måste samla varje uns kraft för att inte dö här och nu

varit hos min t

det blev leenden blandat med tårar

längtan blandat med hopplöshet

gick hem och hann i princip bara vända och gå tillbaka till sjukhuset

tog 500 år att ta hissen till plastiken, för cp-personalen trycker på fel knappar och inte nog med det så tryckte de "sina" våningsplan före mig trots att jag redan stod i hissjäveln

till slut höll jag på att spy av att åka upp och ner i hissen hela tiden, såjag ställde mig vid den förbannade panelen och pepprade på knappen med det våningsplan jag skulle av på

skiter fullständigt i om de andra stirrade, för jag kan fan inte åka hiss i en kvart

varför inte ta trapporna kan man fråga sig, och det beror på att det är så knepigt att hitta, det är hissar, trappor och öppningar överallt men kommer man inte till rätt så kommer man inte fram

var en för mig ny uska som tog stygnen, och hon var lika gullig som de andra jag mött där

men jag skakade

skakade som ett asplöv

så jävla pinsamt

ska be min läkare att få prova Inderal mot skakningarna

man ska ju inte ta den om man har lågt blodtryck eller har dålig blodcirkulation och lätt blir kall

men i lägen där jag i princip har panikångest så kan jag ju omöjligt ha SÅ jävla lågt blodtryck

och har jag det så ja, då får det väl vara så då

jag käkar ju inte cymbalta längre i alla fall, så jag har inte lika många och kraftiga blodtrycksfall

finns ingen som kan hjälpa mig

jag är ohjälpbar

omöjlig

hopplös

och på torsdag är det ätstörningsenheten

är så jävla rädd

S Å    J Ä V L A    R Ä D D

och skamsen

mår så jävla dåligt

varför inte bara gå och hoppa så att all skit är över sen

ska till min t kl 10 och så tillbaka till sjukhuset kl 13 för att ta stygnen på plastiken

JIPPI..............

och så ska vi fira alla hjärtans dag-helvetet idag

ett rent jävla hån

mår illa

hej stesolid

Jag blir fan hysterisk snart!

Om bara den korkade jävla sega människan som står före mig i kö på lägenheten kunde bestämma sig någon gång!!! VARFÖR ska man dra ut på det????  Då är man ju inte särskilt intresserad av lägenheten!!

BAAAH!! Fan.....

.......jag vill ha mitt röda hus med vita knutar.............

...jag vill bort härifrån........

.................och jag är rädd......... och ledsen........ liten............ skör............. och på torsdag kommer hon från ätstörningsenheten och ska träffa mig och min t......... jag är så jävla rädd................. mår illa............

Jag tjuvkikade på armen... Det bästa hade varit att låta häftan sitta tills imorgon när jag ska ta stygnen för det ska man helst, men jag hade ont på ett ställe och ville titta. Det ser riktigt bra ut faktiskt, och det som gjorde ont var torkat blod bara - precis som jag trodde och hoppades. 23 stygn fick jag det till. Nu är jag öm igen, så bandaget har åkt på. Det kommer bli ett fint ärr - tror jag. Bara på ett ställe som jag redan nu kan se att det kommer bli en stor kelloid. Är jätteöm längst upp vid såret, för när de tejpade armen med häfta så har överskottshuden vikt sig. Sen har ju jag lindat armen STENHÅRT för att stadga upp huden så att stygnen ska hålla, och då har jag ju också mosat ihop de små hudvecken. Så nu är jag illröd där. Jippi...

Känns i alla fall bra att jag själv tog bort häftan som satt som berget. För mig är det värre att ta bort den än själva ingreppet i sig. Det gör svider så jävla mycket när varje litet hårstrå sitter stenhårt fast och så dessutom det torkade blodet; som att ta bort silvertejp saaaaakta, saaaaakta... Nu är det värsta i alla fall över, och imorgon ska de klippa och dra bort stygnen och så på med syran. Gillar inte riktigt det, men jag förstår ju att det är som att "putsa av kanterna" av ärret, och det blir väl finare av det.

Dagens arm utan häfta med stygnen kvar:

Är många, många ärr kvar, men nu går det inte att göra mer.

Så om du har tankar på att skära eller skada dig, så försök att prata med någon! Känns det för jobbigt så brukar det finnas mailadresser till de flesta vårdcentraler och sjukhus. Ring en vän, en släkting, gå till grannen, prova rita med röd (giftfri) tuschpenna på huden, snärta med gummisnodd, skölja händer och ansikte i iskallt vatten, krama en isbit i handen/händerna, slit sönder en bok i småbitar, ge sängen en omgång stryk, skrik, gråt.... Ja, gör vad som helst, men SKÄR DIG INTE! Livet går upp och ner, även om man hela tiden befinner sig i den nedre halvan. Inget är statiskt. Och en dag kommer du att ångra dig om du skär dig.

Jag ångrar inte att jag skar mig - på ett sätt - för det fick mig att orka överleva i en till synes omöjlig situation, men när det är sommar och alla går i kortärmat och linne, eller far till stranden, då känns det förjävligt. Alla som stirrar på en som om man vore dum i huvudet eller till och med "farlig", trots att det inte alls handlar om det överhuvudtaget.

Jag tänker inte sitta och skriva att det garanterat finns andra utvägar för alla, för i så fall skulle det inte vara ett så stort problem. Utan det jag vill säga är att KÄMPA OCH FÖRSÖK HITTA ETT ANNAT SÄTT ATT ÖVERLEVA!

Tanken har slagit mig att jag verkligen slåss för mitt liv. Jag slåss för varje minut, förutom när jag är i stallet. Och med att slåss så menar jag SLÅSS. Ingen mesig kamp, utan en strid på liv och död. Sen förstår jag att det också är tryggt att "stanna kvar i sjukdomen", det är ju det enda jag känner till. Så för varje ministeg jag tar så blir jag VETTSKRÄMD. Det skulle inte vara lika skrämmande om jag hade någon som stöd. Som ett litet barn som har slagit sig och springer till mamma, till tryggheten. Jag vet, jag är vuxen med råge, och jag söker inte längre efter en mamma. Jag vill bara ha något tryggt. Något/någon att hålla sig i, eftersom hela jag skakar. Jag klarar inte det här själv. Det är ju därför som jag vänt mig till vården. Men det känns som att allt ändrades efter sommaruppehållet i somras. Min t finns inte där på samma sätt längre. Vi har alltid arbetat efter principen att jag ska bli så självständig som möjligt - såklart. Vår strategi har varit att jag får hjälp med saker och observerar, så att jag ska veta hur jag själv ska göra i framtiden. Och om och när jag är redo, så provar jag själv med vetskapen om att jag har någon som "skyddar min rygg". Men det fungerar inte så längre. Nu står jag ensam. Det är så svårt att förklara. För mig är det som att bli tillsagd att lägga mig på en väg och låta en lastbil köra över mina ben - ja, så svårt är det för mig. Jag lägger mig där och lastbilen kör över, och så tycker vården att jag är sååå duktig, och jag försöker ta till mig av det och lära. MEN, förut har jag haft någon som "plåstrat om mig" efteråt, någon som funnits där och stöttat mig när jag mått skit av den där jävla lastbilen. Nu blir jag överkörd gång på gång, och det finns ingen där som hjälper mig. Istället får jag bara höra att jag "är så duktig". Och när det inte längre finns någon som "plåstrar om mig" så blir inte framstegen några framsteg längre, utan bara ren tortyr. Jag ligger där på vägen medan lastbil efter lastbil kör över mina ben, och det stöd jag hade förut står bara vid sidan av vägen och hurrar. Det är ohållbart. Och det förstör allt vad framsteg heter. Istället önskar jag bara att lastbilen ska väja åt fel håll och mosa skallen på mig så att jag slipper det här... för om jag krälar av vägen nu och hissar vit flagg så tar jag mig aldrig igenom det här. Då kommer jag dö ensam i diket.

Som det är nu så ligger jag där på vägen och skriker på hjälp. Lastbil efter lastbil passerar, och blodet sprutar. Snart är jag medvetslös och vid kanten står mitt fd "stöd" och hejar på och är glad för hur långt jag kommit och hur mycket jag klarar............

Nu är det söndag. Det betyder att jag överlevde lördagen. Jag vet inte hur. Hetsätit och tagit en hel karta laxertabletter. Börjat röja i lägenheten - i fall om att det blir flytt. Inte mycket, för jag sitter mest och vaggar av och an, men jag har börjat i alla fall. Sortera.

Har inte tagit någon stesolid idag. Tog så mycket igår mot vad jag brukar, så därför vill jag göra uppehåll. Brukar göra så; ta uppehåll lite då och då så att kroppen får det äckliga knarket oregelbundet, och då minskar risken för beroende. Jag vet att jag inte är beroende, men man kan aldrig vara nog försiktig.

............hungrig... men får inte äta mer................. råkade se magen när jag bytte om till pyjamas........ en STOR äcklig jävla bulle............... en bulle med fett.......... önskar att jag var där jag borde vara... och ha en bulle med något vackert i..... något att älska............. tillsammans med någon..........

Det gör så ont att läsa om andras utseendefixering......... och en del som säger sig inte vara det, visar sig vara riktigt fixerade.............

*raderar*

nu ska jag lägga mig och dö

hela mitt jag bara skriker

vrålar rakt ut

men det hörs ingenting

inuti vill jag bara skära mig

skära upp hela kroppen

den är ändå inte en del av mig så det kvittar

snälla någon skjut mig