jag hade gjort en lista med ikea-saker att handla och titta på

de klarade varken att läsa listan eller ta in vad som stod där

sen ringer de och kräver att jag ska köpa det dyraste - precis som vanligt

förklarar att jag inte har råd

och så får jag höra - igen - att de betalar mellanskillnaden

jag vet inte hur många tusentals kronor de är skyldiga mig för saker som de aldrig betalat som de lovat - för annars hade jag inte köpt skiten

och jag är SPYLESS på att JAG aldrig får bestämma vad JAG ska ha i MITT hem

jag har fan inte ens valt min egen dammsugare!

sa det till min sk mamma, och hon började fejkgråta och sa att hon var "förtvivlad"

hon fattar inte att jag INTE HAR RÅD - och allra helst inte pappa

till slut började jag storböla och försökte FÖRKLARA hur det är att leva som jag gör

skrek till slut bland alla tårar att jag för fan är vuxen och mår skit av att ta emot deras jävla allmosor

och att jag INTE ORKAR - JAG ORKAR INTEEEEEEEEEE

så då skiter jag i det

mamma slutade "gråta" då, och sa att hon förstod

sa att "det är ju ditt VAL"

grät och vrålade att det INTE ÄR NÅGOT JÄVLA VAL - DET ÄR SÅ DET ÄR

pappa stod bredvid och skrek

ALLT PRECIS SOM VANLIGT

skulle kunna skära ihjäl mig nu

tagit en stesolid men det hjälper inte

gissar att det är pmdd som bidrar till allt - men det gör ju ingenting bättre

får man hata sina föräldrar??

jag har aldrig älskat dem

aldrig någonsin

och jag tror inte att de har älskat mig heller

för då skulle jag känna någon sorts jävla värme från dem - någon gång

men nej, det enda de "älskade" var väl mina betyg - man måste vara PERFEKT

särskilt när man ska väga upp för sin gravt utvecklingsstörda och handikappade storasyster

det har snart gått 5 år sedan hon somnade in, och sedan dess har det inte funnits en endaste droppe kärlek eller värme någonstans

störtgråter

måste ta en stesolid till

jävla SKIIIIIIIIIT!

Har knappt sovit inatt heller. Kan inte slappna av. Är så djävulskt trött. Vet inte vad jag känner. Känner allt; lite av varje. Och det gör bara att gröten blir ännu kletigare och sväljer mig som kvicksand. Hela natten har jag haft snudd till panikångest. Känner hur hårt hjärtat slår. Kan inte tänka på det, för då blir det bara värre. Då kommer paniken. Försöker tänka att jag har stesolid om det blir värre eller om jag inte orkar. Har inte tagit någon sedan i torsdags, eftersom jag är så rädd att bli beroende. Jag vet, medicin är till för att tas. Har man en vid behovs-medicin så är den till för att tas vid behov. Men jag vet ju att jag måste lära mig att hantera det här. Så gott det går i alla fall.

Imorgon ska jag träffa läkaren. Hoppas att jag kan få den där medicinen som gör att skakningarna av min sociala fobi blir mindre. Trots att jag har lågt blodtryck.

Är så trött. Så trött.