Marie

4 april 2011 23:01

Det är faktiskt inte bara i sagor som drömmar blir sanna...faktiskt inte! Jag tror att det är din tur nu...!:) Tror helt klart att du kan fixa det,tänk så mycket du har fixat och donat med redan,och det ifrån botten! Kämpa på Maria! Tror på dig!
Stor varm kram!!!

Maria

5 april 2011 10:42

Saknar ord ♥
KRAM TILLBAKA!

elina

5 april 2011 08:24

det värsta är nog att man vaknar en morgon när tiden gått för långt och man inte har vågat ta chansen....och att det är för sent....då har allt det onda segrat. jag VET att du kommer bli en fantastisk ssk. det tvivlar jag inte en sekund på. jag vet också att du har en otrolig kapacitet MEN jag förstår att du är rädd.... men rädslan kan försvinna om man utmanar den... ge den på "moppo" och gör det du vill och kan!!! du kommer kunna hjälpa så många samtidigt som du kommer hjälpa dig själv! självfötroende... en glöd... fullfölja din dröm!! jag fattar ju att man inte kommer bli bra vips, men jag tror att det kommer hjälpa dig så mycket till ett bättre mående på sikt. JAG TROR PÅ DIG!!!!

Maria

5 april 2011 10:43

Ja, så känner jag också - på ett sätt. Samtidigt som jag tänker att.. jag alltid har kvar drömmen om jag inte försöker och misslyckas...
STOR KRAM! ♥

Isa

6 april 2011 23:57

Så skönt att du fixade det. Läste ditt svar; alla sätt är bra utom de dåliga! :) fantastiskt att man hela tiden finner de där sätten att lura sig själv på. Att vi är så splittrade: jag har hela tiden en dialog i skallen. Resonerar hit och dit och svarar mig själv. Ibland känner man sig sjuk på riktigt...

Du kommer att nå dit du vill Maria det är jag säker på. Det kan kännas läskigt att sätta upp mål och delmål och att planera, men du gör det bara för dig själv, för din egen skull och i din egen takt. Det finns ingenting att förlora när man mått så dåligt som du har. "Misstag är ingenting annat än steg på vägen". Det brukar jag tänka på och hålla fast vid när jag får prestationsångest, är rädd för att välja fel eller känner att jag måste göra nya val eller avsluta något jag påbörjat för att det blev för mycket. Man går inte tillbaka neråt utan fortsätter frammåt ändå, bara på ett annat vis.

Det är kanske enklare att vara olycklig, befinna sig på botten med ett svagt hopp om att det ska bli bättre än att må bra och vara lycklig med rädslan att förlora allt. Det krävs mod för att våga vara lycklig, må bra och tillåta sig själv att lyckas. En dag har du det modet; du har redan varit i helvetet och vänt, det finns inget mer att vara rädd för.

Tusen kramar

Maria

7 april 2011 12:05

Som vanligt skriver du så att man tänker och känner en massa och vill skriva så att tangentbordet blir utslitet..!! ;)
Känner samma sak om ditt inlägg om att "vara sin sjukdom". Håller med dig och har en massa tankar jag vill dela, men det är så mycket så av DEN anledningen har jag inte kommenterat det inlägget! Jag vet att jag inte måste skriva, men jag VILL ju! VILLVILLVILL!

Du är en så fin person Isa, och jag känner mig så privilegierad att få ha dig i mitt liv. Du ger mig så mycket. Mer än du kan föreställa dig. Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. ♥

Kramar tillbaka - från mitt hjärta till ditt!

Isa

7 april 2011 12:20

Tack det samma! :)
Tror du att man kan slita ut knapparna på ett tangentbord? ;)
Bamsekramar...

Maria

7 april 2011 20:16

*viskar generat*... ja.. det kan man..... *host, host*