jag kommer inte in på min hotmail och min t har mailat..... blir så jävla irriterad........ hade skrivit ett svar och tryckte på skicka.... och så blir det "internt serverfel" och meddelande om att det inte går att ansluta till cp-hotmail just nu.......... NÄHÄ, och det jag skrivit och precis skulle skicka då?????

har i alla fall varit "duktig" och postat mammas födelsedagspresent........ fick betala för skrymmande brev istället för paket... för killen som stod vid postombudet hittade inte heller - precis som jag - någon annan gräns än 2kg för om det ska gå som brev eller paket....... sparade typ en hundralapp........

sen for jag till biblioteket.......... hämtade ut min beställda språkkurs............ teckenspråk.............. berättade det för min t... och hon sken upp........... hon sa att det är ju bra att kunna inom vårdyrket............ jag skämdes och sa att jag också tänkt på det......... men att det är en gammal dröm att lära mig teckenspråk..... ända sedan jag var liten.... och nyfikenheten ökade när jag var timvikarie på dagis och vi hade en liten kille där som talade med teckenspråk............ sen... så var min dröm.... att läsa omvårdnadsprogrammet.... och läsa teckenspråk........... men....... ja.... allt blev som det blev.................

har lånat det här förut..... men inte orkat......... kommer inte orka nu heller... men eftersom jag är som jag är... så.. fångar jag alltmer halmstrån på vägen ner i helvetet............ och det här är ett sådant........... ett annat är att jag vill lära mig norska............. plugga till ssk och dra härifrån... till ett land som HAR välfärd..................... och jag älskar norge......

min t log när jag sade det också...............

är mest rädd att hon ska bli besviken........ sa det till henne.............. att det här är förberedelser inför kommande stup att ramla ner från........ när ridterapin försvinner..... läkaren försvinner............ kk skiter i mig.................. allt....... precis allt............

varit hos min t.......... hon kan inte trösta mig........... finns inget som vården kan göra för mig längre känns det som................. de vill inte göra något heller........... inte värt att ens försöka.................

pratade med henne om mitt beslut att inte träffa läkaren nästa vecka......... hon tyckte att det var "tråkigt"..... och det gör jag också.......... hon förstår nog inte........ men ingen kan nog förstå som inte varit i den här helvetessitsen.....................

......................vore det inte för ridterapin så skulle jag ta livet av mig här och nu................

Hej *läkarens namn*,

Jag vill tala om att jag inte kommer till vår träff (*datum och tid*).

Jag funderade på att dra till med en vit lögn i fall om att du inte skulle förstå varför jag väljer att inte komma, men jag hatar att ljuga och är dessutom skitdålig på det. Och jag vill tro att du lärt känna mig och vet att jag inte är det "psykfall" som andra läkare skrivit om.

Det är som så att Försäkringskassan har tyngt mina axlar konstant i 2 år nu, så att du inte hinner få in läkarutlåtandet innan det datum jag meddelade redan första gången vi sågs gör att jag får panik och blir än mer förtvivlad. Det tär på hela mig eftersom jag haft enormt krångligt med FK tidigare. Så ett år innan Aktivitetsersättningen gått ut så har det inte gått en minut som jag inte är orolig. Och sist blev förlängningen bara ca 1 år, eftersom jag fyller X år den *datum*. Så snart har jag varit söndertrasad pga det här i två års tid. Jag är enormt tacksam att du kontaktat min handläggare och tagit reda på att det är ok att lämna in utlåtandet senare. Tyvärr så är det inte ok för mig, det gör mig inte lugnare, utan det betyder att handläggningen blir gjord senare, och jag får svaret senare. Och att överklaga ett beslut från FK är ingen barnlek - inte ens om det är FK som gjort fel. Det vet jag av tidigare erfarenhet. Hela situationen gör mig totalt förstörd.

Sen är det det här med remiss till Kvinnokliniken. Det har gått ett halvår och inget har hänt, så jag räknar med att det tar minst ett halvår till innan något händer. Och då är du ju inte ens kvar, och jag har förlorat allt. Jag hade behövt få försöket till smärtlindring nu, för jag klarar inte att gå i ridskola efter årsskiftet annars. Det kommer göra för ont. Jag kommer säkerligen att försöka och jag är inte den som låter smärta stoppa mig, men jag kommer inte kunna ta mig ut och tex handla, gå till terapin, osv, men hästarna har blivit mitt allt. Utan dem och ridterapeuten kommer jag inte orka leva. Så hästarna är mitt enda hopp om att inte dö. Och ridterapi har jag inte råd att betala själv. Så jag ser bara hur allt blir becksvart vid årsskiftet. Och inget händer trots allt det här. Önskar att jag hade pengar och mod att anlita en advokat, för det är väl det enda sättet att få den hjälp man har rätt till - när somatiska vården bara ser på en som ett "psykfall". Och jag säger som jag sagt till *min t* - jag VET vad det innebär att fokusera den själsliga smärtan och göra den fysisk, det vittnar alla hundratals ärr om. DET är att manifestera den psykiska smärtan som fysisk. Det jag ber om hjälp med från KK är riktig smärta, oavsett vad någon av dem tror. Men ändå gäller tydligen inte ens lagarna vi har i det här landet, och ingen verkar bry sig nämvärt över det. Jag är helt förtvivlad och hysterisk över det.

Det är som så att man kan säga att jag har tre "sorgebarn" som jag lever med - och förmodligen alltid kommer att få leva med, vilket gör att jag ifrågasätter livet i sig. Det första är Kvinnokliniken och den hjälp jag så väl behöver ha från dem men inte får. Det andra är psykläkaren som hasplade ur sig att jag förmodligen har MS, vilket gör att jag ligger sömnlös och undrar om det är någon vits med att kämpa vidare alls - ingen vill ju ta ansvar för vad han sade och skrev och skicka mig på en magnetröntgen så att det antingen går att utesluta eller börja medicinera. Det tredje är Försäkringskassan/ekonomin.

Skulle dessa tre stora saker ordna sig så vet jag att det sedan är helt upp till mig och vad jag klarar och orkar - om jag kan skapa mig ett liv eller ej, och vad det i så fall skulle innebära. Men nu är jag bara beroende av vad andra "tror" - och som de kallar för att de "vet". 

Vad gäller Fluoxetin så känner jag inte någon skillnad med eller utan medicin. Kanske är dosen för låg eller så är det inte rätt medicin för mig. Jag vet inte varför, men förra gången fick jag kapslar som går att svälja, men nu har jag fått tabletter som är så breda och platta att de fastnar i halsen varje gång - även om jag tar dem med tex hälsofil. Och det är nära att jag kräks när de sätter sig fast och börjar ge ifrån sig den äckliga smaken. Biverkningarna har gått över, förutom att jag är torr i munnen. Har köpt fluortabletter för att försöka rädda situationen. Jag har inte varit hos en tandläkare på över 10 år och har tandställning som ska ses över minst en gång per år, så det gäller verkligen att "rädda det som räddas kan" (läste ju på om tandvård och hur man kan få hjälp med det i min situation, och jag gav dig pappren på det, men jag antar att det inte är aktuellt - särskilt när det inte ens finns tid för det som är livsviktigt). De salivstimulerande som går att få på högkostnadsskyddet smakar bara illa; Salivin är omöjligt att få på högkostnadsskyddet och det var det jag fick när jag var inlagd. Det går att få mina Fludent på högkostnadsskyddet, men det bestämmer ju inte jag. Det sista som försvann av biverkningarna var utslagen på magen, men de var så små och kliade inte alls, att jag räknar det knappt som utslag. Vet att man ska sluta med medicinen direkt och kontakta läkare, men eftersom det inte ens kliade och utslagen var så pyttesmå så rådgjorde jag med *min t* och vi bestämde att jag inte behövde bry mig om dem. Blev det värre så skulle jag tala om det för henne och då skulle hon prata med någon om det. Men nu är de som sagt borta.

Det sista du och jag sade till varandra var att "vi ses om 4-6 veckor", och det blev 2 mån istället. Så det är ännu mer tid som bara rinner mellan fingrarna. Brutna överenskommelser. Besvikelse. Förtvivlan.

Jag var med *min t* hos *läkaren* (plastikkirurgen) på återbesök, och det blev bestämt att vi ska ta oss an ärren på båda låren i nov-dec. Hoppas att jag får minst samma premedicinering ordinerad av dig då som sist. Jag vet inte vad det är för fel på mig, för inget "tar" på mig. Vårdpersonal bara stirrar på mig och tappar hakan när de ser vilken dos jag fått och att jag fortfarande har panikångest och skulle kunna rusa därifrån. Jag har alltid varit såhär, och jag vet inte varför. Det är som att ingenting "biter" på mig. När jag skulle sövas när jag var inlagd och premedicineringen inte tog alls, så var jag helt skräckslagen för att de inte skulle lyckas söva mig. Två kvinnor kollade igenom vad jag fått, för de trodde inte på att jag fått någon premedicinering alls. Jag skämdes ihjäl. Du skulle ha sett minerna på *plastikkirurgen*, *min t* och de andra när jag tänkte resa på mig och bara gå ut ur operationsrummet... för det ska man inte klara av med den mängden medicin - antar jag...

Jag vill att du verkligen ska förstå att jag uppskattar allt du har gjort och gör för mig, och därför vill jag skydda dig. Dig, mig, *min t* - oss allihopa. För om jag skulle träffa dig så skulle jag bara gråta och skrika av förtvivlan över allt som bara hopar sig och går åt helvete. Och jag tycker så bra om dig och vet att du gör ditt bästa med den tid du får, så jag vill inte ta ut min förtvivlan och frustration på dig. För det är inte ditt fel att det blivit såhär; du bestämmer ju inte alls över hur mycket tid du får, utan det gör andra så det vore oerhört fel av mig om jag släppte ut all min förtvivlan och frustration på dig. Dessutom tror alla att jag är "arg" när jag släpper fram besvikelsen och förtvivlan, så det blir bara ännu mer fel. Jag måste skydda oss allihopa i det här, och det enda sättet jag kan göra det på är att hålla mig undan tills dess att jag klarar av att bete mig på ett värdigt sätt och kunna möta dig så bra som du förtjänar. Och i det läge vi befinner oss i idag och de närmsta veckorna (?) så kan jag inte det. Därför ställer jag in vår tid.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du förstår och kan ta till dig vad jag skrivit i det här mailet, och att det inte är något illa menat mot dig alls. Jag är verkligen ledsen att det blev såhär, önskar att vi kunde träffas för vi behöver det (jag i alla fall...), men jag kan inte göra på något annat sätt. Mina tyngda axlar, min sorg och min förtvivlan har bränt så många broar tidigare och jag måste lära mig av mina misstag någon gång. Och det är hög tid för det nu. Så jag "drar mig tillbaka och slickar mina sår" tills dess att jag orkar vara mig själv.

Jag hoppas verkligen att du förstår, och att du kan förlåta mig. Det har inget med dig att göra, utan beror bara på mig och de saker som händer (eller snarare inte händer) kring mig.

Sorgsna men varma hälsningar,

Maria

har bara slumrat till och från hela natten...... är helt slut.......... haft svårt att skilja mellan drömmar och fantasier, och vad som är verkligt.............

ska till min t om en timme.......... rädd att hon kommer vara arg på mig.......... har funderat mycket på det här med läkartiden.... och jag står fast vid mitt beslut..... tänker inte gå dit.............. ska maila henne och förklara... kan inte ljuga...... ska skriva hur jag känner, men att jag officiellt sett sjukanmäler mig......... då behöver jag inte ljuga......... klarar inte av att ljuga...........

förstår hon så gör hon.......... gör hon det inte så... är det tråkigt... men inget som jag kan styra över...........

jag gör ju såhär för bådas skull......... för allas skull............ om jag bara skulle se till mig själv så skulle jag gå dit och gråta ögonen ur mig och förmodligen skrika tills dess att jag inte har någon röst kvar........... och hon förtjänar bättre än så........ mycket bättre............. tänker inte utsätta henne för min hysteri och förtvivlan............

ska försöka gå förbi apoteket på vägen till min t.......... behöver köpa mer häfta till ärret............ förra gången hittade jag ingen... och jag är skiträdd för att fråga.......... så vi får väl se............

måste förbi posten idag......... och biblioteket.............. törs inte cykla.... inte nu i alla fall... det är för kallt och risk att det är isigt och halt..........

......känns som att jag kommer spy av ångest................