Jag bara gråter hela tiden.... Jag gråter för allting.... Jag är ledsen och gråter.. jag skäms och gråter.... minns och gråter.... önskar och gråter..... längtar och gråter...... blir tröstad och gråter.........
Jag vet inte på vilket ben jag ska stå på... Mår så dåligt och allt känns så tungt.... och så tänker jag på att jag hängde upp och ner på S igår och börjar le..... Vill bara flytta härifrån NU, och så tänker jag att det blir för dyrt - OM jag klarar av att plugga.......
Kanske är det det här som kallas "vändpunkt".... eller "tillfälle"........ att vända på saker och ting.... Men jag är så rädd... så livrädd......... för om jag misslyckas nu.. med det jag vill... så kommer jag att gå under...... Och då menar jag inte så stora saker som tex hela ssk-studierna, utan om jag tex har en chans att klara mig igenom första kursen...... Och så faller jag tillbaka till att jag inte vet om jag orkar överleva den här dagen.. och då känns det så värdelöst att slösa på krafter och vilja "från hela hjärtat" att kämpa och få ett liv............

Ska man vara glad att man kan vara tacksam för små saker, små vanliga saker som kanske inte alla ens lägger märke till..... eller är det fel........ Hur får man vara...... hur ska man vara.........
Hur tillåter man sig själv att må bra........... hur mycket är det ok att man "tar hand om sig"........ Var går gränsen för att man ska klassas som att "må dåligt".... vara "sjuk".......... Och hur fan gör man för att bli frisk när både kropp och själ är så tillknycklade redan från början.......... Siktar jag för högt...... kommer det alltid att vara såhär........ kommer jag alltid att vara ensam och ha en karriär i form av "sjukpensionär".............
Och som om inte det vore nog...... Får jag hata "honom".......? På riktigt....? Är det ok att jag inte kan skilja på "honom" och "hans" familj, så att det gör att jag inte klarar av någon av dem........? Känner "lilla" inom mig fel som inte fattar hur "hans" familj kunde vara så blinda och sjuka att de tillät honom hålla på som han gjorde.........? Får jag vara arg och besviken på dem........? Får jag känna mig sviken och arg på min familj............? Är det ok att jag aldrig kommer kunna stå dem så nära som de vill....?
 
Herregud, jag tror att båda hjärta och hjärna exploderar..................

Och var ska jag göra av allt "bagage"..... Var får jag skrika, gråta, slå, förstöra.............. allt det som jag gör inuti hela tiden.. mot mig själv........

På vem ska jag lägga min ilska..... besvikelse...... sorg...... smärta........... Den är min... men jag orkar inte bära den ensam......... någonsin....... Så får man lägga ilska på "honom"........ och i så fall... hur gör man det......... Hur lever man under ett kvävande täcke av skuld, skam..... sorg... Går det.....??

"Allt beror på hur man förhåller sig till sitt bagage, för alla människor har bagage"... sa min t idag........... Finns det inget snabbt sätt att bara sortera all skit så att man kan gå vidare???

........jag förstår att jag kommit långt i och med att jag bara skriver det här... men ändå..... tiden går........... det sägs att den måste göra det.. att det måste få ta den tid det tar............ Och visst.. jag gör framsteg..... När vården väl inte bara jävlas så går det framåt... sakta..... och det skulle gå fortare om jag inte blivit bemött och behandlad så illa.............

.

Har varit och hämtat ut mina laxtab på posten.. Total snöstorm........ Skitkul... så att säga............ har blåst hela dagen och jag är SÅ LESS på det... Försökte fara och inhandla flyttkartonger... Ihopvikbara stabila sådana, så att jag kan KASTA de fördömda banankartongerna....... MEN - ett 10-pack väger ganska mycket och är otympliga att bära till och från bussen...... och dessutom skulle jag ha seglat iväg i blåsten som ett dammkorn...... Så det blev inga. Det blev inga jävla kartonger..!

Min t ska till Fjollträsk över helgen...... och så talar hon om att hon tagit ännu mer ledigt vid påsk... och jag som hade total panik redan från början.............

Paranoida sidan av mig står och skriker att hon kommer att dö... någon kommer rånmörda henne...... köra över... förgifta......... ..vad fan som helst..... För "priset" för att jag får ha kvar min läkare är ännu inte "betalt"............ Det är en stor sak... en alltför stor positiv sak.... så nu kommer ju något gå helt åt helvete...................

Det blåser som fan ute. Trots att jag bor mitt i en betongklump så dundrar det sådär som det brukade göra när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Ser hur "asfaltsskräpet" och sanden virvlar runt ute. Minusgrader också, så det lär vara riktigt kallt ute. Jag som skulle ta en promenad till Rusta. Får väl se hur jag gör. Ska överleva terapin först..........

Har gått upp i vikt efter all hetsätning. Mår illa. Måste gå ner igen. Min hetsätningsperiod är över för den här gången - punkt.

Sitter och tittar på mitt lilla yrväder. Tilda som dricker vatten ut flaskan. Finns det något mysigare ljud här hemma. Astrid slickar så att det låter som en kulspruta, men lilla Tilda tar det lugnt. De har olika teknik för att dricka vatten.

Är skitnervös för terapin. Måste snart göra mig iordning för att gå dit. Jag vet - det är bra för mig, men det är bara så djävulskt jobbigt.

Det stormar verkligen överallt idag.

.

.

.

......igår bestämde jag mig för att jag ska göra allt jag kan för att kunna börja plugga nästa höst... Jag vet.. jag hinner ändra mig och misstro mig sjuhundrafemtioelva gånger....... Men nu är jag less på det här.. jag måste komma någonstans, och det är nu eller aldrig.... Jag får behålla min läkare.. jag hoppas på att ÄS kan hjälpa mig... jag har kvar min t tills dess att hon går i pension........ Jag har ridningen och hästarna som "backup".. som ger mig den där livslusten som jag saknar... och glädjen och ömheten, närheten........

Nu eller aldrig.

....och så börjar tårarna rinna.......... underbart... jippi..............