Jag måste verkligen sluta låta energivampyrer bita sig fast på mig och suga ut ork. Nu jävlar är det slut med det. Det gäller att få ur sig det man behöver för att gå vidare, och sedan bara göra det. "Bara" och "bara" - men jag MÅSTE! För min egen skull! Skärpning nu!

Jag har fått mitt livs chans idag. Nu gäller det att jobba på ännu hårdare. Jag är totalt livrädd. Vettskrämd. Har under den sista tiden konstaterat att jag är RÄDD för att må bra. Rädd för att vara glad, lycklig... Allt har alltid rasat då, så det är som en vana. Och jag minns inte när jag inte var deprimerad sist... har inget minne av när jag var lycklig... Kändes knäppt att svara på frågorna i SCID-testet om depression, för grejen är ju att jag alltid är nedstämd. Och det gör också att jag kan känna mig lättad och "glad" för väldigt små saker. Men det håller ju inte i sig.

Så en sådan här chans som jag fått idag... när någon har VALT mig.. Min läkare lyssnar och tror faktiskt på vad jag säger. Hon har aldrig ens misstänkt att jag lider av ADHD, ADD, Asperger, hjärnskador, schizofreni, psykos, osv. Hon tog mig som jag var när vi träffades; hon såg en livrädd blyg tjej som grät och hade total panikångest. Och allteftersom så har jag faktiskt gjort framsteg med en del saker, och hon SÄGER det, hon PEPPAR mig. Berömmer mig för mitt hårda arbete. Det har aldrig en läkare gjort förut. Jag har bara fått höra att jag är en "jävla tjurskalle", att jag manipulerar all vårdpersonal, att jag hotar, osv. Och min förra läkare ville inte att kvinnokliniken skulle hjälpa mig, för att jag "inte är neuropsykiatriskt utredd" - för man kan ju inte ha somatiska problem om man inte är "ordentligt utredd"...........    Så se för guds skull till att ni är neuropsykiatriskt utredda ifall om att ni skulle bryta ett ben eller förolyckas på något sätt, för annars tar det ÅR innan man får hjälp.......    

Nu är MS-känslan borta (tänk att kunna släppa det efter alla dessa år), jag har fått hjälp med mina skador av kvinnokliniken, jag har en terapeut som bryr sig och stannar trots alla galna grejor jag hittar på, jag har en liten men dock stadig inkomst så länge jag behöver, jag ska flytta till ett fint område med djur och natur inpå knuten, jag har fått hästarna i mitt liv (det är egentligen komiskt, för mina vårdkontakter värdesätter ridterapin mer än vad min ridterapeut verkar göra), jag har några riktigt nära vänner som jag litar på, jag har mina fina ninisar...... och jag har en läkare som jag lärt känna och som lärt känna mig och som jag litar på med mitt liv.

På de sätten är jag lyckligt lottad. Mer lyckligt lottad än många andra som inte ens förstått vad livet går ut på, och att yta och pengar inte är allt, utan bara en minimal del. Hellre är jag fattig, ful och lycklig - än en rik barbie-docka som inte har någon sann glädje i sitt liv. Men jag är ju inte så enkelspårig så jag inte förstår att man måste hitta en balans. För det är väl det livet går ut på; att hitta och acceptera en balans mellan ont och gott, bra och dåligt, och göra det bästa utifrån det och sina förutsättningar.

Har så långt kvar. Så många strider att utkämpa. Känns verkligen som att jag inte orkar. Men, beskedet idag att min läkare stannar hos mig trots att hon inte kommer vara där "fysiskt" ger mig kraft att orka lite till. Slåss lite till. Och så hoppas jag på ätstörningsenheten... men är rädd att de inte kommer kunna hjälpa... Jag har hållit på med maten i runt 15 år. Jag har försökt att föra egen matdagbok, men det hjälper inte. Så jag gissar att det till syvende och sist kommer leda till att jag behöver mer stöd. Måltidsgrupp. Och det skrämmer skiten ur mig...

Kändes sjukt jobbigt att berätta för läkaren om övergreppen idag och hur jag ser på en ev "framtid". Men eftersom det inte blev något prat om det i terapin så kändes det skönt att berätta för min läkare. Jag skämdes så mycket att jag dog, men det var skönt att veta att en till människa vet, och att hon inte ser på mig med avsky. Hon dömde mig inte. Och det betyder allt för mig.

var hos läkaren först, men vi hann inte färdigt med det sista scid-testet

det var lite mer än bara ja- och nej-frågor

dessutom är vi nog ganska lika och har en förmåga att överanalysera allt också

och så kom vi in på sidospår stup i kvarten; vad menar de med "avundsjuka" - att någon annan har något som man vill ha och typ missunnar någon annan det, eller kan det vara att man vill ha någon som någon annan har och som man INTE missunnar dem det

vi hann inte klart i alla fall

så jag fick komma tillbaka efter att ha varit hos min t

började gråta hos min t

för att jag redan sörjer att jag förlorar min läkare

berättade vad jag och läkaren hittills åstadkommit i alla fall, och min t kunde inte låta bli att vara ironisk

berättade att jag fått huvuddiagnosen PTSD - surprise - och min t sa att "det är ju tur att vi äntligen rett ut diagnosen så att vi vet vad vi ska jobba med"

kunde inte låta bli att asgarva, för det är ju det här vi sagt hela tiden - jag behöver inte testas och utredas, för vi vet redan vad vi har att göra med

för övrigt verkade läkaren tänka samma sak - åh vilken överraskning

när jag väl kom tillbaka till läkaren så fortsatte vi

och så kom frågor upp som jag inte kan svara på

jag vet inte hur jag förväntar mig att "min nästa sexuella upplevelse" ska vara

så kranarna till mina niagarafall skruvades på igen, och jag störtgrät och berättade hur jag tänker, känner, vad jag är rädd för....

hon frågade om att "ha sex med sig själv", för att hon ville förstå och inte för att det stod i några papper

jag fortsatte störtböla och det såg nästan ut som att hon i tanken reste sig upp och gick fram och kramade mig för att trösta

hon bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen, men jag sa att det ju inte är hon som gör mig ledsen, utan det är bara jobbigt att prata om och tänka på eftersom min biologiska klocka tickar på precis som alla flashbacks

vi fortsatte med frågorna sen i alla fall, för det började bli dags för lunch för hennes del

gick fortare på slutet för då var det en massa frågor som i princip handlade om om man är "egocentrerad", gjort något brottsligt, om man uppvisat våldsamma tendenser som barn, osv

jag var i chock när hon läste en fråga om man när varit under 13 år hade plågat ett djur........

frågade henne efter den omgången om folk verkligen svarar sanningsenligt på frågorna, för man fattar ju helt klart vad det handlar om

tror inte att hon förstod hur jag menade, för hon är så oförstörd att hon tänker sig att alla som utsätts för testerna gör det frivilligt

och jag ville inte "förstöra" henne genom att tala om hur jag menade

så jag har PTSD med inslag av dystymi/depression, och på den andra axeln har jag fobisk och paranoid personlighetsstörning

på sätt och vis stämmer det, och på andra sätt stämmer det inte alls

och det är så hemskt att inse att vården har gjort mig såhär

visst, jag har säkerligen burit på det här i alla fall - precis som alla andra gör - men vården har alltså gjort mig sjuk

tack så mycket "vården".....................

innan vi skildes åt så börjar hon sådär trevande igen... säger att "jag har pratat med min handledare......"... och jag kunde inte låta bli att skämta och säga att "åh nej, ska du lämna mig nu" och vi skrattade båda två

sen berättade hon att.................. ....jag kan knappt skriva det här för det snurrar så i skallen....... känner mig psykotisk...... men hon talade i alla fall om att hon pratat med sin handledare som sagt att hon FÅR ha kvar mig som patient trots att hon lämnar hela kliniken....................    

jag fick kämpa för att inte börja störtgråta och kasta mig runt halsen på henne

hon berättade hon vill att jag funderar på saken, för det innebär att vi inte kommer kunna träffas så som vi gör nu, och att det är viktigt att kunna prata i telefon med varandra..... och nackdelen är ju att hon inte finns där om det är något lite "akut".......... inte förrän då fick jag fram några ord........

de ord som kom var "får jag säga att jag älskar dig"

hon skrattade och sa att jag måste fundera igenom om det här är det jag vill, för det blir ju krångligare för mig att få tag på henne, osv

svarade henne med att jag funderat på att bönfalla henne om att skriva ut medicin för ett år framåt.. bara för att ha DEN frågan löst.... och att jag ju ska till ätstörningsenheten, och jag vet inte hur "stort" det kommer bli av det, men jag räknar med att det kommer bli ett rent helvete och att jag kommer behöva mycket hjälp av dem där... så oavsett om hon varit kvar eller ej, så skulle vi nog inte hinna ses så ofta som vi gör nu i alla fall

kramade henne inte när jag gick

jag var för chockad

sprang snubblande nerför brandtrapporna till min t's våningsplan och knackade på hennes dörr

hon var där

jag behövde bara titta på henne så förstod hon

jag fick inte fram en hel mening, stammade bara och skakade och sa att "*läkarens namn* har pratat med sin handledare"........ så sprutade tårarna - av lättnad - och jag kramade henne hårt, hårt

skakade så stor jag var och kunde knappt andas

hon såg nästan lika tagen ut hon också

tydligen hade de pratat om det här, och min t hade sagt att hon inte visste hur det skulle bli för varken mig eller oss nu när läkaren skulle försvinna

och så hade min t fått på känn att läkaren hade något på G, men vågade inte gissa eller hoppas

hon frågade mig om det var klart eller om det var ett förslag eller något annat

men jag kunde knappt prata då heller

höll på att svimma

stod och svajade utanför hennes rum en stund innan jag gick hem - med ett leende från öra till öra och ögonen fyllda av lyckotårar

allt känns totalt overkligt, så jag måste skriva ner det här

på så vis kan jag läsa det senare

nu är jag så chockad så tårarna bara rinner och jag känner mig som ett enda stort frågetecken

och så min t's ord innan jag gick hem: "Du ser, det finns till och med en ST-läkare som mitt under sin utbildning ser till att få behålla dig. Så du är kanske inte så hopplös och ohjälpbar som i de andra 'duktiga' läkarnas ögon! Du är kanske inte en 'jobbig patient'!! Annars skulle hon ju inte försöka hitta en lösning särskilt för dig!"

har ätit lite

måste vila nu

känns som varenda säkring och propp gått i hjänan

Ska gå om några minuter. Träffa min änglaläkare och min t. Känner mig nästan helt tom efter igår. Och så har "äcklet" kommit. Bara för att jag missade medicinen en dag. Hurra............ Men skit samma, snart är det över.

Har skav i röven... måste hitta en bättre sits när jag rider så att jag slipper det.