Att våga... eller inte våga......... Ge sitt liv för hoppet.... eller dö vingklippt..........

Där fanns hon helt plötsligt..... Hade ingen aning om att det fanns någon ssk som skadat sig själv...... Någon som kommit vidare och faktiskt utbildat sig klart och kan se fördelarna med att ha varit "på andra sidan"............

....tänk om...................

Astrid fick lite väl mycket godis på sin födelsedag... så idag fick hon bara rumpan i handfatet. Kändes som plågeri om jag hade hållit på och pillat bort allt intorkat. Alltså, hon ÄR knäpp. Jag håller en arm under framtassarna och så står hon där med rumpan i vattnet. Blaskar på och hon står där och ser visserligen ut som ett frågetecken, men hon står ju still. Lägger en handduk på toalettlocket och så sätter jag ner henne där. Och så sitter hon still (!). Tror att hon gillar "torkningsproceduren"........ Jag sveper in henne i en handduk och torkar det blötaste, och så tar jag en ny handduk och hon ligger som ett barn i min famn och blundar medan jag sakta och mjukt masserar henne så att hon ska bli ordentligt torr. Det är ju jätteviktigt att de inte är blöta eftersom de kan bli kalla och sjuka annars. Så plötsligt ville hon ner. Hon var i princip torr så jag släppte in henne i buren igen. Och tur var väl det, för hon sprang till lådan direkt... Hade det varit Tilda så hade hon kissat eller pluttat på mig.

Tänker på A och S hela tiden. Var så panikartat förut, jag kan ju inget om hästar så jag kan inte ens gissa vad som kan hända. Som tur är har jag träffat en väldigt god vän här som kan en hel del om hästar. Och även om jag förstår att man ju bara kan gissa så känns det lättare för mig. Klart att man blir ledsen, men det är man  ju redan från början. Däremot har jag fått höra några teorier och exempel, och det tar bort den där råa panikkänslan.

Tack snälla M!     

Jag är inte alls säker på att jag får reda på något från stallet om något händer... eller ja.. jag är i princip helt säker på att jag inte får det... och jag vill inte tjata mer på ridläraren. Nu har jag i alla fall några tänkbara scenarion att vänja mig vid, och så får jag se om det blir så eller på något annat sätt. Det kan ju ingen veta.

Var hos min t på fm. Vet inte vad vi pratade om egentligen. Eller jo, det vet jag, jag hade inga svar... Varför gör det ont när du får en komplimang? När började hånen, utfrysningen och mobbingen? Hur gjorde ni i er familj, var någon verbalt kränkande där? Har det hänt även i vuxen ålder? Vad har du för teorier om varför du gråter när du får en komplimang av någon som du vet menar det? Osv...............

Med andra ord.... jag bölade som vanligt. Det hela började med att hon sa att jag var "fin i håret". Jag började asgarva... fint.. Hade bara flätat lite, lite av sidorna bakåt  och satt ihop den i en tofs där bak. Bara för att slippa allt hår i ansiktet. Gjorde samma sak igår i stallet. När det slog mig att min t menade allvar så forsade tårarna. Så följde det vanliga tramset om att "du är ju söt", och "jag tyckte att du var söt första gången jag såg dig"........ visst.. whatever........ Så frågade hon för miljonte gången om jag aldrig SER mig själv i spegeln.... och om jag aldrig tycker att jag ser bra ut..... Jag orkade inte skratta eller le längre... så självklart rann tårarna - igen...

Efter det gick jag hem. Behövde vila. Efter ett par timmar tog jag mig till andra sidan stan och köpte de där JÄVLA flyttkartongerna...... Måste säga att folk har ju verkligen empati och förstånd och visar massor med ömsesidig respekt - INTEEEEEEEEE. Jag kom där med 10 svinigt tunga och otympliga kartonger på en bagagekärra, och folk viker inte en tum! Inte ens trots att de går på fel sida av vägen! Men det är typiskt det där stället. Bara nere på stan är det helt annorlunda. Skulle någon fråga mig så är stadsdelen där jag köpte flyttlådorna den värsta med högst kriminalitet och brottstatistik. Folk där tänker inte. "Förbjudet att stanna... och det kommer en buss bakom som jag blockerar... Äh, jag står här och väntar på frugan medan hon veckohandlar"................ Det TUTAS för lite i det här landet!!! 

Pratat i telefon med mamma också. Hon skulle hjälpa mig fixa internetabonnemanget. Men istället drev hon mig till VANSINNE. Jag har mailat med internetleverantören tidigare så jag vet hur jag ska göra när jag ska flytta. Nu skulle jag bara fixa så att månadsavgiften blev lägre, men det gick inte via nätet - inte ens deras supportchat.... jippi... Så min mamma tog på sig uppdraget att ringa dit och binda det förbannade avtalet. Men vad gör hon. Jo, hon ringer och säger att jag ska flytta. GAAAAAAAHHH!!! Jag vet ju redan hur jag flyttar skiten - över EN dag! Jag var tålmodig och förklarade för åttonde gången - "BINDA AVTALET". Så får  jag svaret "Så säger jag att du ska säga upp avtalet och flytta då". Då skrek jag rakt ut. Ja, jag erkänner det - jag vrålade! Jag har en månads uppsägning på det avtal jag har idag, så det börjar ju inte gälla förrän 1 maj. Men trots allt jävla tjat och förklaringar så fattade inte min kära mor detta. Nu skiter jag i det i alla fall. Nu blir det som det blir. Jag orkar inte mer.

Bara gråter och gråter. För hästarna, för min ätstörning, för alla flashbacks, av ångest, rädsla, skräck, sorg, nervositet................. allt. Och jag MÅSTE hitta ett ställe där jag kan vara i ett stall - snart. Det är ju hur lång tid som helst kvar innan jag ska flytta..!

Nej... nu är det Sveriges värsta bilförare... sista avsnittet... Måste ses.........

Ledsen. Nervös. Rädd. Trött. Svimfärdig. Illamående...........

Men nu är det snart dags för terapi..... Omm (= "om och endast om" inom den underbara matematikens värld...) det mot all förmodan går hyfsat och jag inte blir helt förstörd... så ska jag försöka ta mig iväg och köpa flyttkartonger idag... innan snön kommer.

.......känner mig verkligen döende...........

Älskade hästar......