...ena garderoben i sovrummet är tom....... *puh*

Ska börja riva ner gardinerna om någon vecka... Allt ska tvättas - gardiner, dukar, handdukar, grytlappar... allt.

Ligger och tittar på dressyr... Jag fattar ingenting.. men jag ser humör och inställning på hästarna....... Kan nästan se vilka ryttare som är duktiga också.. men jag kan ju inte så mycket on ridteknik.... Fattar ju i alla fall att de inte ska vifta med händerna..... och de som imponerar på mig mest är de som man knappt ser att de ger en skänkelhjälp.. Tittar extra noga på sitsen. Tror att man kan lära sig lite om man bara tittar tillräckligt länge och många ggr.... Kanske inbillning, vad vet jag... Vet inte om jag skulle vilja hålla på med dressyr.... eller hoppning..  eller fälttävlan....... Känns som att jag vill kunna lite av allt. Men ha en bra och stabil grund att stå på.

Glömmer aldrig när jag red ut i skogen tillsammans med ridterapeuten och hon gick rakt genom alla tänkbara snår. Några gånger gav hon upp och sa att det inte gick att rida där hon tänkt, för det var för smalt mellan träden. På vägen tillbaka travade vi på en riktig skogsväg. Hon red framför mig och ropade att det ligger en stock över vägen en bit fram, och om min häst valde att hoppa över så skulle jag bara ta mantag och luta mig lite framåt. Jag hade gamle farbrorn P, och jag tyckte att det skulle bli så häftigt. Men "stocken" var inte det som jag klassar som "stock", utan en liten björkstam, kanske 15cm i diameter bara. Och den satt inte så högt över marken. Så P travade bara över. Mitt förnuft frågar mig vad jag tänker med i stallet - hur jag "bara gör", "bara provar". Utan att känna den där rädslan för att inte klara av eller misslyckas. I och för sig - det var ju ett av målen med ridterapin; att jag skulle lära mig att känna och acceptera känslan att det är ok ändå. Ibland kan jag dock undra vad det är med hästar som gör att jag känner mig så trygg. Redan första gången när jag kom till stallet. Hehe... ridterapeuten/ridläraren har berättat att hon blev ganska chockad vid vårt första möte. Hon hade fått stränga order om att nästan inte titta på mig, prata med mig, osv. För jag var livrädd. Jag som inte kunde ett skit skulle till en som hållit på med hästar sedan hon var barn. Så kom vi dit. Jag och mitt PO. Hälsade på K. Och så frågade hon om jag ville gå ut till hästarna i hagen - det här var på försommaren tror jag. Och jag bara följde med henne. Mitt PO var livrädd och stod kvar utanför hagen. Tydligen stod jag där och klappade en av de "svåra" hästarna i ca 2 timmar och babblade MASSOR..! Minns ingenting av vad jag sa. Minns bara ett hästhuvud som hängde ner över min axel och en mjuk och varm mule mot min kind. Jag var väl redan helt såld efter 10 sekunder........

Fatta hur annorlunda mitt liv hade varit om jag kunde ha haft kontakt med hästar som barn. Tror att saker och ting i mitt liv hade sett lite annorlunda ut då.

........kan man känna annat än gränslös kärlek och värme för en sådan underbar varelse..................

Nu vet jag varför jag krisade ihop så enormt inför min t's semester... Det krävs ingen Einstein för att lista ut det:

Hej PMDD...!!  

Nu ska jag gå och......... göra något.... skit................... ...... ...................

Och inte vilken helg som helst heller..... jihoo...

Tog inga laxtab igår. Bestämde mig för att jag ätit för lite och att det inte var någon idé att slösa, eftersom de ändå inte verkat alls natten innan......

........har inga ord just nu....

panikångesten som jag tryckt ner hela dagen

har gått så bra trots att jag varit pigg och utsövd

eller ja, det har i alla fall gått

har hållit mig sysselsatt till max

händerna är så torra att de nästan spricker

hjärtat bultar hårdare och hårdare

försöker tänka att jag är trygg här

att ingen kan skada mig

men det är inte sant

är så jävla rädd

rädd för allt

kan inte skriva nu

för jobbigt