Jag överlevde. Min t hade ordnat bil och körde fel, så det blev lite "traktorlösning" på det hela, men för mig är det ju bara bra. Jag får panik av när det är för kallt, sterilt och allvarligt.

Tydligen så invigdes lokalerna ganska nyligen. Utsidan såg förjävlig ut - riktigt misskött 70-tal - och det fanns ingen skylt (!). Bara en papperslapp. Det såg ok ut på insidan men väldigt barackaktigt. Ekade lång väg i golven när folk gick i korridoren. Läkaren var över en kvart för sen. Tydligen har administrationen gjort en miss, för hon är ingen AT-läkare. Hon är en ST-läkare som varit där i två år och har inget slutdatum. Verkade lite stel i början - men å andra sidan var väl jag det också MINST sagt... Hatar att sitta och svara på frågor bara "rakt av". Man vet inte om man förstått rätt, och dessutom är det så svårt att veta vad som tex är "symptom" och vad som är "ätmönster". I alla fall för mig. Så det blev en hel del ursäkter från min sida... kände mig ganska dum.

Hon frågade om det mesta, men bara ytligt. Ville helst ha korta raka svar, och det är jag ju skitdålig på. Har berättat allt nu i alla fall. Allt som jag hann med och blev tillfrågad om. Hon frågade vad jag ätit igår... frukost, fika, lunch, mellis, middag, kvällsfika........... Skämdes ihjäl när jag berättade... Slutade med att jag försökte sammanfatta det hela... Sa att det är en dröm för mig att kunna laga mat, äta en portion, och sedan är det bra. Tårarna började rinna... jag som bestämt mig för att inte gråta.

Hon sa att.. jag inte är ensam... Kändes skönt.. men sorgligt... Jag vet ju att fler har problem... men har aldrig hört det från någon ansikte mot ansikte...

När samtalet var över så berättade hon vad hon fick för tankar - ja, TANKAR, inga "order" eller vad hon ansåg sig "veta" (till skillnad från de flesta andra läkare på psyk...........)... Och.. hon rekommenderade i princip slutenvård i 1-2 mån..... till att börja med... Jag var lättad att hon tog mig på allvar... men.. visste inte att det var så illa........ Varför i helvete har ingen annan läkare tagit mig på allvar tidigare???

Hon sa i alla fall att.... det finns hopp......... Då rann tårarna obehindrat över mina kinder.

Fick följa med henne till ett undersökningsrum... Pulsen steg... min t lämnade mig. Trodde att jag skulle spy av ångest. Hade redan sagt nej till att hon skulle lyssna på hjärta och lungor..... förklarade varför... Självklart hade min t glömt lappen som jag skrivit och som hon skulle ta med sig...... Kompromissade lite mer med läkaren i alla fall... så jag lät henne ta blodtrycket.... 100/70... Hon tog om det - precis som alla andra som kollat mitt BT.... för hon tyckte att det var lågt... jag hade ju halv panikångest dessutom........ Sa inte att mitt "rekord" ligger på 63/38.... vill ju inte skrämma ihjäl henne.........

Hon mätte mig.. och jag tänkte på stallet och sträckte på mig som aldrig förr... och ja... jag hade väl inte kroppsvikten jämnt fördelad mellan hälarna och tårna *host*.... så jag uppnådde den enorma längden på 158cm...

Vägning............ kombinerad med extrem takykardi..................... Fick ta av mig kläderna, för hon ville få så exakt vikt som möjligt.... Så där stod jag med mina sönderskurna och omplåstrade lår och arm..... i bh, trosor och strumpor....... Vågade faktiskt inte titta vad jag vägde... Frågade bara om det var över 50... men det var det inte.

Pratade allmänt en stund innan vi sa hejdå. Gav henne en kram, för hon var så himla empatisk, lugn och sansad. Hon skulle skriva att jag behövde träffa sjukgymnasten och sa att den kvinnan även är ätstörningsterapeut, så det skulle nog passa mig.... och jag höll såklart med. Det tog nog gissningsvis nästan 2 timmar att klara allt.. men nu är det mest "skräckinjagande" över.

Nästa vecka måste jag pallra mig iväg - med min t's utlovade sällskap - och lämna blodprover på kemlab....... Sen kommer jag få kallelse tillbaka till ÄS igen... så.. nu är jag väl "inne i systemet".........

Vet inte hur jag ska göra med behandlingen.... Förstår precis vad hon menar med att jag förmodligen skulle ha mest nytta av att vara på behandlingscentret.... men.. jag ska ju flytta....... och dessutom är det ju snart sommar....... Och mitt i allt vill jag ju komma igång, för tiden - och orken - bara rinner ut.

Gick och köpte en rullpizza när jag kom hem. Kröp ner i sängen. Har ätit och mår illa..... och känner mig dum som gjorde det... Vet inte hur jag ska orka existera med mat i magen............

 

Susanna

15 april 2011 19:17

Älskade vän, skönt att hon kunde ta sig på allvar <3
Oj oj, hela 158cm, då är du typ.. 3 mm längre än mig, haha!
Låter lite tråkigt med att bli inlagd, men det kanske du behöver?
Men samtidigt tänker jag..
Dina kaniner? Hur gör du med dem isåfall?
Jag hoppas att allt kommer att ordna sig för dig <3
Skickar massor utav tröste & strykekramar till dig <3

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

15 april 2011 23:29

Kan trösta dig med att man är olika lång beroende på när man mäter sig..! Under dagen när man står upp så sjunker kroppen ihop, och på natten avlastas den så att man blir längre! :P

Jag trodde att jag kanske skulle behöva gruppbehandling.. äta tillsammans... prata om det.. kunna komma och gå lite som man behöver... men jag vet inte... Är man inlagd så brukar man ju ha "mål och tid" eller perm ett par timmar, i alla fall när jag varit inlagd förut, och då hinner jag hem och sköta ninerna.
Ska maila och fråga hur saker och ting går till, vad det finns att välja på, var de olika behandlingarna ges... Men under helgen är ju allt heldött.... :/

Varma kramar

 

Susanna

15 april 2011 23:54

Jao det vet jag :)
Därför jag jämt mäter mig på morgonen, jämt väger mig på morgonen. Känner mig finast på morgonen.
Man är både längre och smalare + snyggare på morgonen!
Om man nu inte råkat somna med smink det vill säga.. haha.
Aha okej, har själv aldrig blivit inlagd, även om det varit nära många gånger..
Låter inte så kul med gruppterapi eller behandlignshem över huvudtaget.
Men vad ska man göra? :(
Varma kramar till dig!

http://Mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

16 april 2011 10:25

Hihi... Har du gått och lagt dig med nytvättat hår på kvällen och spridit ut det över kudden för att det inte ska vara så blött och jobbigt... och så drömmar som gör så att man "gnor" huvudet mot kudden... Då är man lagom snygg på morgonen..!!!

Har bett min t att ta reda på vad det finns för alternativ... Känns som att jag har missförstått en hel del.. Finns en grupp som kommer dit vid måltiderna.. och en annan mer "sluten grupp".... TROR jag.. Får se till veckan om någon kan förklara..

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...