Susanna

8 april 2011 14:05

Hoppas att du mår lite bättre nu,
inte kul att må så dåligt.
Dina kaniner är ju för roliga, och ditt sätt att beskriva är ju helt magiskt, kan nästan se det framför mig, haha :)

Vet inte riktigt vart du bor men hade jag vetat och det hade varit ganska nära så hade jag gärna velat komma och ge din en jättekram!

Maria

8 april 2011 20:53

Jag har än så länge klarat mina två mål för dagen, så det är väl bra.

Mina ninisar är två helt skilda personligheter! Astrid är uppväxt utan att sitta i bur.. kan man nog säga... Hon blev rumsren av sig själv. Vägrade lägga ens en plutt i sin bur, så hon brukade väcka mig tidigt på morgonen så att jag släppte ut henne. Så gick hon på lådan i köket och så kom hon och hoppade in i buren och vi slumrade om igen båda två. Hon fattar inte att hon är en kanin. Om en hund kommer fram till buren och skäller så sätter hon sig och ser förbannad ut tills dess att hunden blir rädd och backar! Tilda låtsas vara rädd för allt och är världens dramaqueen. Ibland tror jag att hon har så lång päls så att hon inte kan lägga sig på sidan, utan måste KASTA SIG på sidan. Det smäller till i buren och så ligger hon där som om hon hade blivit skjuten... Det är inte sällan som jag går förbi buren och undrar om hon lever - hon andas så långsamt och ligger så stilla. Minns första gången när Astrid skrämde skiten ur mig, hehe... Hon låg på sidan och SOV - inte sov, utan sov-sov - och jag såg ögonvitorna på henne... så började hon röra på tassarna och jag övergick från att tro att hon dött av en stroke till att tro att fått ett epileptiskt anfall.... MEN - hon "bara" sov och drömde...

Jag bor långt bort från allt och alla... eller ja, alla bort långt bort från mig! ;)

Bamsekram!

M

8 april 2011 16:08

Visst blir man "knäpp" och förtvivlad om man glömt något när det kommer till ens djur. Jag är likadan.. Men det verkar som om hårbollen inte tog illa vid sig ;)

Jag är ju aningens förvirrad just nu, men vad har hänt med din ridlärare?
Och jag looovar...du kommer att överleva dagen, men lovar inget ang. mp3-laddaren...
Det är ju fantastiskt hur man lyckas överleva alla dessa dagar, månader, år... men du klarar det, och jag med :)

Varma Trollkram!

Maria

8 april 2011 21:05

Hihi! Hårbollen verkar ha kommit över den traumatiska upplevelsen! ;)

Min ridlärare.. det är en lång historia... Men för att sammanfatta: i höstas bröt en av hennes hästar hovbenet och har stått på boxvila. Sedan skulle hon gå korta promenader med honom för att det ev kunde läka lite mer då, för det har inte läkt. Så gick hon en liten bit bakom honom en av de första gångerna han fick gå ut, och han fick syn på resten av flocken i hagen och blev överlycklig, gjorde ett krumsprång och råkade sparka armen av ridläraren... Så det blev akuten, inläggning, operation, metallplatta fixerad med skruvar, skenor, gips... ja allt. Och så fick hon ju inte anstränga armen. Men hon har gjort det ändå, för att hennes man ska slippa "jobba dubbelt". Ju mer jag erbjudit mig att hjälpa till, desto mer har hon gjort själv... så jag känner mig ganska skyldig...... Sen i onsdags så visade hon mig sin arm och den är supersvullen. Tittade och hon var svullen ända ner till handleden. Hon hade jätteont och egentligen skulle hon ha farit till akuten samma dag, men hon hade inte tid. Så hon skulle fara dit igår. Och nu vet jag inte vad som händer... Om hon måste opereras om.. eller om hennes "förbjudna ansträngningar" gett permanenta skador...

Nu är det bara x antal timmar kvar av den här dagen - tack och lov! Och jag hittade MP3-laddaren efter att jag skrivit förra inlägget..! Jag måste ha en hustomte som tycker om att skoja och jävlas med mig, för den låg precis där den skulle; på nattduksbordet inom räckhåll från sängen... där jag letat minst 5ggr...
Så du är nog inte den enda som är förvirrad just nu! ;)

Du är så härlig!!
Stora varma kramar! ♥

Susanna

8 april 2011 22:23

HAHA! Lilla Astrid låter precis som min lille Coccos, han han vet nog inte heller om att han är en kanin, då han gör likadant mot hundar.
Grannen, där mamma bor, har en liten äcklig ettrig papillon som skäller och morrar iprincip hela tiden.
Värst av allt, den heter "fiffi"...
Den lyckades rymma en dag och samtidigt var Coccos lös på trädgården.
Trodde att hunden skulle jaga stackars Coccos.
Men icke! Där stod hunden, morrade, gläfte och skällde.
Coccos bara stirrade på henne som om hon vore ett ufo.
Efter ett tag såg man nästan att Coccos började tappa tålamodet för detta skällande så han gjorde ett utfall mot hunden som genast började pipa och gnälla.
Sedan sprang hon hem, hahahaahaha.
Cp kanin jag har XD
Likadant har han gjort mot en annan hund, min svärmors "pojkvän" som har en maffig schäfer.
Inte skrämde den Coccos med sitt skall,
Coccos gjorde utfall och högg hunden i benet.
Gissa vilken schäfer som nu är rädd för kaniner?

Lille Tilda däremot låter precis som min lille Nenna, äkta dramaqueen.
Allt ska handla om henne, bara henne.
Hon har lärt sig att jag blir livrädd varje gång jag hittar Coccos liggandes på sidan i sin bur, (hittade en kanin död på de viset en gång)
Så nu gör hon likadant. För att få uppmärksamhet.
De är inte dumma dessa kaniner!

Haha, jobbigt att du bor långt från alla ;P
Kramar till dig!

Maria

8 april 2011 23:07

Jeeeesus! Fiffi - av alla namn som finns och som man kan hitta på! Inget att undra på att stackaren åkte på stryk av en kanin! ;)
Härligt att du har lika störda/smarta kaniner som jag!!!
KRAM!