags och stå och klä av mig inför en vilt främmande människa! Och jag dog igår när jag var på provtagning! Min t VET DET, men väljer att se ytan. "Vad BRA det gick!", "Du ser, du klarade ju det också", "Du klarar det här, du har ju klarat allt annat"........

MEN SANNINGEN ÄR JAG INTE KLARAR DET!!!!!!!!!!

JAG HAR SAGT DET!!!! KLART OCH TYDLIGT FLERA GÅNGER!!!!!!

BARA FÖR ATT JAG VERKAR "OK" PÅ YTAN SÅ ÄR JAG INTE OK!!

JAG HÅLLER PÅ ATT LÄRA MIG ATT HANTERA SAKER OCH TING SJÄLV! OCH INTE FAN KLARAR JAG AV ATT GÖRA ÄNNU MER NÄR JAG REDAN ÄR DÖD!!!!!!!!!!!!!!!!

När man gör det så blir det bara ännu värre! Då försöker jag varken hoppa över ett litet hinder eller ett helveteshål! För jag ORKAR INTE - JAG KAN INTE!

Min t säger ju själv att man inte kan det man inte kan!

Och till råga på allt så tar sig människan tid att sitta och skriva till mig - istället för att hjälpa mig ringa - och hon skriver att "nu blir jag upptagen!".......

Så visade det sig att hon ljög om det......... Hon blev inte upptagen... förmodligen var det ett försök till taktik för att jag skulle bli så desperat att jag skulle ringa själv, trots allt. Men effekten blir den totalt omvända! Jag orkar inte! Jag är så jävla söndertrasad och så blir jag sparkad - av min egen t som borde känna mig bättre än någon annan!!

Det är inte för inte som jag ställer in mötet med min älskade läkare - för att jag mår för dåligt! Och inte fan har det hänt någonting efter det som gjort något BÄTTRE!!! Bara SÄMRE!

Be för fan inte en cancersjuk att springa ett maraton, förrän om och när han eller hon mår bättre!

När min t svarade så orkade hon inte ens öppna det tidigare mailet igen för att hitta telefonnumret (!), utan hon ville att jag skulle skicka det igen. När jag påtalade att jag redan gett henne det så fick jag till svar att det skulle gå fortare att be om det igen än att öppna föregående mail........ OM JAG INTE VARIT VID DATORN DÅ???

Tack gode gud för att jag ska till stallet idag!

Slippa den här vårdförbannelsen för en stund!!!!!