Kom till stallet och blev eld och lågor - skulle få öva horsemanship med lilleman!!! Tänkte att här ska det knytas band, kramas, berömmas osv. Men ack vad jag hade fel..........

Jag vet inte om han bara är "dum i huvudet" eller om han är så in i h-vete klumpig, men han skiter fullständigt i om det står en människa där han tänkt trampa. Jag tog in honom från hagen, självklart var han tvungen att gå iväg ner i en lerpöl precis när jag kom, och så blev en annan häst förbannad på honom. Jag röt i åt surhästen - och han lyssnade! Blev alldeles chockad. Men vem vet - han kanske inte fattade vad jag sa, utan bara hörde sitt namn. Han vet nämligen om vad hans namn är.

Hämtade in lillen honom och ställde upp honom i stallet som vanligt. Började borsta honom. När jag kom till vänster framben så antingen klantade han sig eller så var han bara dum... Han lyfte hoven rakt upp medan jag stod böjd över hans leriga ben, och på något sätt - fråga mig inte hur - så slog hans knä i min hand som jag höll borsten i. Så jag "slog till mig själv" så att ena skalmen på glasögonen böjde till sig och jag hade lera överallt. Jag vet inte vad det är med honom - eller vad jag gör - men han lyfter hovarna "rakt upp" lite då och då. Han hade visserligen en stor sten som satt fast just under den hoven, så kanske var det därför som han "knäade" mig. Kunde inte låta bli att skratta, för han ser så lat ut där han står, som att "jaha, och......?", och han är lika intresserad och njuter lika mycket som om han skulle stå och se en liten mask krypa över gårdsplanen......... typ.

Ridterapeuten hämtade en repgrimma, men hon sa att den förmodligen skulle vara för stor. Jag satte på den och den VAR verkligen stor. Den blev alldeles för lös, men samtidigt var den tvungen att sitta så långt ner så att den inte satt på eller över "kindkotorna". Gick ut med honom och skulle börja med det mest grundläggande - att få hästen att backa. Jag höll i repet och knackade med pekfingret - ingen reaktion. Jag vinkade med handen så att repet började svänga fram och tillbaka - ingen reaktion, inte mer än att han kom emot mig......... Jag gjorde som jag lärt mig - vevade på, så mycket jag kunde..... men han bara stod där. Ridterapeuten tog över. Jag hade mjölksyra i armen... Han rörde sig inte ur fläcken då heller. Hon gick och hämtade en annan grimma och satte på honom, och så försökte jag igen. Ingen reaktion. Jag tog till det andra sättet jag lärt mig - att hålla upp händerna och ha repet mellan dem och peka och röra händerna framför ögonen på hästen. Ingen reaktion. Jag började veva med repet, det är nästa steg - men han reagerade inte då heller. Det enda som fick honom backa var handkraft; jag knuffade honom bakåt. Ridterapeuten lyckades i och för sig få honom att backa 2-3 ggr, men samtidigt är det ju inte meningen att man ska behöva kliva fram och pressa bort hästen. Det funkade för mig också, men det känns som "fusk".

Alltså, han ska vara tränad i horsemanship - enligt förra ägaren. Men jag kan säga - som inte kan något om hästar - att han INTE är tränad i horsemanship alls. när jag stod där och höll upp bägge händerna och vevade med repet så nuddade jag honom till och med i pannan mellan ögonen - flera gånger - MEN han gjorde INGENTING. Ridterapeuten sa att han stod och vilade... Hon gjorde samma sak - och det blev samma resultat. Nada.

Hon ringde och beställde en repgrimma till honom och jag gick in med honom och sadlade och tränsade. Det är så jävligt att sadla honom för han är hal som en ål - sadeln glider på ryggen och blir sned och gud vet vad... Jag fattade inte VARFÖR, men ridterapeuten förklarade det för mig. Han är lite "fläskig"... så när han rör på sig så är det liksom inte stabilt, utan "dallrigt" vilket gör att allt flyttar på sig. Jag satt upp och skrittade runt. Han lyssnade på mig och stannade bara för att bajsa. Berömde honom för att han inte stannade när folk gick förbi på vägen och bilar körde förbi. Så skulle jag trava. Han är så... explosiv... eller vad man nu ska kalla det. Han "rusar iväg" med mig så fort att jag tappar balansen. Skrittade runt ett par varv istället och så tog ridterapeuten över. Han rusade iväg för henne också, men hon klarade av att "samla ihop honom" så att han travade mer "stabilt". Hon gjorde övergångar från skritt till trav för att han skulle lära sig att ta det lite lugnt, och han var SÅ FIN när han jobbade. Hon skrittade av honom och kallblod likt så hade han betydligt mer kraft i stegen efter att ha fått jobba lite. Tycker att det är så jobbigt med tålamodet att bara skritta runt, runt och känna att hästen är NOLL intresserad och engagerad. Jag gillar när de är lite piggare, när de bär huvudet högre och "arbetar". Det är SÅ SKÖNT för mina ömma axlar och nacke. Blir som massage.

Hade SKITKUL - trots att i princip ingenting fungerade! Det är inte varje dag man ser ridterapeuten stå och flåsa och vara "besegrad" av en totalt passiv häst   .....

Hon fick höra av en vän att haflingers tydligen är lite såhär - antingen heldöda eller så skenar de iväg. Så det kommer nog krävas ganska mycket träning innan han har lärt sig var skåpet ska stå. Ridterapeuten sa att det nog inte var så bra att låta mig rida en så outbildad häst. Och visst, jag förstår vad hon menar - för allas skull - men samtidigt så är det ju en erfarenhet för mig och jag lär mig massor. Jag är liksom inte rädd, men jag tycker inte om att inte känna att jag har noll kontroll. Önskar att jag hade tillräckliga ridkunskaper så att jag kunde samla ihop honom precis som ridterapeuten gjorde.

Tänkte skippa den tidiga bussen hem, för jag satt och småpratade med ridterapeuten. Men så var det gränsfall att jag skulle hinna när vi skildes åt. Jag gick så fort jag kunde, men det räckte inte. Bussen kom innan jag var framme vid hållplatsen, men jag hade sådan tur att det inte kom någon bil (är 90km/h på vägen jag korsar) så jag rusade över vägen och bussen stannade! Hann precis hem från busshållsplatsen innan det började regna. Är första gången som jag sprungit till en buss på säkert över 15 år.............

Har inte "landat" i verkligheten än - tack och lov. Kan fortfarande känna hur jag kramar om hästisen. Smeker den mjuka - och sneda - mulen. Känner med händerna på hela kroppen - känner värmen, trösten, lugnet... Och glasögonen är redan fixade!

Så nu är det bara tomt ända tills måndag eftermiddag.............

Min t hade mailat när jag kom hem. Vet inte vad jag ska skriva för att kunna beskriva vad hon skrev... så jag klistrar in det här...

"Hej Maria !

Jag har suttit och läst och studerat ditt material. Jag är djupt gripen av det jag ser och läser. Saknar ord för att riktigt beskriva vad jag känner. Vi får ta det när vi träffs.

Jag är imponerad över ditt mod och din ork att förmå med ord beskriva allt detta tunga. Jag känner stor tacksamhet för ditt förtroende.......och jag tror på ordens läkande krafter....

Varm kram till dig och hoppas ridningen blir lyckad i em."

Hon är min ängel. Men jag vet inte hur jag ska kunna se henne i ögonen på måndag. Jag är så jävla äcklig. Smutsig. Skäms ihjäl............

ska till min t kl 10............... hämta ut medicin............. lämna ritblocket..............

sen hem............ försöka sadla om (haha, gud vad rolig jag är......    ) och så ska jag vara i stallet kl 14............ vill bara krama en häst......... känna värmen........ den mjuka mulen............... doften...........

är så nervös för terapin och apoteksbesöket så jag skakar..............