Har varit ute i skogen och plockat blåbär. Tänkte inte gå först, men gjorde det ändå. Lovade min kp att följa mina planer för helgen. Åt lunch först och vilade en stund. Det var då flasharna började komma. Trodde att det skulle bli bättre när jag "bytte miljö", men det blev det inte. Istället har jag gått och pratat högt för mig själv; "ta det lugnt", "sluta nu", osv... Det värsta är att jag gått väldigt nära en gång- och cykelväg och fotbollsplan, så alla människor har sett och hört mig........

Jag hatar helger. HATAR.

Försöker vara närvarande men jag orkar inte, kan inte. Då dör jag.

Jag klarar inte att vara ensam då. Men jag klarar inte att be om hjälp heller. Vet inte vad jag skulle säga. Kan liksom inte "börja". Någon annan måste göra det.

Har till min t på måndag. Men hon är så... inställd på ett avslut. Och hon pratar mer än jag, kommer med en massa slutledningar och "kloka ord". När jag pratar sådär så kan det hoppa fort mellan ämnena, men hon håller fast vid det första jag sa när jag kom innanför dörren. Det är så jobbigt. Har ju sagt till henne också, men det händer ju inget. Tror att jag reagerar än mer på det nu när jag har någon att "jämföra med". Hos min t är allt så.. dött... Hos min kp rör sig hela världen och jag behöver det - kan inte stå stilla där jag är nu. Och jag behöver någon som kan "följa med mig" när jag ska arbeta med mig själv. Känns som att min t redan har tagit pension...

Gaaaah... nu ringde det på dörren! Jag öppnar inte. Orkar inte. Orkar inte "vara duktig" och "utmana" mig.

...jag dör......... är så långt till måndag...

Grät igår kväll, inatt, på morgonen, under dagen och eftermiddagen - jättebra dag, verkligen......

Försökte prata med personalen som var här till frukost. De nickade och så var det inte mer med det. Jag tjatade om det minst 3 ggr men det "fastnade" ingenstans. Jag blev bara ännu mer ledsen så jag bet ihop och stängde av. Vet inte om de såg mina tårar. Men hur svårt kan det vara...

Lunchen var en mardröm. Kärringen hade hand om den och sa att jag skulle ta mer mat för att jag "plattat ut det på tallriken"...!! Jag har för fan inte anorexia! Hur lätt är det att lägga upp kletig och rinnande blomkålsgratäng på hög??! Jag blev så förbannad så jag reste bara på mig och slängde på en stor fet jävla slev till. Själv äter hon som en tvååring i portionsstorlek - och har alltid ursäkter till varför. När hon dukade bort och böjde sig in i diskmaskinen så fick jag tanken att slänga gaffeln på hennes beniga röv (ja, vi ser för mycket resident evil-filmer.....). Fantiserade om hur det skulle kunna vara - om man drog det till sin yttersta spets:

- 911, what's your emergency?

- I have a fork in my ass.

Ätstörningshumor kanske...................

Sen hade personalen rond, så det fanns inte en människa mer än vi få patienter. Jag - min smartröv - mailade min kp och talade om att jag mådde skit och att jag försökt tala om det för all personal jag träffat under dagen. Skrev till honom att jag bara ville tala om det i fall om att han tyckte att jag var konstig eller annorlunda.

Så blev det eftermiddagsfika med en bra personal. Och självklart började jag gråta. Sa tll henne att hon inte får bry sig så mycket, för jag bara gråter då. Hon sa att vi skulle prata allihopa senare, och jag skulle gå och hämta tapetprover hos vaktmästaren så jag bet ihop igen, ännu hårdare.

Kom tillbaka och satte mig i tv-rummet. Efter en stund kom min kp och sa hej och pekade "kom" med pekfingret. Jag hade ingen aning om vad han skulle säga..... "Varför mailar du mig när jag är på jobbet" var en av mina gissningar.... men han tog sig tid att prata (!)... det är ju inte jag direkt bortskämd med.. utan man får ta det man får. Det har jag vant mig vid hela livet.

Jag visste inte vad jag skulle säga, "tassade runt" en stund - och bet ihop. Men han vet precis vilka knappar han ska trycka på (och så hade ju jag gett honom en hint i mailet). Så jag... exploderade.... tårar och snor rann...... jag grät så jag knappt fick luft. Och han vill så väl. Och det gör så ont. Jag vet inte om jag vrålade eller ej men jag hävde ur mig allt - om att bli "utslängd" härifrån, att den nya tjejen inte har träffat någon läkare eller nåt men ändå får hon en tid hos sjukgymnasten på EN ENDA JÄVLA DAG!!! För att hon har så ont i bäckenet pga att hon äter så mycket mat och då blir magen stor (men hon klarade att vara gravid.....). Jag har fan runt trettio års spänningar som jag inte blir av med, och har försökt få sjukgymnasthjälp i åratal. Läkaren som jag träffade här på ÄS före sommaren sa att jag skulle få träffa sjukgymnasten här. Jag kom hit och inget hände. Pratade med chefen och hon satt sjukgymnasten skulle komma och prata med mig. Min kp har påtalat det också. Och ändå får jag ingen hjälp. Utan den går till hon som "har ont för att hon har träningsförbud". Ergo; hon vill slippa träningsförbudet och skyller på allt annat. Men skit samma, det är hennes problematik.

Jag sa verkligen ALLT till min kp. Tårarna rann. Fanns inga näsdukar heller. Satt där och det kändes som att jag skulle dö. Och vad händer då? Jo, jag får panikångest. Så det var det premiär för idag här på ÄS... Jag blev medveten om min kropp så jag knycklade ihop mig i fåtöljen. Svor tyst för mig själv. Försökte andas lugnt, inte förlora kontrollen. Men det var kört... Gråten övergick till andetag. Korta snabba andetag. Och jag tappade kontrollen...... Fick fram orden att "nu dör jag" och sen började det...... Han fick inte stopp på mig, så han gjorde som jag sagt att personalen på psykavd har gjort - han tog mina händer och pratade med mig. Talade om hur jag skulle göra - lugnt och sansat. Och det gick över - men med STENHÅRT arbete från min sida.

Sedan dess har jag varit så trött och grätfärdig. Och söndergråten.

Jag varnade honom i alla fall igen; han kommer gå under pga mig, han kommer hata mig, lämna mig... men han sa emot.

Jag skäms ihjäl. Har panikat inför någon på ÄS. Och tagit upp tid som inte är min.

Idag vågade han ju ta i mig, och till och med utan både handskar och tång.

Så kanske..... kanske.......... tycker han inte att jag bara är fel och äcklig...... Tänk om han kunde förstå hur mycket det betyder.

Mina ögon är svullna som prinskorvar efter all gråt. Måste försöka få lite mer sömn i natt.

Förlåt att jag inte läser era bloggar. Det är inte av illvilja, utan jag orkar bara inte.

Godnatt gott folk   

har mailat min t och ställt in vår tid idag

orkar inte, finns ingen mening

dagen börjar ju verkligen bra

jävla skit

Den här dagen har varit SKIT. Det enda bra var att få ha samtal med min kp. Han jobbade dessutom kväll och kom och satte sig hos oss när vi tittade på tv/virkade/stickade/osv. Jag har varit fumlig hela dagen idag och när jag höll på att virka så delade tråden på sig när jag dragit genom sista maskan. Slängde ihop skiten och skulle bara titta på tv. Det var så skönt att han satt där att jag nickade till... Sen pratade han med mig och jag skämdes ihjäl........ Sa det vid middagen, men tydligen hade han inte märkt något.. och då skämdes jag ännu mer för att jag sagt det....... Men han tyckte att det väl var bra om jag kunde slappna av så pass att jag kunde vila lite. Av någon konstig anledning så tycker han att jag tänker för mycket... kan iiinte förstå varför....  

På fm och före lunch så bytte jag ridskola. Ja, jag bytte ridskola. Tiderna passade inte mig på det vanliga stället och dessutom låg de inte fast än - trots att terminen startar på måndag. Nya ridskolan börjar redan på fredag, men då har jag sagt att jag inte kan komma. Det får räcka med en vecka på ÄS, känns det som.

Kommer dö av saknad till andra stallet, så jag får väl fara och hälsa på - tänker jag. Och blir det inte bra på nya stället så får jag väl hoppas att jag kan komma tillbaka till gamla stället. Försöker att inte tänka så mycket på det, utan ta det som det kommer (ja, faktiskt så gör JAG det - hör och häpna).

Annars mår jag så jävla dåligt. Är så ledsen. Så oändligt ledsen. Och jag ler fan i mig hela tiden för att orka hålla tillbaka tårarna. Var hemma hos ninisarna en kort sväng och släppte efter på leendet, och ansiktsmusklerna krampade (!). Lite otäckt...

Under kvällsfikat släpptes två bomber. Först att den tidigaste gruppstarten är uppskjuten - så det finns inte ett skit att göra, går inte att hantera några känslor eller ångest. Vi klagar på att det inte finns tillräckligt med personal för att få hjälp med ångesten kring maten, men det är ju samma gamla visa; "det är bara att komma och STÖRA oss om det är något". Och ingen av oss som är här klarar av att be om hjälp. Än mindre att STÖRA för att be om hjälp.

De vill inte att man ska ta ångestdämpande, utan lära sig hantera ångesten, ta sig igenom den. Men ingen av oss orkar det på egen hand. Så hur man än gör så blir det FELFELFEL.

I alla fall; den andra bomben kom tätt inpå den första. Man får inte under några som helst omständigheter förlängd behandling. Utan då blir man utslängd ett tag emellan. För mig innebär det att jag ska börja på ruta NOLL - IGEN - om jag inte hunnit så långt som jag behöver. Och jag orkar inte det. Jag gör bara inte det. Då tar jag livet av mig. Jag har inte all tid eller ork i världen, jag satsar ALLT för fan! Jag lämnar mitt älskade stall, mina kaniner, mitt nya hem, allt pyssel - ALLT!!! Så inte fan tänker jag komma hit en TREDJE jävla gång bara för att jag inte fick den där sista veckan som hade gjort att jag aldrig mer behöver komma hit. Och jag vet, man ska inte måla fan på väggen, men jag behöver tryggheten! Bli sedd som en människa och inte en jävla diagnos med tillhörande tabellvärde för hur lång behandlingen ska vara. Argumenterade för min åsikt under fikat, men då hette det att andra också ju vill komma hit och måste få plats. Ska de satsa på "hög omsättning" av patienter istället för tillfrisknande eller?!??!?? Och varför är inte de här NU!?!??!?????? Vi är bara tre st!!! All annan vård är det ju kö till, så vad gör det här så speciellt?? Har aldrig varit med om att man kastat ut en patient som är i behandling och som inte är "klar" eller "redo".

Men men... jag vet. Jag ÄR inte värd min plats här. Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig. Det blir inget studerande, inget liv, ingenting.

Jag orkar inte mer. Skulle jag inte till min t imorgon på fm så skulle jag inte kliva upp ur sängen i morgon bitti. Kan inte andas. Ligger här ensam i min säng och gråter.

Alltså, jag fattar att om man bara är här för att typ inte få LPT eller bli tvångsmatad så är det ju ett bra sätt att sätta press på de patienterna. Men vi som redan kämpar, äter upp allt på tallriken, snorar och gråter för att det är så jävla jobbigt, men smiter ändå inte undan någonting - vi ska inte vara värda platsen här. Trots att det är så tomt på patienter.

Funderar på att ställa in terapin imorgon. Bara skita i den. För vad spelar det för roll när allt ändå kommer att förstöras. Jag KAN INTE ha ett absolut slutdatum, en rigid ram där alla ska passa in. Jag har aldrig och kommer aldrig att passa in.

Gråter. Önskar att min kp var här.

Tror att jag ställer in terapin trots allt... jag orkar inte. Varför kämpa när det redan är kört på förhand. Jag kan inte för mitt liv fatta hur de kan köra igång behandlingen UTAN att ens ha funderat på gruppaktiviteter eller något!! Och ena kärringen är så snorkig. Hon tycker att VI ska planera någon "gruppaktivitet" och att vi inte ska ha på tvn så mycket (den står på som sällskap i brist på personal - vi tittar inte på den). Så om hon istället visade någon sorts jävla empati istället för att ge sura hintar som tex "om någon HAR TID så får ni gärna hjälpa mig plocka ur diskmaskinen". ´

Jag vill bara be henne dra åt helvete då. Men det gör jag inte. Istället blir jag bara ännu mer ledsen och känner mig ännu mer värdelös och fel.

Borde kopiera det här och skicka till min kp. Men jag vet inte. Han svarar ändå muntligt så det bästa vore att prata med honom. Är bara så rädd att han ska tro att jag "vill" vara här och "planerar" att vara sjuk längre om de inte sätter tidspress på mig. Jag är bara så trött och less på att ALLTID behöva gå under för att BEVISA att jag känner mig själv. Jag orkar inte hålla på såhär en jävla gång till! Tänker inte åka ut och in hela jävla tiden! Sätt 18 veckor då istället!! Då är det ju bara positivt när/om man kan lämna måltidsprogrammet tidigare!

Fan i helvetes jävla skit.

Fan.

Fan!

FAAAAAAN!!!!!

Kunde inte somna inatt. När alarmet på mobilen började låta så tänkte jag att jag inte orkar gå upp. Men jag gjorde det ändå. Och frukosten är nertryckt i halsen på mig, så nu är det över för den här gången.

Är så svårt när man känner att andra behöver stöd. Har suttit vid det förbannade köksbordet i 1½ timme och pratat och lyssnat. Personalen gick och jag ville inte lämna den nya tjejen ensam. Hon är tillräckligt ensam och tar på sig så mycket på hemmaplan. Har förstått att vi i princip är varandras spegelbilder - vi är så lika med att inte vara i vägen, fixa och ordna allt, osv.

Satt kvar för att stötta henne, försöka hjälpa henne att äta upp. Men hon lyckades inte i alla fall. Och jag vet inte om jag gjorde rätt som satt kvar.

Det är sååå svårt att dra en gräns för var JAG ska vara, var JAG börjar. Känner att jag hamnar i samma sits igen; jag stänger av mig själv och min kropp och fokuserar helt på någon annan. Och jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra. Önskar att min kp var här idag. Han skulle veta vad jag kunde göra.

Bävar inför middagen ikväll. Ärtsoppa. Jag kommer kräkas. Jag kräks bara jag känner lukten av det. Så det får bli vad det vill, men jag äter INTE ärtsoppa. Lyckas jag sitta med vid bordet eller bara vara på mitt rum utan att spy ner hela golvet så är det ett mirakel.

Ligger i sängen på mitt rum här. Har varit en hård dag. Jag kom självklart sist av alla och fick därmed välja rum sist av alla. Eller ja alla och alla... vi är bara tre här just nu.

Maten har inte gått så bra som jag hoppats. Har inte alls varit "närvarande". Men jag satsade på att överleva istället... "vara lite snäll med mig själv" som min kp säger.

Imorgon väntar det värsta tänkbara scenariot - det serveras ärtsoppa till middag....... Då kommer jag att kräkas! Jag får kväljningar av bara lukten!! Funderar på om jag ska gå hem och äta istället. Har aldrig ens gått i närheten av skolmatsalen när det serverades ärtsoppa. Inte sedan gången jag nästan kräktes på golvet i matkön av blotta stanken.

Nåväl, nattinatti! Ärtsoppsstriden får vänta tills imorgon.

Nu gäller det. Ska till min t nu på fm. Sen hem, riva ihop packning och så bär det av. Det är på liv eller död nu. Går det inte bra på ÄS - tillräckligt bra - så är allt kört.

Har laddat comviq kontant surf för en månad, plus-varianten till och med. Så nu måste det funka. Det var billigare än telia och hade bättre surfkvoter.

Ska klä på mig och försöka att inte dö. Kikar in senare och läser era bloggar - om jag nu får igång nätet... peppar, peppar..

Keep your fingers crossed...