varit i stallet

ridningen gick BRA (!)

fick största hästen idag också

han är så gullig

och idag lärde jag mig hur man sitter på rätt ben i trav

när ytter framben går in under hästen ska man sitta ner!

lätt att veta

svårt att kunna när man byter varv och måste minnas vad varje uttryck betyder för det, hålla avståndet till de andra hästarna, styra på rätt sätt, sitta rätt, hålla armar och händer rätt - och så komma ihåg att byta ben när man då byter varv..........

det funkar sååååå bra att vara bland hästarna

men så ska de andra eleverna vara snälla och erbjuda skjuts hem

jag är tacksam och de ska ändå åt det här hållet - fine

men så kan vi inte prata i bilen

jag försöker

men det går inte

antingen pratar jag och de andra håller tyst, och så kommer den där pinsamma tystnaden

eller också pratar de och jag sitter tyst

och om jag försöker vara med i samtalet som de påbörjar så blir det sådär tyst

summa summarum - jag kan inte umgås med folk

inte okända människor som är normala och som jag inte får ta hand om

jag har humor, och den enda i stallet som verkar ha humor förutom ridt/ridläraren, är en av männen

han är "normal på mitt sätt" - kan skämta, hoppa in i samtal, påbörja samtal, osv

de andra är så tysta

jag vet, jag har varit där så mycket att jag känner mig som hemma, och det gör inte de

men NÅGON sorts band måste väl ändå folk kunna knyta till varandra??? eller???

jag knyter an till både hästar och människor i hästhanteringen, men vad gör man för att få de andra att "titta upp" så att det överhuvudtaget BLIR någon KONTAKT

det är ju så jävla stort fel på mig så jag kommer aldrig få ett liv

aldrig!!!

varför kan det inte gå någon jävla buss så att jag slipper förnedra mig med att visa hur jävla störd i huvudet som jag är

tjejerna jag for med idag är "mitt folk" - en präststudent och en som jobbar inom vården, så vi är ju alla intresserade av MÄNNISKOR

nää, tacka vet jag HÄSTAR och normala SJUKA MÄNNISKOR

jag har bara femte plats i kö till lägenheten, så det lär ju inte bli något i vilket fall som helst

orkarinteorkarinteorkarinteorkarinte

har duschat

tog av bandaget och lät armen bli blöt och tvättade den

måste få bort lite av det blod som torkade fast kompresserna

för det kommer ju även att hålla kvar häftan när de ska ta stygnen

och DET gör ont

så jag hoppas att jag gjorde rätt nu

man får ju blöta såret två dygn efteråt och nu har det gått 8½ dagar

det gör inte ont och armen är inte öm när jag klämmer på den

det ömmar lite inuti när jag försöker slappna av

lite otäckt eftersom jag vet att hon gick djupare den här gången och först sydde ihop underhuden

men å andra sidan så är det väl i alla fall inte infekterat om det inte gör ont när jag klämmer på armen

den här gången får nog bandaget vara ett bra tag

måste vara rädd om ärret, jag får ju inga fler chanser

har funderat på att skippa ridskolan imorgon också pga det

men jag vet inte

har redan missat en gång

och så blir jag mer och mer utstött i gruppen

vilket gör att jag får ännu svårare att ta mig dit nästa gång

osv

jag vet ju att det "bara" är en ridlektion - jämfört med ett ärr som jag kommer få bära i resten av mitt liv

vet inte vad jag ska göra

mår så jävla dåligt så jag blir rädd

behöver komma till stallet

har inte varit där sedan avslutningen av ridterapin

hon hör inte av sig......... min t hör inte av sig... trots vårt samtal......

"du"........... alltid du du du du.......... aldrig "vi" som det var förut.............

och jag har skrivit, sagt och påtalat för henne att NU när JAG gör en massa SJÄLV... så kostar det en massa..... och jag känner mig så jävla ensam.......... mer ensam nu än förut.......... och ändå blir det såhär.... jag är och förblir ensam................

nu finns en lägenhet ledig....... som jag vill ha..............

kommer få högre månadskostnad..... alla resor...... högre hyra...........

och OM jag ska börja plugga om mindre än 1½ år...... är det värt det då..........

skaffa sig en "lyxlägenhet" (enligt min standard) och få flytta in till stan igen sen och magasinera alla möbler och bo i en etta med pentry - i bästa fall..........

jag får säkert inte lägenheten i alla fall...... så varför ens fundera...............

mamma ringde......... och nu har jag ångest så jag skakar.............

........vill bara dö......... orkar inte.........

hade hoppats att min t skulle skicka ett litet mail och fråga hur det är... efter gårdagen............ som hon alltid brukade göra förut.............. men...... nej............

Har bara legat i soffan sedan jag kom hem... Inte orkat göra något.. förutom att hetsäta - såklart.... med tillhörande piller.......

Magen börjar redan vända på sig...... hör hur det låter och både ser och känner hur det rör sig............ Mår illa........ Tecken på överdos...... Tur att det inte är något farligt. Eller otur...... beroende på hur man ser det......... Skit samma - man dör inte av det i vilket fall som helst.

Blir galen när jag inte kan träna heller..... Får inte töja ut ärren på låren.... och får inte anstränga mig alls förrän efter måndag em.. egentligen........... Men ett hushåll sköter sig inte självt... så jag har lindat armen stenhårt och tagit tag i den äckliga disken... På onsdag SKA jag till stallet..... vet att det är dumt, men jag måste... Kan inte missa ett tillfälle till.

Känns som att luften gått ur mig totalt... och har insett att jag är så jävla dum så jag tror att allt med maten kommer lösa sig nästa torsdag när jag ska träffa kontaktpersonen för ätstörningsenheten......... Jag vet att det inte funkar så - så dum är jag inte - men jag måste tänka så för att orka tills dess....

Imorgon ska jag inte göra ett skit..... om jag inte går till biblioteket och hämtar ut min reserverade bok........ men jag orkar nog inte det... om jag inte går senare på dagen........ i skydd av mörkret..........

Ögonen är fortfarande svullna som korvar av alla tårar....... så nu ska jag släcka och lägga mig och lyssna på ljudbok........ Önskar bara att jag kunde fokusera på det som sägs så att jag inte behöver lyssna om allt hela tiden.....

Har förberett toaletten.... kan i värsta fall kräkas och tuppa av utan att riskera att ramla ihop och slå mig........... Är rädd att göra mig illa..... inte för sakens skull..... men jag är rädd att göra mig illa så att någon mot all förmodan skulle sakna mig och hitta mig vid liv.......... Visste jag att jag skulle dö om jag slog skallen i handfatet så vore jag inte rädd.......... Är bara rädd för att bli inlagd någonstans.... folk som petar på mig.......... UÄÄÄÄK.... När jag sett på tv hur de lägger patienter på en spineboard så fattar jag inte hur de klarar av att ligga stilla......... Mig skulle de aldrig få på en sådan......... Jag skulle slåss till sista blodsdroppen för att slippa sitta fast i någon annans våld........ Förstår ju varför den används, det är inte det, utan det är min egen rädsla.......... Det skulle behövas en halv armé för att hålla fast mig...... och x antal hästdoser lugnande............... Ja, det skulle krävas narkos för att få mig på en sådan sak..............

Nej, nu ska jag och min förstörda mage ligga och vänta på utbrotten................

Började böla hos läkaren direkt... självklart..........

Hon är så snäll och förstående.. och kan fatta att det är jobbigt....

Första gången och första läkaren som har sett det som en självklarhet att förnuft och känsla inte nödvändigtvis är samma sak........ Jag blev alldeles chockad... så jag sa det till henne...........

Berättade vad känslan ville göra.... Tvekade först... men hon frågade mig och sa att det är ok att jag berättar............ så jag berättade.. allt... Att känslan skulle ligga på golvet och skrika och dunka skallen i väggen............ men förnuftet ber känslan om att "hålla käften"....... och därför sitter jag där och "håller ihop"..........

Läkarskadade jag var ju sedan tvungen att påpeka att det låter som om jag vore schizofren.... Jag log lite försiktigt.. och då log hon också och sa att hon skulle veta om jag vore schizofren, och det är jag inte.... Älskade läkarängel som kan vara så spontan och underbar........

Hon sa att jag skulle höra av mig om jag mår sämre eller om "förnuftet" riskerar att förlora mot känslan....... Det lovade jag............. ..."känslan" blev förbannad, för nu har jag förstört det också... Jag håller alltid de löften jag ger.... så tänker jag seriöst ta livet av mig så måste jag tala om det för henne först.............. Jag mitt pucko... eller som hon brukar säga; det är smart..... Säger ofta till henne att  "jag är så dum att jag kan lura mig själv"......... vilket jag tror att hon ser som en strategi och överlevnadsinstinkt, eftersom hon brukar säga att det är "skitbra"......... Och så säger hon att jag är en väldigt empatisk och fin människa........ Mina ögon blev till stora niagarafall.... och jag sa att.. jag aldrig fått höra eller läsa det i min journal av en läkare tidigare.. utan det står överallt att jag är oempatisk och har svårt att knyta an till människor...... medan mitt problem enligt mig snarare är det omvända........... ..och det höll hon med om...

Tänk OM hon skriver det i min journal........ Tänk om en läkare skriver att jag har lätt att knyta an till människor och har empati.......... Det skulle verkligen bryta av mot alla idiotläkare som bara gått på feldiagnosen "borderline" och skitit i att ens titta på mig innan de fällt sin "dom"............ Jag vet ju att jag har bordeline-drag - kanske mer än "medelsvensson - men jag uppfyller inte kriterierna för borderline enligt DSM-IV..........

Sen gick jag till min t........ Skulle bara hämta mitt ritblock, men så säger hon att hon inte förstår ett dugg vad jag skriver om eller menar......... Med andra ord - det vore idiotiskt att gå hem och fortsätta ha det såhär, för oss båda....... så jag stannade.... Skulle förklara kort.......... men.. jag var där i ca 1 timme och 45 min.......................... Har inte fattat det förrän nu.......... att tiden gick.........

Tårarna strilade fritt i hela ansiktet och ner på halsen och in i tröjan............ Sa som det var... att jag känner mig så jävla ensam....... och att jag behöver henne på samma sätt som förut.......... Hon sa att hon gör allt hon kan........... och ja, jag vet att hon på sätt och vis är lika engagerad i mig nu som förut....... MEN... hon gör på ett helt annat sätt........... Tjatar om det "positiva" utan en tanke på vad det kostar för mig med det "positiva" i att jag går på apoteket själv, var hos plastiken helt ensam, osv................ Sen körde hon sitt vanliga stuk - avbröt och sa att hon "ville prata till punkt"..... Jag sa som vanligt att visst kan hon det, bara jag får tala till punkt sen............... och det fick jag ju såklart inte................ Hade inte tänkt att säga något, men så hon gjorde mig hysterisk genom att lägga ord i min mun........... så då rann det över för mig.............. Jag sa till henne att sluta göra så, och att om hon bara kunde hålla tyst någon gång så kanske jag skulle kunna förklara för henne......... Hon blev alldeles paff och satte sig med armarna i försvarsställning - ja det går att läsa människor ungefär som hästar - och började babbla....... Då kunde jag inte hålla käften, utan sa att till och med min ridt frågat mig om hon babblar sådär mycket i vanliga fall............

DÅ blev det tyst......... DÅ började hon TÄNKA EFTER..........

Så då kunde jag säga en del av vad jag ville och behövde........ Sa att jag är så less på hennes summeringar som bara blir pannkaka... Hon lägger ord i min mun.... sen säger hon något helt annat.......... och så summerar hon de helt olika sakerna............ och sen fattar varken hon eller jag någonting av det.......... Det är som att ODLA missuppfattningar.......

Sen blev jag jätteledsen och nästan panikade........... för jag orkar inte ha sådant här "drama" omkring mig........... och jag vill inte göra henne illa.............. så även om jag fått lätta på trycket, så har jag dåligt samvete..........

Min t sa att hon tyckte att det var bra att jag fick det här ur mig... och att hon står ut med att vara lite ledsen just då.. för det tillhör livet............. men mitt dåliga samvete är fortfarande kvar........

Sa till henne mellan hulkandet och med ögonen gömda bakom händerna att jag bara ger henne helvete efter helvete...... och att jag blev så glad när jag såg att hon var glad över hur långt jag kommit....... Jag vill ju göra henne glad, inte ledsen........

Hon svarade samma sak som min älskade läkare...... att jag har så mycket empati........ och att jag måste försöka att begränsa/omkanalisera den så att jag kan ta hand om mig själv - också.............

Nu vet jag inte vad som kommer att hända....... Vi ska försöka att "bara vara".... försöka hitta tillbaka till varandra och se om det går........ annars.... ........ .. ....ja, det vill jag inte ens tänka på................ Då kommer jag få en annan t........ efter 5½ år........... Jag orkar inte det..... det går inte............ Visst, jag har tänkt tanken.. om hon inte kan bli sig själv igen............. ........fy fan............. då dör jag......

Nu är jag helt slut...... kan nästan inte skriva............. vet knappt vad jag skrivit.......... huvudet dunkar......