Så var det fredag - igen. Undrar hur många fredagar som jag "överlevt" i mitt liv... men skit samma.

Astrid fick gå och lägga sig i sin egen bur efter ett tag, så jag fick sängen för mig själv. Har ingen aning om vad hon blev rädd för. Ibland kan hon bli rädd för en bil som svänger in här och ljuset reflekteras, men det gör det ju inte femtioelva gånger i streck. Hon kanske bara fejkade för att få mysa lite... man vet ju aldrig med henne..! Hon - och Tilda - var i alla fall lugna resten av natten. Värre var det med deras matte... Jag har knappt sovit alls. Vet inte varför. Har ingen aning om hur många ggr jag pluggat i ljudboken efter att bara ha slumrat ett tag. Kanske var jag rädd att sova, rädd att drömma. Det är ju inget ovanligt för mig. Ofta kurar jag ihop mig under bolltäcket och sitter och sover i sängen; som om jag vore en hjärtpatient. Det är något med att ligga ner som jag inte tycker om. Jag hatar att ligga ner. Då är man i underläge, så det ska undvikas. Folk förstår inte det. Jag försöker förklara att jag känner mig tryggare om jag får sitta eller stå upp, men nej, ingen fattar. Minns när jag var på plastiken för mitt första ingrepp. Det är över ett år sedan nu. Var helt förstörd. Personalen trodde att jag var orolig för själva ingreppet, men det bryr jag mig inte om. Det enda jag bryr mig om är de dömmande blickarna som jag föreställer mig att de ger varandra utan att jag ser. Jag hade panikångest, och till slut berättade jag det för dem. Berättade allt. Sa att jag skäms så jag dör av skam. Och att jag skäms för att skattebetalarna får betala för de ärr jag gett mig själv. Lyckligtvis så lugnade personalen mig, för premedicineringen tog ju inte alls - som vanligt. Jag höll på att gå i taket när jag fått dricka den där äckliga "parfymen"; midazolam. De sa till mig att jag skulle lägga mig ner. Jag sa nej. De kom säkert in 2ggr per minut och sa "Ska du inte lägga dig ner...?". Jag satt där och panikade och sa "ALDRIG!". När de började tjata om syrgas - "det finns syrgas där om hon behöver" - så panikade jag och skrattade samtidigt. Fråga inte hur, men på något sätt lyckades kroppen med det. Jag kan inte uttrycka i ord hur jävla less jag är på att vårdpersonal inte lyssnar på mig när jag säger att premedicineringen INTE TAR på mig. På KK lyssnade narkosläkaren och jag fick en dos som skulle ha knockat en flodhäst. Men - jag märkte ingenting. Inte förrän efteråt, om det nu var därför som jag var trött efter operationen. När narkossköterskorna var otrevliga så tänkte jag att "jag drar härifrån". Hade ju ingen med mig som det var avtalat, och så fick jag inte bli sövd i min säng - vilket också var avtalat. Så på narkosen ska jag INTE jobba om jag blir ssk. Inte på det här sjukhuset i alla fall.

Summa summarum; jag tycker INTE om att ligga ner. Känner mig inte tillräckligt trygg för att göra det.

Kan konstatera att det var bra för mig att rida i onsdags i alla fall. På flera sätt. Min rethosta försvann nästan helt och hållet - peppar, peppar... Fråga mig inte hur. Hade jag varit förkyld och täppt så hade det väl varit bra att skumpa upp och ner, men nu var det bara ren rethosta.

Tapeten sitter i alla fall kvar idag, så då lär den väl sitta fast. Längtar bort härifrån - enormt mycket. Kommer sakna min fina lägenhet, men inte läget. Visst, det är bekvämt att bo centralt, men det "kostar" ju på också. I alla fall för mig. Och då menar jag inte bara ekonomiskt.

Sen när jag har flyttat, så ska jag höra med den stora ridskolan vad de vill ha hjälp med. För oavsett hur de behandlar sina hästar, så kan de i alla fall inte slå dem och vara så hårda - eller det omvända där hästarna styr allt och de är bortklemade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...