Gick till min t på fm...... pratade mest om mötet med KK's kurator på tis......... Jag grät.... som vanligt........... Gick igenom allt igen så att allt kommer att sägas som behövs sägas.......... för det här är absolut sista chansen......... När jag kom hem så beslutade jag mig för att vi ska skita i KK nu...... så måndagens timme ska ägnas åt det som terapin borde handla om...... Min t förstod och blev glad över att jag försöker släppa skiten........ Jag börjar väl ta till mig av att... oavsett vad jag än gör eller vad som än sägs mellan mig och min t, så avgörs allt på tis...... då jag inte är inbjuden............ Så det är bäst att inte strö mer salt i såren på måndag........ Är obeskrivligt glad att jag har stallet på tisdag så att jag inte kommer göra något dumt....... Det är visserligen kl 15, och då lämnar jag hästisarna.... men ändå....... jag känner mig alltid stärkt när jag varit där.........

Bestämde mig för att förhandsrösta på vägen till bussen till stallet........ tog mitt pick och pack och cyklade dit........... men när jag kom dit insåg jag att jag inte hade med mig busskortet........ Fick panik......... Sprang och röstade.... vilket var skitnervöst....... och så måste man ju stå och glo på när de stoppar i ens kuvert i "lådan"........... Cyklade med racerfart hem och hade halv panikångest........ hade jag missat stallet idag så hade jag aldrig förlåtit mig själv.......... Som tur var så låg busskortet i regnjackans ficka.......... Men jag var så söndertrasad så jag tog en stesolid till innan jag flög ner med cykeln till busshållsplatsen...... Det är något fel på min köksklocka, så den går 5 min för tidigt........ så jag hade inte behövt ha SÅ jävla bråttom..............

Blir så sur.... för jag behöver egentligen bara ha något som verkar SKITSNABBT.... och som försvinner lika snabbt...... efter en kvart eller så.......... Så två av de tre stesoliden som jag tryckte i mig idag var egentligen onödiga..........

Kom till stallet och blev välkomnad av världens goaste rottistjej.... Hon tyckte att jag skulle komma in och leka med bollen, men jag skulle aldrig bara gå in hos någon sådär...... Så jag gick till elevbaracken och bytte om till "oömma kläder"......... Sen kom ridterapeuten..... vi bytte några ord.... och så fick jag reda på att jag skulle få hjälpa henne idag....... Jag skulle få rida världens sötaste haflinger.... han som är nyast i stallet...... och hon skulle gå med och hålla i honom eftersom hon inte visste hur han skulle reagera på att ha en människa på ryggen och samtidigt utsättas för allt möjligt nytt........ Herregud vad bred han är....... kändes som att rida i splitt............ tur att det var den bomlösa sadeln som är mjuk och skön...... Det gick bra.... kan inte påstå att jag kände att han direkt blev rädd för något, utan han var mer fundersam och lite reserverad....... Var häftigt att han hela tiden gjorde ljud.... har aldrig hört så mycket ljud sammanlagt sedan jag började i ridterapi i våras! Han gnäggade som faaan och jag kunde inte annat än att le..... försökte övertala honom om att det var ok, att jag och ridterapeuten var där..... och att han snart skulle få träffa sina kompisar igen......   

På vägen tillbaka berättade ridterapeuten att veterinären ska komma och titta på gammelkillen....... för de är rädda att han har något fel på levern............. Jag blev helt mållös...... för jag håller på att måla namnskyltar med klöver och nyckelpigor till alla hästisarna..... och hans skylt.... är den enda som jag gjort en fyrklöver på....... för att bringa tur........... Han är den mest underbara varelsen på jorden..... och jag vet inte vad jag gör om han..... måste somna in..............   Har mailat ridterapeuten och frågat...... om jag får säga hejdå....... om någon av hästisarna måste somna in............ om det inte är akut såklart...... och om hon tycker att det är ok............. Allt jag älskar tas ifrån mig........ och jag får inte ens säga hejdå...... får aldrig något avslut......... så då sitter allt kvar...... för alltid.............

I alla fall......... *torkar tårarna*..... När vi kom tillbaka till stallet så skulle jag rida en sväng på egen hand...... Det verkade gå bra....... i 5 steg........... sen stannade lillen och vägrade röra sig ur fläcken............  Jag manade på och manade på...... smackade............ "kickade" till honom........... men han bara stod där............  Kunde inte låta bli att ASGARVA! Ridterapeuten sa nämligen på vår promenad att hon inte gjorde något, utan att jag red helt själv....... Men ICKE på gårdsplanen! Till slut motiverade hon mig med de magiska orden som hon VET att jag verkligen tänder till på - "Vem är det som bestämmer egentligen? Du eller han?"........ Jag ÄR det envisaste som går i ett par skor..... så nog fan ska jag få en häst att gå framåt........ och till slut gick han! Men myyycket tveksamt...... så jag fick mana på honom nästan hela tiden....... Men vi kom runt! Hoppade av och så tränsade och sadlade jag av...... och så skulle jag kolla så att han inte fått några stenar under hovarna fram....... han har tendens att få stenar som fastnar som mellan skon och hoven längst bak......... MEN - då blåvägrade han lyfta på hoven! Har aldrig varit med om det förut! Ridterapeuten sa att jag skulle dra i hovskägget, men jag är ju så rädd att det ska göra ont...... Jag testade, men sen gjorde jag "min grej"..... Då går jag fram och tar tag i grimman och fokuserar hästens blick i min blick.... och talar om att "Nu är det allvar, nu skärper du dig! Det är JAG som bestämmer!"........ inte i ord, utan det gör vi upp ändå....... Jag vet inte varför, men det har blivit så jag gör........ och jag känner hur jag "växer"...... antar att jag anammar min "ledarroll" på det sättet....... Och så lyfte han på hoven..... och den andra var det inga problem med......

Sen släppte jag ut honom i hagen..... Det är lite trixande med elstängsel och de andra hästarna....... men jag klarade det - för jag hade helt enkelt bestämt mig för det! Ibland kan jag bli rädd för mig själv... för att jag "tror" att jag är en "etablerad" ledare...... så om hästarna börjar bråka i närheten av mig så skulle jag kunna sträcka på mig och gå emellan med hela min kroppstyngd och kroppslängd och fösa bort dem........... Och för att TÄNKA DEN TANKEN...... så måste man nog känna sig ganska "stor"..... och känna att man har liiite koll på ledarskap trots allt...........

Var helt slut när jag kom hem....... värmde en djupfryst pizza och åt för en timme sedan............ och sen fick jag ångest för att jag gjort det så jag stoppade i mig en fyrdubbel dos laxertabletter..............   

Har ingen aning om vilken fot jag ska stå på............

När jag är i stallet så är ingenting omöjligt..... jag provar allt jag blir föreslagen och tänker att "blir det fel så blir det, och det är ingen idé att sörja det nu"...... Jag behöver inte ha någon prestationsångest..... inga krav (förutom de mest grundläggande såklart)...... och det kvittar vad som står i min journal eller vad KK fattar för cp-beslut............

Sen kommer jag hem...... "landar"............... och är rädd för allt...... är misstänksam........ pessimistisk........... destruktiv............. pressad....... och det känns som att jag inte klarar av någonting............... och det vore bäst för alla om jag bara dog...........

Det är så enormt stora kontraster att det inte ens går att försöka beskriva.........

Ridterapin har förändrat mitt liv mer än något annat..... någonsin........... och jag tänker ALDRIG släppa hästarna ur mitt liv....... ALDRIG.......... och inte ridterapeuten heller.... om det är möjligt............... Och jag sörjer för alla andra..... som tror, precis som jag, att de inte kan någonting...... inte klarar någonting...... och att livet bara är ren och skär smärta........... Det här jävla landstinget borde skämmas som inte tar till vara på den ridterapi som faktiskt FINNS...... för det skulle kunna hjälpa SÅ MÅNGA.......... Ridterapin har räddat och räddar mitt liv....... så hur fan kan landstinget bara skita i att hjälpa alla de människor som de klassar som "ohjälpbara" - precis som de gör med mig....... Jag blir ledsen...... och förbannad.

Längtar till stallet på tisdag så jag dör........... Känns som 10 år dit............. och så är det en helg mellan.. till råga på allt........... Har ingen ljudbok att lyssna på heller, för jag lyssnade färdigt på den sista imorse.......... "Alla de stillsamma döda" av Anna Jansson......... Gillar egentligen inte deckare, men uppläsaren är bra...... och så skriver hon lite "poetiskt".... beskrivande....... så det går att lyssna på........... Men nu finns inga fler ljudböcker av henne att lyssna på...... och jag vet inte vad jag ska leta efter........... det finns ju mest deckare....... och jag tål bara inte Åke Edwardsons böcker...... Det är bara en massa konstpauser och så orden "sa Winter"........... "sa Winter"..................... "sa Winter"...........

Gillade verkligen Arnaldur Indridasons ljudböcker..... de var också mer än bara deckare........ men det finns inga kvar att lyssna på där heller...........

.......vill bara gråta............ men vad hjälper det................ behöver en famn att gömma mig i......... tröstande ord....... låsta dörrar så att jag kan känna mig trygg.............