Var hos min ÄS-t idag på fm. Var så jävla nervös så jag trodde att jag skulle dö. Jag klarar inte av att INTE bli utskälld. Han vet det, han känner mig redan så väl... Och människan tittar på mig med sin värmande och läkande blick och säger att jag får gråta. Gissa om jag grät.....

Blev peppad av samtalet - som vanligt. Stannade till och handlade lite mat på hemvägen. Fixade iordning lite pasta och pastasås, och stod emot impulsen att bara ta lite fil och flingor. Sen kom ångesten... Risgrynsgröt port 1.. risgrynsgröt port 2... och 3........ Fick total panikångest. Hjärtat bultade så jag höll på att dö. Svetten rann - bokstavligt talat. Vet inte om jag tuppade av eller om jag somnade... eller båda dera... men tre timmar senare kvicknade jag till och badade fortfarande i svett..... Orkade inte röra mig. Sen var det dags att - laga middag.......... illamåendes...

Stod emot ytterligare en impuls att bara ta fil och flingor. Kokade potatis och hade köpt grillspett som jag stekte. Tänkte vräka i mig allt, men gjorde inte det. Nu är det väl snart dags för kvällsfika............ Mår bara illa. Men jag ska fixa det här. Måste fixa det här. Man kan inte leva ett liv där man tar överdoser av laxertab hela tiden eller där allt, precis allt, kretsar kring mat. Matmatmat. Oavsett om jag kommer leva resten av mitt liv som ensam sjukpensionär eller ej. Då dör jag hellre. Så jag måste fixa det här, jag har inget val.

...känner mig som en hycklare.. känns som att jag kommer dö.... som att jag är döende... och fjantar runt och bara försöker intala mig själv att fortsätta kämpa.......

"snälla... säg till mig imorgon att jag inte ska köpa mer laxtab........... att bara för att jag har förstört allt med en ask så är det bara dumt att fortsätta förstöra...........
det råder krig inuti mig..... ena sidan som klöser och skriker att jag alltid kommer vara tjock om jag inte tar laxtab...... och den andra logiska som muttrar något om att jag inte vill leva såhär och att magen fungerar utan - trots att jag tog så stora mängder och under så lång tid.......... jag är så tacksam över att jag inte förstört hela magen...... så tacksam........ så varför ska jag riskera något och börja igen.......... jag måste vara helt störd i huvudet precis som så många läkare sagt.......
 
*min t* skällde inte ut mig idag... och jag vet att du inte kommer göra det imorgon heller.......... och det skrämmer skiten ur mig............ för jag vet inte hur jag ska hantera det.........
det blir så vemodigt..... gör så ont............. och jag kommer gråta... precis som idag.............
jag kan bara hantera utskällningar...... kritik......... ta skit............
*min t* säger att... det beror på att jag är så ovan....... och att jag aldrig ens som barn har fått det jag behövt................ jag vet ju att det är så.... men ändå vet jag inte hur jag ska tänka.......
och istället för att faktiskt göra något åt allt... så äter jag och håller på med maten istället.......... till slut blev det så i fjällen....... när för mycket minnen och känslor bubblade upp.....
jag törs inte bearbeta det........... inte själv i alla fall...... och vad händer om jag börjar... och det aldrig tar slut... eller om jag blir lämnad igen............

förlåt....... hade bara tänkt skriva en mening... men det blev mer........."

Gaaah..! Terapi......... Vad ska jag säga.... vad ska jag göra......... Det finns inget att säga. Kliva in där och le... och sen när dörren stängs så vrålar jag rakt ut.. hjälper det..?? Har det någon som helst funktion - förutom att det skulle strömma till en massa folk och jag säkerligen skulle få ett vårdintyg om det fanns någon idiot där......

Skit.... måste sätta lite fart nu........ ..och jag orkar inteee.........

snälla hjälp mig att inte köpa fler tabletter imorgon...........

*livrädd*

klarar lilla feta äckliga jag av att hjälp till på ridlekis...........  

...har fått det erbjudandet.......... är helt överlycklig ........ men så jävla rädd..............

varför - och HUR - kan de fråga mig utan att ens känna mig.................

visst, jag ska väl fara dit och hälsa på först, men ändå...........

vad fan ska jag göra........     

Proppade i mig 1/3 falukorv inatt - efter att jag tagit laxtab. Jag fattar inte hur jävla dum jag är som gör så! Dels att komma på tanken att äta falukorv mitt i natten, och dels varför jag inte kan stå emot att ta mer tabletter! Som det står i boken; hellre nästan rätt än exakt fel. Och ändå gör jag exakt fel!

Fan. Måste ut. Ut härifrån. Bort från maten. Lägenheten behöver fixas till fortfarande. Hade varken tiden eller orken att göra det innan jag for från stan. ÄS, ridning och terapi tog all min kraft - och tid.

Baaaah! Jag borde låsas in någonstans!

...men allt jag vill och behöver är trygghet..... vara så liten som den "lilla" är inuti mig.....

Har ätit fil och flingor. Inte bra. Inte ok. Magen är inte tom.

Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skriva att jag INTE ska ta några laxtab idag. Men jag kan inte det. Det vore att ljuga och då skulle jag bli än mer förbannad och ledsen på mig själv för att jag ljugit.

Fatta hur långt det är kvar tills den 15:e.........

...vidden av vad jag gjorde igår. Jag bröt löften, både till mig själv och andra. Jag tog tabletterna - trots min kamp, all rädsla, smärta - både psykiskt och fysiskt...

Har så djävulskt dåligt samvete........ för de jag svikit..... inte mot mig själv. Kändes bara bra för mig att vara självdestruktiv. Men vad gör jag nu... kan egentligen ta resten av tabletterna i asken, för allt är ju redan förstört. Å andra sidan blir det kanske värre... "hellre nästan rätt än exakt fel".......

....men det känns bara såååååååå jävla skönt att vara tom i magen... tom i hela kroppen...... kan nästan känna hur kroppen tar av fettet för varje andetag......

...........helvete......................

Vad fan ska jag göra........ Jag vet vad jag BORDE göra... men jag klarar inte det psykiskt... så jag är ju dömd att misslyckas ändå.

...om det ska bli med laxtab som det var med rakbladen så kommer jag aldrig att bli frisk...... aldrig.

Jag stod inte ut. Jag står inte ut. Har tagit laxtab, och i vanlig ordning hetsätit också. Jag har kämpat så hårt, så jävla hårt, och nu är allt förstört. ALLT!

Nu kommer det hålla på såhär i två veckor. Spelar ingen roll vad som än händer. Försökte berätta för min t. Tala om hur ledsen jag är, hur jävla dåligt jag mår. Men allt hon pratar om är hur bra jag mår, hur långt jag kommit, att hon inte är orolig för mig längre. Och jag bara sitter där. Ler. Kryper djupare och djupare in i min bubbla. Ska träffa min t på torsdag igen. Och så ska jag på samtal på ÄS på fredag. Fan. Fanfanfan. Och jag är så tjock. Så jävla tjock. Fettet dallrar när jag går.

...hoppas att jag spyr av överdos ikväll eller inatt... jag förtjänar det.

Jag orkar inte. Orkar bara inte. Jag måste bli frisk om senast ett år, annars går allt åt helvete. Då är det heöt kört. Vad händer om jag inte orkar, om jag inte kan.

Då kommer jag att dö. Ta livet av mig.

Allt är bara en enda röra. Jag känner hur jag håller fast vid det gamla, det trygga gamla. Så länge man inte vet något annat så kan man inte förlora, för då har man ju inte ens försökt. Försöker jag - och misslyckas - så är jag DÖD!

Vaddå press.....

Måste man välja mellan att vara normalt byggd och orka röra på sig, och att vara fet och fungerande. Jag vet fan inte hur jag ska klara det här! Inte nu när jag misslyckats så in i helvete. Vad fan ska jag göra?? Jag vill orka, jag vill bli frisk. Men jag törs inte. Kan inte. Orkar inte.

Satans helvete!!!