Släppte ut Astrid och höll på att städa och fylla på mat åt både henne och Tilda. Fyllde på hennes bur först för jag brukar ha en stol stå som hon kan "mellanlanda på" när hon hoppar in och ut (hennes bur står ovanför Tildas, så det är ju inte jättelågt direkt - även om hon utan problem hoppar in genom det lilla hålet, egentligen). Jag ställde alltså hösäcken på stolen och fyllde på hö åt henne. Sen flyttade jag på stolen och ställde säcken på golvet. Öppnade till Tilda och började fylla på där också. Så plötsligt är Astrid SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET att hon ska hoppa in till sig! Jag hade mitt HUVUD DÄR!!!!! Så hon "mellanlandade" på skallen på mig innan hon hoppade in genom burluckan! Hon är helt jävla störd!! Hon måste ha något STORT fel i huvudet! Jag är ingen PALL!!! Och eftersom klorna är nyklippta så kändes det extra mycket - jippi. Har säkerligen rivmärken i hårbotten, och ner på örat och ena kinden. HUR får man en kanin att inse att hon BARA ÄR EN KANIN??? Jag är inte hennes dörrmatta!!

Jag blev så förbannad så hon fick stanna inne sen.

Har tvättat. Har gjort allt möjligt. Bakat plommonkaka - och jag har gått upp 10kg i vikt. Och imorgon börjar ätandet - igen.

Bulimin skriker i mig. "LAXERTABLETTER!!!!" och "bli SMAL!!!"......

jag orkar inte.....   

Usch, jag är så nervös så jag håller nästan inte ihop! Dissocierar hela tiden. Är helt skräckslagen. Men jag SKA göra det här. SKA. Det måste fungera. Och de måste ge mig den tid jag behöver.

Gaaaaaaaahh!! Fy fan..... känna min kropp.............. att jag HAR en kropp...... och sedan också kunna ta tillbaka den.............. ...... .................. ..... .. .... ..........känns som att sitta på ett tåg som kör med full speed mot en bergvägg.....

Tagit en "stay solid". Det sägs att det tar ca 15 min innan den verkar, och mindre än så på de allra flesta. Men det har jag aldrig märkt av. Det är nog som narkosläkaren sa, att jag tillhör den lilla skaran som lugnande och liknande preparat inte alls tar lika på. Ändå har jag aldrig höjt dosen - till allas förvåning.

Känns som att jag kommer svimma snart...

Var femte sjuåring vill bli smalare - och en människa har mage att säga att det är GLÄDJANDE att de inte börjar banta förrän lite senare!! Vad görs åt det under tiden då??? Inte ett skit! Så vad är det för "glädjande" med det!? GÖR något åt det - och var glad SEN!!!

VAD kommer att börja göras imorgon? Ingenting! Hur många barn börjar banta eller på annat sätt manipulera sin vikt imorgon? MASSOR!!

"GLÄDJANDE" ?????

Förlåt, jag blir bara SÅ FÖRBANNAD! Ett så fullständigt IDIOTISKT uttalande! Jag fattar vad hon menar, men hon borde ha sagt det på ett annat sätt!!!

Har tvingat i mig fil och flingor alldeles nyss. Vikten går stadigt uppåt och jag mår som jag förtjänar...   

Det har varit en lång dag. Upp och ner som en berg- och dalbana. Stundtals har jag varit helt borta. Bara suttit och stirrat. Har packat det mesta jag ska ha med mig. Tror jag... Försökt äta någorlunda. Både mängd, i tid och rätt hastighet. Diskat. Plockat undan lite av all skit som åker fram och ligger på fel ställe och skräpar. Varit ute i skogen en sväng. Hittade några gamla furor som låg där döda och avkvistade. Perfekt storlek att sätta upp min ryabonad med. Så det har jag också gjort.

Imorgon ska jag ställa in alla timers så att det dels ser ut som att jag är hemma, och dels så att kaninerna har det bra. Det börjar ju dra ihop sig för ÄS... Jag blir mer och mer nervös, rädd.. Om mindre än 6 veckor ska jag ha rett ut det här. För gott. Realistiskt? Nej, men det är så det känns. Ända in i märgen. Och så vet jag att de ska ha stängt i slutet av min period pga planeringsdagar, så där försvinner minst 3 dagar.

När jag tänker på vad jag satt upp för egna mål med det här så hisnar jag - minst sagt. Hur ska jag som aldrig varit i min kropp och känt min kropp klara av att göra det? Vad händer när (ja, NÄR) jag bryter ihop? Vem finns där då? Vad gör de åt det, står och ser på? Herregud... tänk att känna sin kropp för första gången på säg 20 år........ och för att allt ska klaffa så måste jag fixa allt med laxertabletter och mat också.

Mår illa av blotta tanken... får sådan enorm ångest...

...men jag vet - det finns ingen annan väg..... Frågan är om jag orkar... och om tiden räcker till... Nu eller aldrig. Bli frisk eller vara förstörd i resten av mitt liv.. som då kommer bli kort...

Finns fler saker som gnager i mig. Är bara 8 dagar kvar innan ridskolan börjar och jag har inte hört ett endaste ord. Har mailat och lämnat önskemål om dag, och att jag ska få byta till en annan dag om det går - i fall om att hon redan satt in mig i en onsdagsgrupp. Går det inte att byta så vet jag inte vad jag ska göra. Behöver vara på ÄS på onsdagskvällarna. Får väl se vad som händer... om något händer... Saker och ting i stallet har ju blivit så onödigt komplicerade också. Så jag vet inte. Jag vet ingenting.

Vet inte var jag ska ta vägen. Vad jag ska göra. Ska till min t på måndag fm. Sen hinner jag nog bara hem och vända innan det är dags. Om jag inte ställer in tiden med min t... men vad ska jag då göra istället. Oroa ihjäl mig ännu mer.

Nu tänker jag krypa ner i sängen. Se det sista av Sagan om konungens återkomst.

Försöka lugna ner mig... *HAHAHAHAAA vilket skämt    *

har varit på samtal på äs

skulle ju skriva på behandlingsöverenskommelsen

slutade med att vi pratade i en timme och 35 min.......   

jag fattar inte - har människan TID för sådant???

visst, det var knappt en själ där, men ändå

det får mig att känna mig viktig, som att jag spelar roll, som att... han bryr sig.......

och det gör så ont i hjärtat

"bra-ont"

det skrämmer skiten ur mig att jag kan prata med honom redan nu, på ungefär samma sätt som jag pratade med min t efter att jag träffat henne 2 ggr per vecka i minst ett års tid

jag kommer inte undan, "stora" kommer inte undan, och det är så jävla bra för "lilla"

han vill att jag ska vara snällare mot mig själv

och han försöker få mig till att andas med magen, han frågade mig om det idag

jag sa att jag inte törs för jag är så rädd att få panikångest

jag hade ju ingen aning om vad klockan var och vad som skulle hända om jag inte kunde sluta

tror att han förstod för han sa att vi kan ta det en annan gång, han tänkte ju inte tvinga mig - och den tanken hade inte ens slagit mig, han skulle aldrig göra mig illa

han törs ju inte ens peta på mig

grät idag också

som ett barn

försöker hålla ihop, trots att han säger att jag FÅR gråta och att det är BRA att vara ledsen när man är ledsen

tårarna bara rinner varje gång han säger så

"du får gråta" - och så tittar han på mig sådär som att han verkligen menar det

och jag ser ju att han menar det

hur ska man kunna värja sig mot det...........

å andra sidan.. ska man verkligen kämpa emot och värja sig......... blir man någonsin fri då....... sörjer man någonsin klart............

.....önskar att han var min pappa............. eller... kanske inte.. för jag vet ju att relationen mellan familjemedlemmar är så annorlunda....

ååhh.. jag dör.........

For från min t och till maxi för att handla. Kom inte hem förrän straxt före kl 19. Ätit - för mycket. Och nu har jag världens j*vla ångest.

Grät hos min t. Innan det blev prat om gamla tider. Tror att hon tycker att det är så skönt att hon får avlastning. Imorgon är hon ju ledig igen. Fredag. Jippi... Ska förbi ÄS en sväng och skriva på behandlingskontraktet.

Ligger här och är sååå djävulskt trött... men i alla fall - här kommer utlovad bild på Astrid! Och så kastar jag in en bild på Tilda som VERKLIGEN har tagit semester!

Astrid på rygg i mattes knä - tänk så gosigt och mysigt man kan ha det!

Tilda som är less på resandet genom hela Sverige - det enda som saknas är en DND-skylt på svansstumpen...

Jag tror att jag vet vad jag saknar hos min vanliga t, men som finns på ÄS. Min destruktiva sida blir "utmanad". Det gör att "den lilla" inom mig får ta plats. Att den delen faktiskt existerar för en gångs skull. Min ÄS-t sa igår med ett leende på läpparna att "du blir väl vansinnig på mig snart", bara för att han "utmanar mig". Men jag sa med ett leende tillbaka att han inte behöver vara orolig, det hade varit värre om han varit en "ja-sägare" och bara suttit där och sagt ja och amen till allt jag säger och gör. Han sa att han inte skulle klara av att vara en sådan person, och jag stämde in och sa att det inte ligger för honom att vara så. Egentligen är det ganska komiskt, för i min journal har x antal läkare, överläkare, gurus, allvetare, osv, skrivit att jag baaaaaara vill ha medhåll och att man ska köpa det jag säger med hull och hår. Och verkligheten är ju precis tvärt om. Men det är ju skillnad på att "motsäga" och "utmana". Går man in med inställningen att "patienten har bara sjuka tankar och allt är bara fel", så blir det ju också pannkaka av det. Om man istället går in för att LYSSNA på patienten och ställa FRÅGOR om det som man inte förstår, så blir det ju ett bra resultat - ett riktigt samtal istället för utskällning. Egentligen handlar det väl om grundinställningen hos vårdpersonalen; har de redan bestämt sig för att patienten är "helt sjuk i huvudet" och är helt FELFELFEL, så blir ju mötet helt åt helvete. Skaffar man sig istället en egen bild av patienten och är öppen som medmänniska, ja då blir ju patienten bemött så som den är. Och då finns heller inget intresse i att börja "kriga" om vem som har rätt. Då finns inget rätt eller fel. Och det är så som JAG tycker att patienter, människor, borde bemötas.

Somnade knall och fall igår. Trodde aldrig att jag skulle kunna somna, men pang så sov jag. När Tilda väl blev tyst...... Hon fick nämligen för sig att det fanns något livsfarligt som i princip skulle äta upp henne.. så hon stampade och stampade i buren.... Jag ryade i åt henne att vara tyst, men det fungerar ju bara så länge jag pratar med henne. Gick upp och satte mig hos henne en stund. Sen när jag kröp ner i sängen igen så började hon - IGEN. Men då hade jag fått nog. Låg i mörkret och pratade med henne, om allt möjligt, tills dess att jag somnade... Gissar att hon somnade då också.  

Springer runt och letar efter sladden till mobilen. Har en bild som jag tänkte lägga upp, men jag hittar såklart inte sladden. Och bt har bestämt sig för att inte fungera... VARFÖR ha bluetooth på en mobil om det ändå inte funkar som det ska?? Värdelöst.

4 dagar kvar innan jag ska till ÄS. Bara 4 dagar. Jag är lättad - och livrädd. Lättad för att jag får hjälp. Livrädd för att jag vet vilken jävla strid det är och hur fruktansvärt det kommer bli. Sen börjar prestationsångesten komma också... vad händer om jag inte fixar det här på 6 veckor..........

....nu ska jag hoppa i några kläder. Ska till min vanliga t kl 15, fick byta tid för att hon skulle till tandläkaren. Undrar vad man gör hos tandläkaren i 6 timmar........  *ryser*

Har varit på ÄS. Pratade med min kontaktperson från kl 13 till minst 14:40....... Det var ett väldigt bra samtal. Ett av de bästa jag haft med någon, någonsin.   *chockad* 

Skulle egentligen fara på stan efteråt, men jag kände mig så trött att jag for hem istället.

Det är bara något med den människan... jag vet inte vad.. men något som gör att det blir så jävla rätt.

Han är den första som sett på mig och frågat om jag dissocierar. Och ja, det gör jag ju - hela tiden. Jag har sagt det till andra jag pratat med, men det har inte gått fram ändå. Och han SER DET PÅ MIG. Herregud...

Han sa också till mig - flera ggr - att försöka slappna av och inte bita ihop tänderna så hårt. Det har jag också berättat för andra, men ingen har sagt eller brytt sig över det. Och han SER det bara sådär.

Har gråtit floder. Leendet har för det mesta synts på läpparna, för jag är så rädd att jag inte kan sluta... och kanske kommer dränka honom i tårar. Och när han säger att han ser mina tårar..... ja... vad ska man säga........ Ännu mer tårar.

Shit... vilken dag........ så intensivt. Men bra.