Har varit i stallet. Fick ta H igen. Såg till att stiglädren var lite längre den här gången, så det kändes bättre. Lyckades hålla hyfsat avstånd till de andra. Det mesta funkade bra när jag väl gjorde rätt. Hade kunnat trava utan tyglar. Tänkte själv och struntade i de andra. Så när K frågade om någon tänkte på vilket sittben de satt på när vi travade på volt och ställde in hästens huvud. Jag har ju försökt göra det en gång förut som "överkurs", men den här gången fick jag till det. Har försökt hålla händerna rätt, och hålla bak skänklarna. Planera ridningen, inte jämföra mig med de andra, och försöka att bara ha roligt.

Det pajade dock stämningen när det blev SNÖSTORM........... Först blåste det bara. Sen kom det kornsnö. Kändes som att någon stod och slängde grus i ansiktet... Och eftersom jag försökte hålla avståndet så var jag långt bort från K medan de andra kom på rad. Så när hon ropade instruktioner till dem så hörde jag bara "Och nu ska ni" - och sen blåste resten bort. Jag verkade väl vara skittrög, men jag HÖRDE INTE vad hon sa med vinden piskandes i öronen. På slutet skulle vi trava på fyrkantsspåret. Det finns ju de som har jättesvårt för att trava, och man behöver ju alltid öva så det är bra. Och sen skrek K något. Jag hörde ingenting och såg ingenting. Såg fan inte ens trädet som står en bit in på ridbanan. Jag skulle sakta in till skritt, men H ville inte, och jag såg ingenting och var rädd att någon skulle rida in i mig om jag stannade för fort. I det läget litar jag mer på hästen än på det jag inte ser..... för en häst är inte så korkad att den springar rakt in ett träd. Så det tog ett tag innan jag stannade.

Var förbannad från början av lektionen, för jag kunde inte sitta upp själv, utan K kom och höll i H. Han skulle bara nappa åt sig hö medan jag klev upp på pallen. Kan ärligt säga att jag hellre ramlar av hästen än att ramla av pallen.... Knäppt, jag vet. Men det är liksom ok att ramla av en häst, men INTE att ramla av en pall. Måste veta hur jag får skrutthästarna att stå still så att jag kan sitta upp SJÄLV!!!!!!!!!!!! Jag HAR pondus, men hur fan visar jag det för en häst som jag känner inte bryr sig om mig mer än att köra ner huvudet och nappa åt sig hö. Jag står där och "blåser upp mig" för honom, ryter i åt honom att "nu står du STILLA!!", och spänner ögonen i honom. Och jag blir HYSTERISK när han bara skiter i mig!!! Jag vill ha en repgrimma!!!!!!!!!! Sen jävlar ska han få se vem som bestämmer! Han är den enda av hästarna som vi rider som jag INTE gjort horsemanshipövningar med. Till och med de andra "svårare" hästarna är mer lyhörda! Jag slängde över en hästtjej från ena boxen till en annan utan grimma. Hon tänkte smita först, men det var bara att lägga ner, för JAG bestämmer! En annan dam stod och bet min H i rumpan när jag skulle göra iordning honom, men när jag sagt ifrån till henne på skarpen så stod hon bara där och blängde på mig. Kunde nästan se tankebubblorna som i en serietidning; "Jävla surkärring! Man får inte göra ett skit som är roligt!"...

Allt är så jävla stressat när man är på ridskola, för det allt blir bara "på en höft". Hade jag varit själv så hade jag sett till att få H's uppmärksamhet och sedan suttit upp, för då hade han stått still. Och jag frågar mig om K's handlande kanske kan förstärka det negativa; att han inte står still när jag ska sitta upp förrän hon kommer och håller i honom. Eller....? Tänker jag för mycket nu igen......?

Efter lektionen skulle en tjej ur andra gruppen ha H, så jag hade ingen häst att ta hand om. Så jag frågade K och jag fick ta ut och borsta lille A medan hennes man mockade åt honom. Det fick jag. Hennes man är så trevlig och snäll. Sådär så att man inte vet hur man ska vara eller säga för att man vill göra ett gott intryck...

Tog 1½ Inderal innan jag for - och hör och häpna, det HJÄLPTE!!!! Jag skakade säkert bara hälften så mycket som jag brukar!!! Visst frös jag om händer och fötter, men jag försökte röra på tårna och klia H mycket i manfästet när han var duktig. Blev mäkta förvånad när en tjej ur andra gruppen ville avbryta tidigare för att hon frös om fingrarna - och de andra bara godtog det. Jag har ridit utan att ha känsel i varken fingrar eller tår... för det är sååååå viktigt för mig att få ut den tid som går. Men, men.. vi är alla olika.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men NU FÅR DET FAN VARA SLUTSNÖAT!! Det är isbana under och så ligger det ett förrädiskt snötäcke ovanpå nu = man kommer att halka omkull!!!

SATANS JÄVLA *PIIIP* *PIIIIIIIIIIIIIIP* *PIIIIIP* - osv..........

Träffade läkaren precis utanför porten in till psykhuset. Jag fick följa med henne direkt. Kändes skönt. Var skitnervös, men på ett irrationellt sätt... Jag har som tre faser: fas 1 innebär att jag är rädd för läkaren, i fas 2 är jag nyfiken och intresserad av undersökningen, och fas 3 inträffar direkt efter fas 2 och då får jag panik för att då kommer ett resultat.

I alla fall så visade det sig att jag inte uppvisar ett endaste tecken på att ha MS.

SÅ NU KAN JAG SLÄPPA DET SKITSNACK SOM ÖVERLÄKARGUBBJÄVELN KOM MED FÖR FLERA ÅR SEDAN!!!

Sen gick vi till hennes arbetsrum och jag skulle vara testperson. Det var lite nervöst i början, men samtidigt var det nytt för henne så det var ju inget gravallvarligt. Kändes som att vi jobbade tillsammans. Hon läste och följde instruktionerna och klurade på vad som menades, och jag ställde frågor om frågorna för att veta vad jag skulle svara på. Så på så sätt fick hon en patients tankar och synsätt på screeningtestet också. Ska träffas imorgon för att slutföra det, för vi hann inte klart idag. Trots att jag inte hade någon aning om vad det ens innebar så gissade jag faktiskt att vi inte skulle hinna... Jag har ju en förmåga att inte bara kunna svara "ja", "nej", "2 år", osv... för inga svar är ju så enkla - förutom de rent konkreta såklart. Som tex "Var bor du?".

Vi kom varandra närmre idag och det kändes så fint. Jag litar på en läkare. JAG - litar på en läkare. Såg och kände empatin, och det värmde i hjärtat. Och jag VET att hon bryr sig på RIKTIGT, för hon flikade in några frågor som inte hörde till testet - för att hon BRYR SIG. Jag började nästan gråta vid ett tillfälle... och hon förstod.

Är det inte typiskt mig; jag får uppleva trygghet och en stor lättnad, och så kommer allt att tas ifrån mig till sommaren.

Ska träffa henne imorgon igen så att hon blir klar med testerna. Hon bad om ursäkt säkert 10ggr för att det tog så lång tid, och tackade mig lika många ggr. Sa när jag gick att jag jag bara uppskattar att hon tar sig tid och gör det med MIG av alla. Hon hjälper ju mig också.

Berättade en hel del. Som hon inte visste om. Tex att jag känner mig medskyldig till det som hände mig, och att det är mitt fel att andra blivit drabbade av "honom". Tårarna rann nästan, och hon sa att hon gärna vill prata mer om det vid senare tillfälle. Så hon vågade mer idag. Fråga mer, "gräva" lite. En annan sak hon frågade var om jag haft något förhållande överhuvudtaget, för jag känner att hon verkligen önskar att jag ska få känna det som alla andra får uppleva under sina liv. Så ja, hon bryr sig.

Screeningtestet visade i alla fall att jag har PTSD. Sen menade hon på att depression och dystymi är svårare att säga, för det har jag antagligen bara för att jag har PTSD. Så hon kan verkligen TÄNKA SJÄLV. Sa det till henne också. Berättade om min förra läkare som sagt att man tar prover på själen precis som man tar blodprov på kroppen för att få svart på vitt vad som är fel. Hon sa att det inte fungerar som så, utan är bara tänkt som ett REDSKAP, ge ett HUM om vad det är man har att göra med. Kunde inte hålla mig, så till slut sa jag att "ja, men det är för att du tänker själv, och det gör långt ifrån alla - tyvärr".

Hon frågade, eller ja - snarare sa, att jag fick ge henne min bloggadress om jag ville, men jag förklarade att inte ens min t har den. Det gjorde ont att säga det, för jag vet att ju mer hon vet om mig, desto mer kan hon hjälpa mig. Funderade på det ett tag ändå, för jag behöver verkligen människor omkring mig. Men jag gjorde det inte. Hon ska ju ändå försvinna. Annars... ja, vem vet...

Är totalt livrädd! Läkaren om mindre än 40 min. Bli petad på, tagen i, tittad på... Försöker intala mig att det här är bra träning inför första besöket på ätstörningsenheten. Då kommer det ju att brinna i knutarna... men det känns som att den här byggnaden redan är övertänd och på väg att bli till aska!

Stoppat i mig massa tabletter. MÅSTE klara av det här nu. Hon är den enda läkare jag litar på. Hon är den enda som kan göra det här. Och jag får svar en gång för alla om den där jävla olagliga pelleplutt-läkaren hade fel. Jag VET att han inte har några som helst belägg för att ens påstå att jag har MS, men han väckte tanken i mig.Så jävla sjukt att en pensionerad överläkare plågar och kränker en patient och lägger in en ung kvinna med LPT, vårdintyg, bara för att hennes mamma har MS. Och har mage att påstå att kvinnan själv har MS!! Jag hamnade för fan på äldrepsyk!!! Allt som hände där var bara ren bestraffning. Hotelser, blickar som avslöjade att jag "inte var som andra patienter de haft". Och nej - vi är alla olika, och jag är extra känslig; INTE DUM I HUVUDET!

Måste klä på mig. Kommer bli ett rent helvete att bara anmäla mig i receptionen. Har inte gjort det på år och dar. Dessutom är de inte förberedda på att jag kommer. Läkaren förvarnade mig för det, för hon är ju egentligen inte i "psykhuset" idag.

Förlåt alla för att jag är så frånvarande just nu.... det är sådant kaos så jag vet inte var jag ska göra av mig själv........ Jag tänker på er, verkligen tänker på er. Hoppas att ni vet det.

Ja, dags att dra på sig ett par byxor och börja knata iväg......