Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde på eftermiddagen....... Ikväll har jag tränat.. 2st core-pass och 1 pass aerobics. Igår hade jag för mycket träningsvärk för att klara av det, men ikväll blev det av. Försökte verkligen att stretcha magmusklerna, för de är de som gjort så jävla ont. Men det räcker inte med vanlig stretch, för det sträcker inte ut musklerna. Det funkar liksom inte att ligga på magen på golvet och ha armbågarna i mattan och tro att det räcker. Utan jag får sätta i händerna istället, men det är knappt så att det räcker heller. Har halvt knäckt ryggen framför tvn ikväll för att knorvla ut magmusklerna, men jag tror ärligt talat inte att det räckte. Får väl se imorgon....

Har i alla fall duschat. Vet inte vad "neurostatus" innebär, men oavsett så vill jag vara redo på alla sätt och vis. Och då är det ju en fördel om man sköter sin hygien...

Har extrem ångest just nu, men jag försöker bara låtsas att den inte finns. Det fungerar inte.......... Jävla skiiiiiiit.

.

.

.

.

.

.

.

Herregud Maria, ta dig samman. Det är en människa du ska träffa imorgon. Hon är läkare, men hon är inte som de andra. Du vet ju det. Jag vet att du är livrädd efter all skit du har fått, men hon är inte som de andra!! Tänk på DET istället! Du kommer INTE bli tvångsinlagd bara för att du går till "psykhuset"! Försöker någon jävlas för att de har en dålig dag så har du faktiskt EN LÄKARE MED DIG den här gången!!! Hon skulle ALDRIG låta någon av de andra skada dig!

Tog en Inderal och promenerade/halkade mig ner till Maxi. Började må illa och kände att magen vände sig ut och in. Kunde erinra mig något om "biverkningar" och "kräkningar" och "diarré"....... Fick halv panik, men bestämde mig för att låtsas att det bara var psykiskt. Hasade runt där och när jag hade gett upp så började det plötsligt kännas lite bättre. Bestämde mig ändå för att ta bussen hem. Stod där och väntade och fick till min skräck ett "PMDD-ögonblick"...

En äldre dam kom fram och sa "Ursäkta, vad har du på din klocka nu?". Jag fattade ingenting först, men det tog en tiondels sekund innan poletten trillade ner - hon undrade vad klockan var. Helt enligt sann PMDD-anda hade jag lust att vråla åt den söta tanten att "VAFAN DU ÄR VÄL VUXEN! SKAFFA DIG FÖR I HELVETE EN EGEN KLOCKA ELLER RING TILL FRÖKEN UR OM DU NU ÄR SÅ JÄVLA DUM!! KÄRRINGJÄVEL!!!!"...

Men - självklart log jag sådär älskvärt och sa att "Den är ungefär 22 min i, så bussen går inte än på ett tag".

Nu kan jag skratta åt det, men just då är det som att det bara rinner över och DÅ är det inte kul. Tänk om jag hade skällt ut den lilla tanten.......

Tror att Inderal kan fungera lite mot skakningarna, men jag känner mig trött och seg. Och händer och fötter är kritvita och stelfrusna, trots att jag kom hem för länge sedan. Höll på att tuppa av när jag knytit av mig kängorna och reste upp huvudet. Så det är väl på vippen att jag kan ta den här medicinen..... å andra sidan tog jag bara 1/3 dos och fick så stark reaktion... Men man ska ju inte ta den om man har problem med tex lågt blodtryck, dålig blodcirkulation och lätt fryser om händer och fötter. Men jag får väl testa mig fram och se vad som händer. Tycker att det är lite... sådär.. eftersom det är en hjärtmedicin... en betablockerare... Det säger  mig inte jättemycket, men jag vet på det stora hela vad det innebär...

Nu ska jag försöka värma upp mig lite....... utan att vråla rakt ut.. helst.

Trött. Så trött. Har knappt sovit något inatt heller. Tror det beror på PMDD. Har för mig att jag läst att man kan få sömnsvårigheter då. Tror det är ett av kriterierna till och med. Känns som att jag är ensam, trots att jag vet att det finns andra som har det som jag. För det pratas aldrig om det. Hur många talar om att de förstört långa och fina relationer, inte orkar göra någonting och kan inte sova, tex - pga PMDD.

100% av de gånger jag blivit inlagd så har det varit PMDD då. Känns förjävligt. Medicinen jag stod på förut, men som gjorde att jag gick upp massor i vikt, kunde hjälpa mot PMDD. Och för mig fungerade det bra. Men det var inte värt att gå upp 23kg. Och sedan ett kilo per dag om jag inte tränade i 4 timmar. Min "kära" läkare som jag hade då vägrade inse att det var en biverkning. Det var "bara för dålig kost och för lite motion". Det tjafset gjorde bara min ätstörning ännu värre, men enligt henne så kunde hon inte säga något alls om hur jag mådde eller varför, bara för att jag inte var "utredd". Hon satt och sa att "man måste ta prover på själen för att veta vad som är fel, precis som ett blodprov". Minns det som igår, för det var på ett vårdplaneringsmöte när jag var inlagd, och jag hade före mötet sagt till personalen och min t "min läkare fattar inte att en människas psyke inte är som en människokropp". Kan säga att det blev KNÄPPTYST efter att hon lagt fram sitt krav på "provtagning på själen". Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv... och tycka synd om människan som är så insnöad och trångsynt.

Leker med tanken på att... be min läkare skriva ut en årsförbrukning av mediciner medan hon är borta.......... bara för att vara på den säkra sidan... Jag tänker inte ta mer skit eller bli illa bemött och behandlad av en läkare igen... Då tar jag livet av mig, för jag har haft mer än nog med sådan skit, och tänker INTE börja om igen.

Min läkare skulle aldrig göra en sådan sak, men leka med tanken kan man ju alltid. Ingen läkare skulle göra det. Min t tycker att jag ska fråga henne......... men det finns ju gränser för hur långt man kan gå... eller.. hur lågt man kan sjunka.......

....har ändå en känsla av att jag kommer fråga henne sen...... när det börjar dra ihop sig...........

Imorgon är det neurostatus... och försöksperson för screeningtest........ Hade jag inte haft den läkare jag har så hade jag aldrig tänkt tanken på att ens försöka genomföra det.

Vill gå ut. Promenera. Men det är rena skridskobanan ute. Visst, jag har broddar, men ändå. Å andra sidan, då skulle jag kunna testa Inderal...

Får se hur jag gör... en tanke vaknade i alla fall till liv nu.